Inlägg

Visar inlägg från maj, 2013

Tankar

Jag är övertygad om att mitt liv kommer att sluta genom att jag tar livet av mig. För mig så är det inte någon underlig vetskap. Hur sunt det är att tänka så vet jag inte men det är så jag tänker. Nu är det 18 år som jag har levt med dessa tankar och för mig är det så självklart. Att andra inte tänker så har jag inga problem med att förstå och därför har jag nog lite extra svårt att förstå att "vettiga" människor inte kan förstå mig. I många fall är det nog så enkelt att tankar som är okända för en själv är tankarna som är svårast att ha någon förståelse för

Lite tjatigt

Det börjar bli tråkigt att inte ha något positivt att skriva. Jag mår illa och ägnar dagarna åt att vila och röka och det är inte så muntert. I dag kom det ett brev med uppmaningen att jag ska boka tid för blodprovs tagning. Och det är i stort sett det som har hänt denna dag

Dag 6

med venlafaxin. Den här dagen glömmer jag gärna, hela dagen har jag mått illa. Jag har klarat mig från att spy än så länge men det är några timmar kvar på den här dagen. Ett konstant illamående gör inte dagen munter

Jerusalem av Selma Lagerlöf

Boken handlar om en socken i Dalarna och vad som sker när väckelserörelsen kommer till bygden. En del väljer att hålla fast vid de gamla tankegångarna och en del väljer att gå med i den nya rörelsen. De olika invånarna i socknen skildras på ett varmt och ärligt sätt och alla som har bott i dalarna kan nog känna igen de olika karaktärerna. Jerusalem av Selma Lagerlöf blev en positiv överraskning för mig. Jag hade inte räknat med att jag skulle tycka att boken var bra men jag hade fel. Språket i boken gör att man får en klar bild av hur det ser ut och hur de olika personerna är.

Kämpigt

Bild
I dag var det kämpigt att kliva upp ur sängen och någon lust att ta medicin hade jag inte. Nu visste jag från start att det skulle bli jobbigt med medicin de första veckorna men så här jobbigt trodde jag inte att det skulle bli. Att det kommer att bli värre är jag också medveten om och det känns inte muntert. Det slutade med att jag tog min tablett venlafaxin i alla fall. När det blir för jobbigt får jag se hur jag hanterar det

Fjärde tabletten tagen

Jag kan inte påstå att jag är mer positiv till medicinen idag men i natt fick jag i alla fall sova mer än 4 timmar och det var skönt. Om jag skulle få slippa den här fruktansvärda äckliga smaken i munnen som jag har haft från dag ett skulle det vara ännu mer positivt. En ny värdelös biverkning som jag börjar känna av är problem med finmotoriken. Att sätta i och tar ut linser har blivit en utmaning och så ska det inte vara

Nu är jag trött på rävgiftet

Fy så dåligt jag mår på Venlafaxin. Ett konstant illamående och ett hjärta som rusar lite då och då. Det här är verkligen inte kul, jag vågar inte ens gå någonstans för att jag mår så pass illa. Så många dagar till med det här står jag inte ut. Jag dricker abnorma mängder vatten men känner mig ändå helt uttorkad

Två dygn med medicin

och jag är inte allt för road. Igår kände jag ett tryck över bröstkorgen och tanken jag fick i huvudet var att jag hade en hjärtattack. Jag hann stressa upp mig lite innan jag insåg det komiska i det hela. Jag har försökt ta livet av mig många gånger och att då stressa upp sig över en hjärtattack är rätt löjligt. Så fort jag kom till den slutsatsen släppte trycket. Normalt är jag inte hypokondrisk av mig så det klassar jag som en biverkning, mina tankegångar förändras. Annars så var jag mest yr och mådde illa under dagen. Till idag har jag fått sova ca 4 timmar och bristen på sömn börjar påverka mitt humör

Ett dygn med medicin

Jag trodde inte att jag skulle märka av några biverkningar alls igår av venlafaxin med tanke på att det var första dagen på medicin. Jag hade fel. Under dagen blev jag mer och mer yr, illamående, och det kändes som om mina ögon var uppspärrade med tändstickor och när det var dags att sova kunde jag inte somna. I vanliga fall har jag inga problem att somna men igår blev jag inte trött utan låg och läste i några timmar. Biverkningarna är inte roliga men än så länge så är de inte så pass jobbiga att jag överväger att sluta med medicinen.

