Allt oviktigt och viktigt

 Jag är inne i en riktig trötthets period och har varit det länge nu. Rätt säker på att det beror på kalciumbrist ännu en gång. Eftersom min ork är som den är så hade jag sett fram emot en lugn påsk.

 I slutet av förra året fick våra närmaste grannar ett barn. Barn låter och den här är inget undantag. Barn som låter är inte så trevligt att lyssna på men det är som det är. Jag är inte en barnkär person men inte ens jag har några problem med barnskrik eftersom det inte finns något att göra åt det. Grannen har ofta barnet i en barnvagn på deras altan, det är väl bra med friskluft eller något. Att barnet ibland skriker på altanen är något att räkna med. Igår fick jag dock lite av en chock när jag gick ut för att röka. Barnet/babyn skrek för fullt och grannen sjöng för att försöka överrösta barnet. Det var lite för mycket oljud för min smak men jag gissar att grannen börjar bli rätt sliten. Hennes man har varit borta några veckor nu, gissar att det är något arbete en bra bit bort. Att erbjuda grannen någon hjälp kommer jag inte att göra av den enkla anledningen att både hon och hennes man mest ställt till med oreda för oss, skjutit med luftgevär längs med tomtgränsen vilket innebar att

 Är det inte vansinnigt kallt så snöar det och sedan töar det och så fryser det. Jag har aldrig varit med om en sådan här vinter som bara suger energi och inte ger något tillbaka. Det är jobbigt att promenera, det är jobbigt att skotta och allt är bara jobbigt. Efter att ha pratat med lite olika människor i byn så vet jag att jag inte är ensam om känslan. Så mycket snö som det är nu har det tydligen inte varit sedan 1951, lite fascinerade hur människor som bor här har koll på hur det har varit. Alla som växte upp här och ännu bor här har en sådan otrolig koppling till byn och allt omkring. Jag kan bli lite avundsjuk på alla som har en så stark koppling till en plats som inte bara är hem för dem utan det är deras grund. Har man en stark grund och vet var man hör hemma inbillar jag mig att livet blir enklare

 För några dagar sedan var jag i vanlig ordning ute på promenad med hunden. Jag mötte en person jag inte kände igen, vilket är lite udda för det finns inte så mycket folk här. Nåväl möter man någon här i byn så tillhör det vanligt hyfs att man hälsar. Undantaget är idiot familjen, i min värld är det även godkänt att kasta en påse med hundskit på de vuxna i familjen.

 I onsdags kväll upptäckte jag att jag hade en vit prick i ögat igen. Min slutsats blev att jag hade fått marginalkeratit igen och jag blev så less på skiten. I torsdags ringde jag vårdcentralen och fick en tid på fm. Efter undersökningen höll läkaren med om min teori men han vågade inte göra något eftersom han inte är ögonspecialist. Så han ringde ögonkliniken på sjukhuset ca 15 mil bort och jag fick en tid dit. Nu bokade de in mig fyra timmar efter besöket på vc och jag sa på en gång att jag inte hinner dit eftersom jag ska åka buss. Det slutade med att jag fick sjukresa dit. Läkarbesöket på sjukhuset tog ca fem minuter och sedan fick jag åka buss hem. Resan till och hem sjukhuset, väntan i väntrummet och läkarbesöket på ca fem minuter tog totalt ca sju timmar.  När det gäller hyfsat enkla saker hade jag önskat att läkarna på vc hade kunnat koppla upp sig mot läkare på sjukhuset så patienter slipper åka långt. I mitt fall gjorde läkaren på vc och läkaren på sjukhuset exakt samma unde

  Tiden går och skiten består. Kanske blir nästa år ett bättre år. Det man inte vet är vad framtiden ger och tar