En del saker känns lika omöjliga att göra som att tömma en sjö på vatten

Så känns det nu och det är ändå inget jobbigt som jag borde göra. Det som jag borde ta itu med är att höra av mig till sjukhuset och säga att jag inte tänker dyka upp. Det finns garanterat någon annan som kan få komma till avdelningen istället för mig. Nu har jag några dagar på mig att ta itu med det men det är dumt att skjuta upp saker. Att jag skjuter på det beror nog mest på rädsla, jag vill verkligen inte få LPT på mig igen. Att inte få fatta beslut om sitt eget liv tycker jag är fruktansvärt. Logiskt vet jag att det inte borde vara möjligt att sätta LPT på mig bara för att jag vägrar mer undersökningar och behandling. Men ändå gnager det i bakhuvudet att om en läkare vill sätta LPT så gör dem det. Den här bloggen tror jag tacksamt nog inte att någon läkare läser. Måste nästan skratta lite åt vilket intressant intryck ett utdrag härifrån skulle göra i förvaltningsrätten. Får satsa på att höra av mig till någon imorgon och berätta att jag ej tänker bli inlagd för mer undersökningar.

Jag kan förstå att det kan verka underligt eftersom undersökningar på sikt kan innebära att de åtgärdar mig fysiskt om det går.Att ha mer energi borde jag eftersträva men jag orkar faktiskt inte bry mig mer. Det känns bara som det är nog nu med alla undersökningar och all annan vård också för den delen. Det räcker helt enkelt