Spelaren av Harlan Coben

Boken handlar om sportagenten Myron Bolitar. En ung kvinna försvinner spårlöst och en av Bolitars skyddslingar är kvinnans fd pojkvän. Bolitar gör det han kan för att skydda sin skyddsling när sedan kvinnans far blir mördad börjar Bolitar ana ett samband. Medan Bolitar försöker ordna med bra kontrakt åt sina spelare försöker han samtidigt ta reda på vad som hände kvinnan och varför hennes far mördades. Den här kategorin av böcker brukar jag uppskatta men den här boken är verkligen inte bra. Jag vet inte hur många gånger i boken Bolitars längd poängteras eller hur otroligt vacker en kvinna är. Alla männen i boken är långa och starka och kvinnorna är vackra. Storyn i boken är svag och om jag inte hade varit en sån som alltid läser ut en bok som jag påbörjat skulle jag slutat läsa efter några sidor. Boken fångade aldrig mitt intresse och jag kan inte rekommendera Spelaren av Harlan Coben till någon

Första dagen med medicin

Nu har jag tagit min första tablett Venlafaxin så nu är det bara att se hur det går. Jag kan inte påstå att jag direkt ser fram emot biverkningarna. Får hålla tummarna för att jag klarar mig utan allt för jobbiga biverkningar. Blir biverkningarna för jobbiga de närmaste dagarna så kommer jag inte att fortsätta med medicinen. Börjar jag må sämre än vad jag redan gör kommer det att bli jobbigt. Jag kan inte påstå att jag tycker att det är kul att äta medicin igen men nu är det som det är. Under 8 år åt jag olika ssri preparat men det enda medicinen gjorde var att förvandla mig till en jaha människa. Oavsett om det hände något roligt eller tråkigt så var min enda reaktion jaha. Medan jag åt medicinen så mådde jag fortfarande dåligt och gjorde självmordsförsök så jag kan inte påstå att medicinen då hjälpte mig. 

Funderar lite

Nu är det två saker som jag funderar lite över. Första funderingen rör hur i helvete jag ska orka ta mig ut på en promenad. Promenader för mig var tidigare ett skönt avbrott på dagen som gav mig ny kraft. Nu tar det däremot abnormt mycket kraft bara att ta mig utanför dörren, inte helt lätt. Fundering nummer två rör grannarna. Nu håller bonden på att sprida skit på ängen och ändå har grannarna hängt ut tvätten. Frågan är om tvätten kommer att lukta så gott

Blir irriterad när jag tänker på det

Bild
När jag tänker på en del saker som läkaren sa igår kan jag inte undvika att bli irriterad. Efter att jag hade förklarat att det är en utmaning att ens kliva upp ur sängen på morgonen trodde jag att han skulle få en viss förståelse för hur jag mår. När jag sedan även hade fyllt i lite papper som skattar ens mående var jag säker på att han skulle förstå. Nu var det inte så för han tyckte att jag skulle få mer stimulans på dagarna. När man säger något sånt så känns det inte riktigt som man förstår. Alla småsaker är en utmaning att göra och hantera att då pressa mig själv att göra mer leder enbart till att jag brakar ihop ordentligt. För mig så är det samma sak som att säga till någon som har brutit benen att den bör ge sig ut och springa ett lopp. Han undrade även varför jag inte pluggar längre och det var efter att jag hade förklarat att jag inte kan koncentrera mig eller ser någon framtid. Jag vet inte om det handlar om att jag är otydlig på något sätt eller om personalen inom psyke

Skulle ha börjat med medicin idag

Tanken var att jag skulle ta min första tablett Venlafaxin i dag men det har jag inte gjort. Igår läste jag på nätet om medicinen och insåg att många fick otrevliga biverkningar, givetvis har jag även läst i fass. Med tanke på att jag är ensam på dagarna kändes det inte helt vettigt att börja med medicinen nu utan jag väntar till på fredag. Krisar jag i helgen (mer självmordsbenägen) så är jag inte ensam. En del verkar även få ångest och bli förbannade av medicinen så hur det här ska gå vet jag inte. Lite underligt känns det även att jag nu står utan någon kontakt med öppenvården, läkaren sa att han skulle ringa om ca en månad för att höra hur det går. Ändå skriver han ut en medicin till mig som ökar självmordsrisken de första veckorna och en av biverkningarna är att man kan bli aggressiv. Han frågade ändå om jag är dömd för något och det jag är dömd för är våldsbrott. Jag blev erbjuden samtalskontakt men prata känns det som om jag har gjort tillräckligt mycket. Tidigare har jag provat

