Inlägg

Visar inlägg från augusti, 2013

En repris

Så får man kanske kalla det. Jag är tillbaka på avdelning 90 på Säter. Nu tror jag inte att jag kommer bli kvar här så länge men får se. Läkaren vill att jag åker till ett behandlingshem och stannar där ca ett år, jag är inte så säker på det även om det blir ett behandlingshem som man får ha med sig husdjur till. Att lämna mitt liv och tryggheten jag ändå har känns svårt

Så har det gått några dagar

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om hur min permission går. Ett som är säkert är att det inte är många timmar per dag som jag inte tillbringar i sängen. Jag har ingen lust att göra något utan vill bara sova och det gissar jag inte är så bra. Jag hade hoppats att min lust att fota skulle komma tillbaka när jag kom hem men än har jag inte ens rört vid kameran och jag har ingen lust att göra det heller.

Efter 12½ vecka så har jag nu permission

Igår fick jag permission från Säter och om det går bra kommer jag att bli utskriven. Lite underligt känns det att kunna gå vart jag vill och äta när jag vill. Att sedan slippa bli övervakad är trevligt. Hur min permission kommer att gå vet jag ärligt talat inte för jag mår inte bättre idag än vad  jag gjorde för 12½ vecka sedan. Igår ökades min medicin på rejält så läkaren hoppas nog att det ska hjälpa. Lite jobbigt kommer det att bli att möta folk här i byn igen eftersom alla vet var jag har varit. I en liten by går det inte att hålla mycket hemligt. När jag tänker på Säter så kommer jag nog alltid att tänka på ett par ur personalen som jag fick lite mer kontakt med. (Jag har inte klappat några fåglar än)

Vårdplanering

Idag fick jag veta att min vårdplanering ska hållas på onsdag. Vårdplanering är ett finare ord för att läkaren här, öppenvården, jag och annat löst folk pratar om hur fantastiskt det kommer att bli med min fortsatta vård. Blaj med andra ord men det krävs en vårdplanering för att jag ska bli utskriven. Möjligheten finns även att jag kommer att få åka hem på permission efter vårdplaneringen

12 veckor och hopp om ett slut

I dag har det gått 12 veckor sedan polisen skjutsade mig till Säter. Helt sjukt att jag har suttit här så länge. Nu verkar det i alla fall finnas hopp om att jag snart blir utskriven. Pratade några minuter igår med avdelningens ordinarie läkare. Han ska jag prata med igen på måndag och då skulle vi prata om vad som krävs för att jag ska få åka hem. Han blev förvånad över att se att jag fortfarande var kvar för han hade räknat med att jag skulle ha åkt hem under tiden han var borta på semester.

Fullt med galningar

Nu är det utan tvekan för många patienter här på avdelningen. Lösningen måste vara att skicka iväg en del, en del till andra avdelningar och en del borde få åka hem. Jag har givetvis ett litet hopp om att bli hemskickad även om det inte känns helt realistiskt. Utan tvekan så verkar nog de flesta galningarna här sjukare än vad jag är eftersom jag inte är lika utåtagerande. Jag blir inte förbannad så ofta eller går runt och gråter utan ger ett sansat intryck. Det är nog både en styrka och en svaghet, att få folk att tro att jag mår bra är jag väldigt bra på och att visa hur jag verkligen mår är svårt

Kanske inte så begåvat

Jag hade lovat att jag skulle börja ta medicin igen när mitt 2+ försvann och eftersom jag blev av med det i måndags så började jag med medicin igen. Efter att ha varit utan medicin i två veckor så började jag ta full dos igen. Det var inte så överdrivet begåvat med tanke på hur jag mår nu. När jag började med den ena medicinen tog jag hälften så stark dos som nu och då mådde jag rätt risigt. Nu mår jag sämre och det är lite kämpigt. Jag hoppas att det går över om någon dag

Effektivt sätt att bli av med telefonförsäljare

Någon käck nervös människa ringde mig för att prata om elavtal. Jag är så där lagom intresserad av sånt och lyssnade lite halvhjärtat. Ibland är jag faktiskt hyfsat trevlig mot telefonförsäljare även om jag aldrig i livet skulle teckna ett avtal på telefon. När hon hade malt på en stund och jag flertalet gånger hade sagt att jag var fullständigt ointresserad förklarade jag att jag satt på Säter. Det fick tyst på henne en stund, väldigt effektivt med andra ord

