Det här med barn

Det är inte någon hemlighet att jag aldrig har velat ha barn och aldrig kommer att skaffa några. Jag ser det som mer roligt att titta på svalornas ungar än människobebisar. En ladusvala.

Rätt roligt att titta på när den sitter och viftar med vingarna och tigger. Nu var det inte riktigt det som det här blogginlägget skulle handla om utan det skulle handla om människors avkomma.
En person i min närhet ska få en unge om några månader. Jag är glad för deras skull eftersom de vill ha barn. Det som däremot känns förvirrande är att det inte verkar som om det räcker med att jag är glad för deras skull. Tanken är tydligen att jag ska vara glad över att få umgås med ett barn. Det kan jag däremot inte riktigt känna, för min del spelar det ingen roll om någon skaffar ett barn. Jag ser det här med barn som något som berör föräldrarna inte hela världen. Något behov av att umgås med barn har jag inte. Att jag är glad för deras skull får helt enkelt räcka. Orimliga och konstiga förväntningar på hur jag ska reagera och agera kommer bara göra att föräldrarna blir besvikna och det känner jag inte är mitt problem.