Allt oviktigt och viktigt

 Givetvis inte som standard person utan mer normal för att vara jag. Jag har haft riktiga skitdagar, gråtit i stort sett dygnet runt och mått psykiskt extremt dåligt. Så dåligt att jag var rädd att hamna på Säter igen. Anledningen till det var en medicin jag behövde ta. Det stod att det var en medicin man skulle vara försiktig med att ge personer som tidigare haft depressioner och det var en korrekt varning. Jag borde aldrig ha fått den medicinen. Enda anledningen till att jag inte tog livet av mig var för att jag ändå hade i bakhuvudet att det var medicinen som fuckade upp mitt huvud helt. Om/när jag tar livet av mig så ska det ske med ett klart huvud och inte på grund av en medicin som gör att jag mår skit

 Jag känner mer och mer att jag vill flytta härifrån. Hade jag haft god ekonomi hade jag kunnat fundera på var jag skulle vilja bo men så bra är det inte. Som det är nu har jag inte alternativet heller att flytta utan jag måste stanna. Jag bävar redan för allt jobb det blir när snön kommer. Dubbdäck har jag inte fått på bilen än heller. Rent krasst är det inte någon katastrof för det är många månader sedan nu som jag körde på riktigt. Istället har det blivit så att jag får skjuts vilket jag i grunden inte gillar för jag vill inte vara beroende av någon annan. Nästa vecka ska jag ta itu med att köra själv igen så jag kan få tillbaka lite av min självständighet. Det är bara svårt att orka ta itu med allt och att köra när jag är sönderstressad brukar inte bli bra. Om jag kunde få en vecka utan någon katastrof skulle mitt liv bli enklare