Slut

Det var så mycket som jag skulle ta itu med i dag men all energi försvann när jag fick 1+. Nu är det egentligen inte så konstigt för att vara övervakad hela tiden i tre veckor sliter otroligt på krafterna. Att sedan hela tiden ha i bakhuvudet att om jag flippar så blir 2+ kvar ännu längre gjorde det inte lättare. Det var många gånger som jag kände för att ställa mig och skrika eller börja kasta saker. Jag förvånade mig själv genom att bara vara otrevlig några dagar. Men nu är jag helt slut mentalt

Lyx

Att kunna få stänga dörren om sig och slippa ha någon som stirrar på en hela tiden är lyx. I dag omvandlades mitt 2+ äntligen till 1+, det blev nog för dyrt för landstinget att ha en som stirrade på mig hela tiden. Läkaren förklarade även att målet är att jag ska få åka hem så fort som möjligt. Låter väldigt bra i mina öron. Det är så otroligt skönt att ha fått tillbaka lite av mitt privatliv, nu kan jag duscha med stängd dörr och ingen som tittar på mig. Det är så många små saker som man tar för givet som försvinner när man är övervakad dygnet runt. I dag på lunchen blev det första gången på tre veckor som jag inte behövde äta min mat med sked och bara en sån lite grej är viktig. En gång i tiden sade jag att jag skulle börja ta min medicin igen när jag fick 1+ och chockerande nog så har jag faktiskt gjort det.

Kan det vara så att personalen på dårhuset läser här?

Nu vet jag om två i personalen som läser min blogg så det är inte dessa jag syftar på. Att jag börjar fundera på om det är fler som läser beror på att personalen igår glömde ge mig middag och i morse missade de att ge mig frukost. Med tanke på att jag är den enda på avdelningen som inte får äta i matsalen så känns det inte så ansträngande att komma ihåg att ge mig en bricka med mat. När jag äntligen fick min middag igår ca 30min för sent så var maten kall så det känns lite som om några i personalen har något emot mig. Ett annat sätt att märka när personalen är irriterad är när de byter av att vakta mig efter 30min annars sitter de en timme. Nu kan jag inte direkt påstå att jag bryr min nämnvärt om de är irriterade på mig. Jag är trevlig mot personalen jag gillar och resten ignorerar jag.

Olika nivåer i helvetet

Det är svårt att tro att det går att ha dåliga dagar på avdelning 90 med tanke på att alla dagar här borde vara  lika dåliga och så är det i stort sett. Även i helvetet finns det dock olika nivåer och den liknelsen passar in rätt bra. I dag har jag verkligen inte velat vara här. Det riktiga livet där ute fortsätter fast jag är helt bortkopplad från det och inte kan vara delaktig. Och den vetskapen är jobbigare en del dagar när jag hemskt gärna hade velat få vara delaktig.

Otrevligt, what the fuck?

Varje halvtimme ska mina fångvaktare/skötare fylla i ett givande papper om vad jag gör och om jag är ledsen,psykotisk,söker kontakt osv. Nu är det givetvis inte meningen att jag ska läsa vad de har fyllt i men va fan. Jag gör lite som jag vill i vanlig ordning och såg att en hade fyllt i att jag var otrevlig igår. Nu påstår inte jag att det inte stämmer men spontant känns det som en onödig kommentar. Jag kan garantera att man inte blir allt för charmig mot alla fångvaktare/skötare när man har varit inlåst i 11v och snart haft tre veckor med vak. Om man bara vill jobba med trevliga människor blir det jäkligt svårt att ha ett jobb där man träffar människor överhuvudtaget.

