Allt oviktigt och viktigt

Efter att ha svurit lite för mycket över att mina bilder alltid blev för blåa när jag fotade med automatisk vitbalans beställde jag gråkort. Igår kom gråkorten och jag gav mig ut och fotade. Nu blev det inga bilder som jag vill visa här men det viktigaste är inte att visa bilder utan att det fungerade med gråkort. Några bilder blev det möjligtvis lite för mycket gult brunt i men det var väldigt underligt ljus ute. Att slippa den blåa nyansen känns väldigt bra för det är inte kul att bli missnöjd med i stort sett alla bilder. Jag räknade ut att gråkorten rätt fort skulle bli vikta och fula om jag hade dem i fickan så jag köpte ett visitkorts etui att ha korten i . Smidigt sätt att förvara korten och lätt att ta med sig. Får se om det blir fler bilder med kameran nästa år för bilderna tagna med mobilen är inte bra

Istället för snö är det frost som har fångat världen. Att se tillbaka på det här året känns inte så muntert men det värsta är att det inte känns roligare att blicka framåt. Året blev inte som jag hade tänkt mig får jag lov att konstatera. Jag hade inga planer på att tillbringa hälften av året på Säter. Det som dock var positivt med Säter var alla bra människor jag mötte. Galningar som mig som jag önskar allt gott och de vettiga i personalen som brydde sig. Jag hade önskat att tiden på Säter hade hjälpt mig på något sätt men så är det inte. 2013 är nog året som jag ogärna ser tillbaka på helt enkelt. Får se om jag kommer att känna detsamma för 2014. GOTT NYTT ÅR!

Nu slänger jag inte allt som jag rensar ut utan försöker sälja det som går att sälja. Jag har sedan tidigare många traumatiska minnen från att sälja saker på blocket och andra sajter. Eftersom jag har läst en hel del besynnerliga kurser på högskolor/universitet så har jag sålt av en del kurslitteratur. En del böcker är så tråkiga så det finns inte en chans att jag skulle läsa dem igen. När jag då har haft annonser ute så har jag fått mycket underliga frågor som mest har gett mig lust att leta upp människan bakom frågan och sparka den i huvudet. Än har jag inte sparkat någon i huvudet. Nu har jag haft några annonser ute någon dag och magiskt nog så har jag inte fått en enda korkad fråga. Fortsätter det på det här sättet och betalning också går smidigt så kommer jag kanske inte rysa av obehag nästa gång jag funderar på att sälja något på nätet.

Nu har jag upplevt 4 veckor i frihet och det känns som om det var en livstid sedan som jag satt på Säter. Och jag kommer inte att hamna där, har jag fel så lär det bli rum 9. Jag roar mig med att fortsätta rensa bland mina ägodelar. Att ha en massa saker som bara samlar damm känns fullständigt onödigt. Bättre att jag rensar själv istället för att någon annan måste göra det om det händer mig något

Under min tid på Säter läste jag en väldig massa böcker. Att ligga på sängen och läsa var både ett sätt att få tiden att gå och ett sätt att stänga ut allt. Jag upptäckte en hel del författare som jag inte hade läst något av tidigare och fick en del favoriter. Karin Fossum, Lars Kepler(vet att det är en pseudonym), Hjorth och Rosenfeldt och ett par till. Medan jag satt och slösurfade igår så tittade sambon på tv, eftersom jag är synnerligen begåvad så tittade jag även lite på tv samtidigt som jag surfade. Efter att ha tittat lite på tv så insåg jag att jag kände igen handlingen lite för mycket. Lösningen blev självklart att googla på Den fördömde, det var den som sambon tittade på. Då fick jag förklaringen till varför jag kände igen handlingen, den är baserad på romaner skrivna av Hjorth och Rosenfeldt. Lärdomen får bli att även om man är rätt galen så fastnar lite i huvudet

En del blogg inlägg förstår nog bara en liten skara.  Till vänster om björken är det något som skymtar Den rosa kannan lever än

Det är nog lätt att tro att rubriken syftar på jul men så är det inte. Jag har en stress i kroppen hela tiden utan någon större anledning. Jag kan inte fokusera på något någon längre stund och glömmer bort att göra saker. Idag har jag ägnat x antal minuter åt att försöka minnas när jag borstade håret senast. Enda anledningen att jag ens kom ihåg att jag inte ens har borstat håret på länge var att jag insåg att hela håret var tovigt. Jag har även noterat att när jag blir upprörd så ser jag svarta små saker som svävar runt framför ögonen. Det är nästan som så att jag funderar över hur jag mår

I dag var det dags igen att få frågan var jag har hållit hus under så lång tid. Jag fortsätter att vara brutalt ärlig och en del hanterar det bättre än andra. Personen idag blev förvånad men hanterade mitt svar med fattning. För mig blir det så mycket lättare då för då kan jag prata om hur jag mådde/mår på ett sätt som passar mig. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig eller känna sig obekväm med det jag säger. När jag istället kan skämta om att Säter inte gillade mig som hängande prydnad på balkongen känns det lättare. Jag skrattar gärna åt allt elände när jag kan

Tänkte passa på att önska god jul så att det är gjort.

