Ibland kommer tankarna flygandes på ostadiga vingar
Senaste/sista vändan på dårhuset var det i vanlig ordning ett pucko som jag träffad. Hon frågade många gånger om vad som hänt och mitt svar var inget. Det kunde hon inte acceptera så till slut sa hon - Så du vill inte prata med mig. Svaret på det blev självklart nej och jag borde ha utvecklat svaret men orkade inte bry mig så pass. Det hade inte hänt något innan jag hamnade på dårhuset och så har det varit varje gång och jag skulle tro att det framgår om man läser min journal. Jag är inte självmordsbenägen på grund av någon händelse som sker strax innan jag försöker ta livet av mig utan det här är mitt normaltillstånd.
Hur anser jag då att läkaren borde ha bemött mig?
Punkt ett är att hon borde ha lyssnat på vad jag sa. Säger jag att det inte hänt något så får man inget annat svar fast man tjatar. Istället för att utgå från att det hänt något borde även läkare lära sig att fråga om det hänt något inte vad som hänt. Jag tror nämligen icke att jag är unik på något sätt och att få frågan vad som hänt blir bara irriterande när man vet att den som ställer den ändå inte lyssnar på svaret.
Dags att lufsa ut till garaget och sandpappra bort lite spackel
Helt sant men det är säkert så att folk som du inte är så vanliga och att läkare får lära sig att _allt_ dåligt har en trigger. På sätt och vis kan jag förstå dem, för att erkänna att det är ditt normaltillstånd och att de inte kan vifta med ett trollspö för att få dig att må bättre, det måste de känna som ett misslyckande. Den delen förstår jag, men inte delen när de som förmodat professionell vårdgivare blir defensiva och otrevliga.
SvaraRaderaDu har säkert rätt men om de bara lyssnade på vad jag säger skulle jag slippa bli avogt inställd till dem på en gång
RaderaDet är nog syndromet så många läkare inom alla specialiteter lider av "jag är läkare så jag vet bättre än du och om du inte passar in i ramen så ljuger du eller så är du osamarbetsvillig".
RaderaUpplever själv efter att jag varit i kontakt med många med psykisk ohälsa att det INTE finns någon särskild trigger. Att man faktiskt bara blir sämre utan att händelser spelar någon roll. Den läkaren hade väl med sitt Gudkomplex bestämt sig för att det var så oavsett vad man säger. Undrar om det kanske är så att det nästan alltid är fel sorts människor som blir läkare precis som det är fel sort som blir politiker. Att yrket drar till sig fel typ av personligheter.
SvaraRaderaMin erfarenhet är den motsatta, att det oftast är någon liten händelse som gör att det tippar över.
RaderaLäkarna på dårhuset har överlag varit personer som har sin åsikt klar om mig som patient innan de träffat mig