Förmån på psyket påminner mest om bestraffning

För ett tag sedan fick jag förmånen här på avdelning 90 på Säter att få använda min rakhyvel. Det låter bra att få raka sig under armarna och raka benen. Men nu är ju det här psyket så det är ytterst få saker som är bra. Mina ben har något mindre hår på sig nu men släta är de då inte ofta och det beror inte på att jag är lat. Utan det beror mest på att jag varken är naturist eller nudist och är så där lagom road av att stå mer eller mindre näck framför skötare. Ska jag använda rakhyveln så måste givetvis skötare stå och stirra på mig och så jävla kul är det knappast. Jag skiter fullständigt i att det är kvinnliga skötare, det roar mig inte mer att stå halvnaken framför dem. Överlag så måste jag säga att de manliga skötarna är avsevärt mycket bättre på att i alla fall försöka ge en någon form av privatliv här medan kvinnorna verkar vara fullständigt befriade från att sätta sig in i hur det känns att ha folk som stirrar på en hela tiden. Nu är det inte samma sak som att alla manliga sköt

11 veckor

Hade någon sagt till mig för 11 veckor sedan att jag skulle sitta på Säter nu skulle jag nog ha skrattat. Jag menar vem i helvete är inlåst på psyket i 11 veckor och ska man vara inlåst så länge måste man vara riktigt tokig och det är ju inte jag. Och ändå sitter jag här än. I dag berättade en apjävel/läkare att det inte är bra för mig att vara inlåst här, hm det hade jag inte en aning om. Om jag sköter mig ett tag så skulle jag få komma ut och i alla fall få klappa på hundarna. Den lade även till att jag då inte får gömma någon mer T-shirt i rummet. Nu var ju inte T-shirten gömd direkt utan låg på sängbordet men man ska inte vara så petig. Jag tycker då att jag har skött mig i stort sett hela tiden som jag har haft 2+ och det är snart tre veckor. Och ändå så har jag fortfarande 2+ så jag ger inte så mycket för tomma löften utan fortsätter att göra som jag vill inom rimliga gränser.

Lättlurad personal

En skötare från en annan avdelning fick hoppa in och vakta mig lite. Det blev en liten miss i kommunikationen för personalen visste inte om det var jag eller rumsgrannen som hade 2+. Nu var det en ovanligt naiv person för hon frågade mig om jag hade 2+. Givetvis svarar inte jag ja på det och då tog hon för givet att det var rumsgrannen som hade 2+. Så det var skönt för mig att slippa någon som stirrade på mig några minuter

Dra något gammalt

över er förbannade as. Ibland känner jag att mitt budskap inte riktigt går fram till de anställda här. Otydligt är jag verkligen inte så vad det beror på kan jag bara gissa. Nu har jag tvärvägrat att ta medicin i ca 2v och förklarat att jag inte har några planer på att ta medicin så länge som jag är instängd i ett jävla rum. Det hindrar givetvis inte en del sjuksköterskor från att dyka upp med en liten burk på morgonen med min medicin. Så jag upprepar och upprepar min ståndpunkt och någon dag förstår de kanske. I dag tittade även psykologen in och jag fick åter igen förklara att jag inte har någon avsikt att samarbeta så länge som jag är övervakad dygnet runt och sitter i mitt jävla rum. Hon förklarade då att vi kan göra upp en plan om hur mitt 2+ kan omvandlas till 1+. Ännu en som inte riktigt hör att jag inte har för avsikt att samarbeta på något sätt. Att det sedan ska behövas göra upp en plan är mer än löjligt. På söndag har jag haft 2+ i tre veckor och det enda som krävs är att nå

En morgon på avdelning 90

Jag vaknar till liv och ser i vanlig ordning en suddig person som sitter i en fåtölj utanför dörren till mitt rum. Utan glasögon eller linser så är alla personer suddiga. Varje morgon ställer jag samma fråga och det är hur mycket klockan är. Anledningen till frågan är att det finns kaffe klockan sex och är det för tidigt finns det inget syfte överhuvudtaget med att kliva upp. Tiden visar sig vara någon minut efter sex och jag kliver upp ur sängen iförd landstingets nattskjorta. Strax utanför mitt rum ligger i vanlig ordning mina kläder och jag  tar med mig dem och går in på toa. Jag får inte ha några kläder inne på rummet eftersom jag utgör en fara för mig själv och kan använda kläder för att skada mig. När jag har fått på mig kläderna går jag och skötaren/vakten och hämtar en kopp kaffe och sen går promenaden till rökrummet. Väl inne i rökrummet kan jag även denna dagen konstatera att en av galningarna på avdelningen fortfarande inte har lyckats lära sig att aska i askkoppen utan har