Förra helgen fick jag ett ryck och började rensa i huset. Att äga prylar har aldrig varit viktigt för mig men det visade sig att jag ägde fruktansvärt mycket skit ändå. Mycket har slängts och mycket ska slängas. Någon perfekt ordning har det inte blivit än men någon dag kanske. När jag har rotat runt har jag även hittat saker jag helt hade glömt bort. Många saker påminner om livet jag levde tidigare och människorna jag hade runt mig. En del saker får mig att le och annat inte. Jag hittade på en cd skiva med gruppen Crusbärs, det var vänner till mig. Det måste utan tvekan vara gruppen som har lyckats skriva den bästa versen, låten jag syftar på heter Först till kvarn. Här kommer versen "En gång i tiden så skötsam och snäll nu är hon ute sent och driver på stan Hon somnar hos någon kille,en ny varenda kväll pappas lilla flicka har blivit nymfoman"

Risken finns nog att min vistelse på Säter har gjort att jag inte längre reagerar över sånt som kan tyckas vara lite udda. Jag klev ut genom ytterdörren för att röka för en stund sedan. Väl utanför dörren konstaterade jag att en i byn befann sig precis utanför vår trädgård och att han mätte och pratade för sig själv. Den normala reaktionen hade nog varit att fundera över vad i helvete han pysslade med. Min reaktion nu blev istället att det säkert finns någon anledning till vad han nu pysslar med och sen satte jag mig och rökte. Lärdomen får nog bli att om man är inlåst med en del knäppisar i ett par månader så finns det inte mycket som får en att höja på ögonbrynen

http://www.dt.se/nyheter/dalarna/1.6623157-30-vargar-far-skjutas Fantastiskt att det faktiskt kommer att skjutas vargar här. Känns lite som på tiden att ansvariga vaknar till liv och inser att det är för mycket varg i det här området. Varg i skogen är bra, varg inne i byar är mindre bra.

Egentligen är det en onödig fråga eftersom jag har träffat läkaren tidigare. Det kom en kallelse idag till öppenvården så jag får väl ta mig dit om några veckor. Gissar att läkaren säkert vill skriva ut mer medicin eftersom den borde ta slut snart om jag nu hade tagit den. Någon medicin har jag inte tagit sedan jag lämnade Säter, såg ingen mening med att fortsätta med tre mediciner. Med tanke på att jag försökte ta livet av mig både innan jag började med medicin och när jag gick på medicin så kändes det som om det kvittade. Får se vad läkaren säger om det

Stundtals så känns det som om det är det som livet går ut på. Att fundera och tänka på var man är på väg i livet och varför. Några svar kommer jag aldrig på och inte heller några lösningar när jag söker. I det läget brukar det vara dags att ta en promenad och rensa huvudet. I skogen händer det att jag ser något som får mig att fundera över mer konkreta saker. I dag var det det här som fick mig att stanna till. Jag tolkar det som älgpäls vilket inte är så ovanligt att hitta men då brukar det vara mer och ordentligt med blod. Så här lite päls och bara några bloddroppar tycker jag bara är underligt. Det är nog mycket som är logiskt bara man förstår det. Och det här och livet förstår jag inte

Snö cigg öl gammal glögg slask is

Innan jag blev inlåst hade jag gått sönder i många bitar. Under mitt halvår som inlåst blev jag lagad tack vare personal,patienter och människorna på utsidan som gav mig stöd. Jag trodde att jag var ordentligt lagad men det visade sig att lagningen nu börjar vittra sönder. Snart är jag i många bitar igen och jag har ingen silvertejp

Det här har varit en mindre munter dag. Jag vaknade strax innan fem av att jag frös och efter en stund gav jag upp och klev ur sängen och tog en dusch. Strax efter det började jag känna av att migrän var på väg så jag tog medicin och placerade mig i soffan. I vanliga fall får jag bara migrän om jag har ätit något av sakerna som fungerar som trigger. Den värsta i mitt fall är kakao och eftersom jag inte gillar att ha migrän så äter jag inget med kakao. Medan jag lullade runt hemma hela dagen och mådde dåligt kom jag äntligen på vad jag hade ätit. Dum som jag är reflekterade jag aldrig över vad det var för sorts ost i raviolin som jag åt igår. Nu vet jag däremot att det var någon sort som var ordentligt lagrad för det ger mig migrän. Allt skulle vara så mycket lättare och bättre om det bara var rött vin som gav mig migrän för vin tycker jag inte ens om

Dagarna går och det börjar kännas som om tiden springer ifrån mig. Det känns som om jag borde ha hittat något behandlingshem vid det här laget men så är ej fallet. Jag tycker det är svårt bara att veta hur mycket hjälp/terapi som det är meningen att jag behöver. Hur jag ska kunna avgöra hur "galen" jag är förstår jag inte riktigt. Lätt är det verkligen inte och jag skulle önska att jag hade någon inom psykiatrin att resonera med. Risken som jag ser det är att det slutar med att jag tycker att det är för svårt och bara skiter i allt

