Har man inte suttit på psyket

så har man inte en susning om vad det innebär att bli fullkomligt uttråkad. Jag har retirerat till mitt rum igen för att lyssna på funderingar om vilken tid det egentligen är som sömnmedicinen delas ut är så där lagom intressant. Givetvis får jag inte ha en sladd till datorn så nu är det bara en tidsfråga när batteriet tar slut och jag inte längre kan stänga ute ljud. Att lyssna på musik gör på något sätt att det är lite lättare att stänga ut de andra intagnas samtal och tanken att personalen då och då kommer och stirrar på mig genom glaset i min dörr. Det hade nästan varit mer komiskt om glaset i dörren hade varit runt för då hade känslan att vara en guldfisk fångad i en skål varit större.