Så var det kväll igen

Snart är ännu en dag på dårhuset över och den här dagen har det inte hänt något heller. Men snart så mår jag säkert magiskt bättre för vem skulle inte må bättre av att vara övervakad hela tiden och i stort sett bara få sitta i ett rum? Nu vet jag att de förvirrade själarna bara gör det för att hålla mig vid liv men va fan är det här för liv. Inte får jag mer lust att leva i alla fall. Lite lustigt är det dock att delar av personalen är så naiva att de på fullaste allvar tror att 2+ skulle hindra mig från självmordsförsök. Med tanke på hur länge jag har varit inlåst så borde de vid det här laget ha lärt sig att inte underskatta mig. Vill jag genomföra ett självmordsförsök så gör jag det givetvis när någon av de mindre uppmärksamma skötarna/vakterna passar mig och det skulle inte vara en utmaning

Trodde att lösningen var att lyssna lite på Pantera

Men inte ens det verkar bättra på mitt humör. Jag borde inte klaga för jag har haft besök men i ärlighetens namn är det inte så kul att ha besök och ha en skötare som lyssnar på allt man säger. Eftersom jag då otippat nog fortfarande har 2+ så övervakas mina besök, det här med privatliv är ett okänt begrepp här. Lite lätt rubbat är det att jag varken kan prata i telefon ostört eller prata med besök här utan att vara avlyssnad. Ska man dra det ytterligare ett snäpp så är det underligt hur jag kan få prata med skötare utan att en annan skötare övervakar det hela. Tänk om jag har olämpliga samtal med skötare?

22-23 timmar eller 24

Jaha idag fick jag träffa läkaren och fick det "glädjande" beskedet att jag får vara på avdelningen en stund på fm och en stund på em. Så nu behöver jag alltså bara sitta inspärrad i mitt rum 22-23 timmar per dygn, en gigantisk skillnad eller kanske inte. Men om det nu fungerar bra så kommer på sikt mitt 2+ att förvandlas till 1+. I den takten framsteg kommer här lär det väl bara dröja någon vecka. Någon mening att nu prata om att jag ska få åka hem var det givetvis inte. Nu förväntade jag mig inte direkt några mirakel. Här på Säter går det mesta i snigelfart och jag är inte alls nöjd. Jag skulle önska att läkarna fick prova på under minst en vecka hur det är att vara övervakad hela tiden och bara få vara i ett rum. Då har de kanske någon förståelse för hur det är för det har de absolut inte nu. Tidsfråga innan de få sakerna som jag har i rummet kommer att börja flyga och jag blir inlyft i rum 9

2 veckor med 2+

Och vid det här laget skulle de flesta vara galna över att bara få sitta i ett rum dygnet runt och vara övervakade. Nu är jag inte de flesta och eftersom jag har ett sånt fantastiskt psyke så är jag i bra form. Eller så är det så enkelt att jag var tokig från början så det märks ingen större skillnad. Uppriktigt sagt går det inte ens med ord att förklara hur det påverkar en att bli förvarad och övervakad på det här sättet. En del i personalen är okej och visar att de litar lite på mig medan andra verkligen inte litar på mig och gör sitt bästa för att begränsa mig ytterligare. De som litar på mig har koll på mig medan de sitter vak medan kategorin som inte litar på mig mest stirrar på sina telefoner eller läser en tidning. Om de då har lyckats begränsa mig ytterligare så krävs det inte ens att de har så mycket koll, lata jävlar med andra ord. Nu har jag inget hopp om att 2+ imorgon kommer att förvandlas till 1+ men här vet man aldrig hur apjävlarna/läkarna tänker. Jag anar att inga rikt

Plasttallrikar och skedar

Att äta glass med sked faller knappast under kategorin udda men all mat är det inte riktigt lika lätt att äta med sked. När man har 2+/vak så serveras all mat i plasttallrikar och allt man får att äta med är en sked. Lite underligt kan jag tycka att det är eftersom man är övervakad hela tiden och en gaffel eller en bordskniv är inte direkt något som man kan skada sig med. Om jag nu hade fått ha en bordskniv och jag började hacka mig själv med den så känns det som om vaket skulle lägga sig i rätt fort. En del saker här övergår helt klart mitt förstånd men det är bara att acceptera att här är det som det är

Strindbergs stjärna av Jan Wallentin

En sportdykare som dyker ner i ett gammal övergiven gruva hittar ett lik. Liket håller i sin hand ett kors som dykaren tar med sig innan polisen kallas till platsen. Det visar sig att liket har befunnit sig i gruvan en lång tid och att det finns flera som vill ha korset som dykaren tog med si Strindbergs stjärna är en bok som man inte kan gissa vad som ska hända härnäst och den är läsvärd