Varje gång som jag träffar på någon som funderar på varför den inte har sett mig på länge och jag förklarar att jag har suttit på Säter i ett halvår tänker jag på den här scenen. Varför jag associerar till den scenen vet jag inte riktigt. Jag får väl skylla på att min hjärna inte är helt vettig. I morgon måste jag rycka upp mig lite och ta och tvätta för annars måste jag använda byxorna som jag lånade/snodde av kriminalvården. Gröna kriminalvårds byxor är inte så snygga och jag anar att en polis som bor här i byn kommer att kunna identifiera byxorna. Varför jag äger byxor och tröja från kriminalvården förtjänar ett eget blogginlägg någon dag

En gång i tiden hade jag ett förhållande med en kille som brukade lyssna på en speciell låt när han ville muntra upp sig. Inte helt oväntat så blev det så att jag fick höra den låten för han hoppades att den även skulle muntra upp mig. Så mycket muntrare vet jag inte om jag blev av den men jag gillade den och gillar den än. Om du mot förmodan läser det här Fredrik G tack för att du lät mig höra den här låten en massa jävla gånger=)

När jag inte mår bra eller är stressad så äter jag. Resultatet av det blir att både jag och vågen gråter när jag väger mig. Vågen hotar med att begå självmord om jag fortsätter att tynga ner den med min vikt och jag mår sämre när jag inser att jag har lagt på mig ytterligare. I dag vägde jag mig och det hade jag inte gjort på en vecka. Resultatet var inte roligt eller upplyftande. Jag har lyckats gå upp 5kg på en vecka och det mår jag inte bättre av

Jag blir bara så frustrerad på mig själv som inte orkar något. Jag känner mig fullständigt slutkörd och alla saker känns i princip omöjliga att göra. Att laga mat känns som ett omöjligt projekt och det räcker med en kort promenad med hundarna för att jag ska bli fruktansvärt trött. Ett konstant dåligt samvete plågar mig för att jag inte orkar/kan göra något. Ska livet vara så här?

Det är inte så illa att jag lyckades gå vilse i skogen i dag för då hade det varit riktigt illa. Snarare är det så att jag är mer vilse i livet än vanligt och nu hade det varit trevligt att bli dold under snön. Livet är inte lätt

Först ett bevis för att jag bor på landet. vargspår Jag behöver inte leta mig till någon djurpark för att få titta på vargspår. Det räcker att promenera någon km så är det i vanlig ordning spår. Konstigt nog så blir kylen och skåpen ibland väldigt öde. För att ordna det finns det ett par alternativ, ett är att promenera över till grannen och sno deras mat och ett annat alternativ är att ta sig till en affär och handla. Eftersom det känns lite onödigt att reta upp grannarna så blev det ett besök i en butik idag. I butiken träffade jag på en bekant som började prata lite. Han konstaterade att han inte hade sett mig på ett tag och undrade lite varför. Jag orkar inte hålla på och ge svävande svar utan jag berättade helt enkelt att jag hade suttit på Säter i sex månader. Följdfrågan jag inte helt oväntat fick var varför jag hade varit på Säter. Svaret att jag hamnade där på grund av självmordsförsök var nog inte riktigt väntat. Jag har inga problem att berätta att jag har varit inl

Nu skulle jag säkert kunna skriva något djupt och vettigt men jag nöjer mig med några ord. Personen som Annelie med flera inte ville skulle ha någon information om vad som hänt/händer vet nu. Att fortsätta tiga när personen fortsätter att höra av sig gynnade ej mitt psyke. Om ni inte förstår något av texten titta lite längre på bilden bara. Av bilden kan jag konstatera att objektivet inte var helt rent direkt

Det här att jag är hemma känns fortfarande förvirrande. För två veckor befann jag mig på ett behandlingshem för särskilt vårdkrävande. Nu har jag inte tidigare skrivit att när jag drog från behandlingshemmet för två veckor sedan hade jag precis vaknat till liv efter ett självmordsförsök. Jag hängde mig från ett dörrhandtag och vaknade till liv liggandes på golvet med en avklippt sladd runt halsen. Personalen hade kapat sladden och lämnade mig sedan liggandes ensam på golvet. När jag vaknade till liv var jag förvirrad och det tog ett tag innan jag fattade var jag var. Efter en stund mådde jag bättre och kunde resa mig från golvet och gav mig ut för att röka. På väg ut frågade en i personalen om det räckte för idag och mitt svar blev nej. När jag hade rökt hämtade jag mina väskor och gav mig av. Lärdomen där blev att om man precis har hängt sig så är det en utmaning att promenera. Två veckor efter det är det meningen att jag ska fungera så pass bra att jag kan vara hemma