Det var slitsamt

 I går var jag fortfarande sliten efter besöket hos psykologen och nu börjar jag få tillbaka min vanliga låga ork. Det gör att det först är i dag som jag börjat reflektera över utredningen. Jag kan känna att det är lite synd att utredningen inte gjordes förutsättningslöst.

Utredningen var enbart för att se om jag skulle kunna ha en Ast diagnos eller en personlighetsstörning. Det har jag då inte och det var jag rätt säker på redan från start. Tror jag att jag har någon annan diagnos? Där blir svaret att jag inte vet. Något fel eller hur jag nu ska uttrycka mig känner jag att jag borde ha med tanke på hur mitt liv har sett ut. Jag har inte haft ett normalt liv och det beror på hur jag är. Det känns inte väldigt viktigt för mig att veta vad det beror på men jag känner att jag inte riktigt får ihop att jag ska vara normal. Om jag nu är normal men har misslyckats med så pass mycket och gjort mycket konstigt medan andra har klarat av livet så känner jag att det inte går att förklara med att jag har haft otur. Mina svårigheter, problem och självmordsförsök får jag inte att gå ihop med en normal person. Alla kan naturligtvis hamna i svackor oavsett om man har någon diagnos eller inte men jag kan inte se att det i mitt liv enbart handlat om svackor. 

Känns som om jag barra blir förvirrad av allt det här