10 veckor på dårhuset

Att påstå att tiden har gått fort är inte helt korrekt. Hela sommaren har jag suttit här och ut kommer jag inte inom de närmaste dagarna. På söndag har jag haft 2+ i två veckor och det jag stirrar större delen av tiden på är mina fötter på sänggaveln. Så här snygga strumpor går det nog inte ens att köpa utan det gäller att bli inlagd för att kunna få nöjet att använda landstingets strumpor. Väggen är inte så rolig att titta på men jag kan tänka mig att den är något roligare om man har en psykos. Psykos har jag inte så för mig är den bara någon nyans av vitt.

Sängbord

På förmiddagen kom en apjävel/läkare in och berättade nyheten att jag skulle få tillbaka mitt sängbord. Hon förväntade sig på fullaste allvar att jag skulle bli glad över den nyheten. Det skulle vara ett bevis på deras ökade förtroende för mig. Jag ser det mer som ett sängbord som jag hade klarat mig lika bra utan. Hade jag istället kunnat få lämna mitt rum en-två timmar per dygn eller fått plocka mina ögonbryn hade det varit en positiv nyhet. Men nu har jag ett sängbord igen istället

Satans kärringar

Det är nog bara att konstatera att en del av personalen här gillar att demonstrera sin makt. Det fungerar ytterst dåligt på mig och gör mig mest förbannad. I dag beslutade läkaren chockerande nog att jag skulle få raka mina ben och under armarna. Det skulle tydligen vara någon form av bisarrt bevis för att de litar lite på mig och om det skulle gå bra skulle jag på sikt kanske kunna få tillbaka mitt sängbord. Det här är ett dårhus som sagt...  När jag då tänkte duscha så bad jag om att få min rakhyvel. Eftersom jag vet att inget någonsin är smidigt här så hade jag inte räknat med att jag bara skulle få rakhyveln utan jag hade i bakhuvudet att skötarna säkert skulle gå och prata med någon sjuksköterska först. Nu blev det inte så utan ett skötare förklarade att det inte var så lämpligt att jag fick rakhyveln idag eftersom det var eftermiddag... Nu vet jag inte om det är ett argument som normalt biter på intagna här men på mig fungerade det ytterst dåligt. Efter att jag förklarade att om

Hon höll sig vaken

För en del av personalen här på avdelning 90 på Säter så är det helt klart väldigt betungade att sitta i en stol 30-60min och bläddra i tidningar och hålla ett öga på mig. En var det till och med lite extra jobbigt för, så pass jobbigt att hon somnade och låg och snarkade i fåtöljen. Nu hade jag kunnat hitta på vad fan jag ville medan hon snarkade men underligt nog så gjorde jag inte det. Lite lustigt är det allt att jag behöver tillsyn dygnet runt för att jag är en så pass stor fara för mig själv och så lyckas personalen somna. Hade det varit under natten skulle jag ha större förståelse för det men det var mitt på dagen. I dag lyckades hon hålla sig vaken under ett pass på 30 min så får se om hon ska vakta mig något mer under dagen och om hon även då lyckas hålla sig vaken.

Läge att börja kasta saker

Nä nu är jag riktigt jävla less på det här dårhuset och att vara övervakad 24 timmar om dygnet. Det är verkligen inte vettigt på något sätt. En del av skötarna skulle jag med nöje kasta saker i huvudet på. Det enda som hindrar mig från det än så länge är att jag inte har någon lust att hamna i rum 9. Rum 9 låter kanske inte så otrevligt men det är där som bältessängen finns och det är inte kul att bli inlyft där och fastspänd. Som det känns nu är det enbart en tidsfråga innan jag flippar och då lär jag hamna där igen. Igår var det en av sköterskorna som gnällde om att jag inte tar min medicin och förklarade att jag inte har något val eftersom jag har LPT så det börjar kännas som om de kommer att tvångsmedicinera mig snart och då blir det slagsmål. Jag har varit lugn och har inte vunnit ett dugg på det så nu ser jag inget syfte längre att vara sansad. Jävlas med mig och jag flippar med andra ord.