Att övertyga

Bild
Tidigare när jag har haft perioder när jag har mått riktigt risigt så har jag lagt energi på att övertyga läkare, psykologer osv att jag mår bra och det har inte varit några problem. Nu är det däremot väldigt svårt att få läkare, psykologer osv att förstå att jag mår så pass dåligt som jag gör. Mötet i dag blev ytterligare ett bevis för det. Lite kändes det som att prata med någon av de intagna på Säter som fick för mycket medicin, läkaren verkade lyssna men responsen gjorde att jag tvivlade starkt på det. Jag gissar att personerna i vården har lite svårt att förstå hur en människa som verkar vara vettig mår så pass dåligt som jag gör. Läkaren skrev ut medicin till mig så får se om det kommer att hjälpa. Biverkningarna verkar inte vara roliga alls, illamående yrsel svettningar ökad risk för självmord osv. Det enda positiva är väl om jag mår så pass dåligt att jag inte äter för några kg behöver jag allt bli av med. Jag skulle även få en remiss till vårdcentralen så skulle de tappa mig

Ytterligare en dag

är snart till ända. Jag kan tyvärr inte påstå att jag har lyckats göra så mycket, det låter så löjligt. Det hade varit så mycket enklare om det handlade om att jag var lat men så är inte fallet nu. I morgon har jag en tid hos en läkare på öppenpsykiatrin, jag skulle önska att jag kände mig optimistisk inför det men så är det inte. Jag gissar att jag kommer att få de vanliga frågorna om jag äter och sover och frågan vad jag vill ha för hjälp. Det är kanske vettiga frågor att ställa men jag är rätt trött på dem.

Dagens mål

Bild
var att fota mosippor. Det låter inte som ett stort mål men det räcker. Jag kan konstatera att mitt psykiska mående tyvärr även påverkar hur mina bilder blir. Bättre än så här blir det inte nu

Förvirrande

I dag är det då två veckor sedan som jag knatade ut i skogen med sprit och tabletter. Hade jag inte hört av mig till en person så hade polishunden aldrig letat efter mig i rätt område. Och hade jag inte gjort det så finns det ingen chans att de skulle ha hittat mig i tid. Det är nog meningen att jag ska vara glad över det men jag känner inget.

Så var det lördag

Större delen av dagen har jag tillbringat i sängen. Konstaterade att det var en hel del disk i köket och sen gick jag ut från köket. Det skulle även behöva städas för rent är det inte. Efter att jag konstaterat sånt återvänder jag till sängen och inget blir gjort. Jag borde även höra av mig till ett par personer men allt är bara för jobbigt och när jag inte gör något får jag bara sämre samvete
Min kamera får fortfarande följa med ut på promenader men jag tar inga bilder. Motivationen är helt borta och jag ser inte längre något som jag vill fota. Tidigare såg jag motiv överallt men nu ser jag inget som fångar mitt öga. Tyvärr så är bristen på motivation något som är återkommande när det gäller allt som jag tidigare gillade att göra. Glädjen och lusten är borta och är ersatta med jobbiga måsten

Remiss

I dag lyckades någon läkare på Säter mot förmodan skriva en remiss till öppenpsyk här. Remissen faxades eller mailades över så jag fick en tid på öppenvården idag. Det gick i stort sett som jag hade räknat med. Om man på ett sansat sätt svarar på de obligatoriska frågorna om man sover och äter och sedan beskriver hur man planerar att ta livet av sig på så händer inte så mycket. Jag fick en tid till en läkare nästa vecka och han kommer också uppfatta mig som en sansad person och sen händer det inte så mycket

Lite illa

Nu på morgonen insåg jag att jag varken har duschat eller borstat mitt hår sedan i tisdags och det är rätt illa. Orken har inte funnits att ta itu med vanliga saker, lite beror det nog på att jag körde slut på mig själv på psyket. Sitter man på psyket och vill få åka hem så handlar det om att göra saker som "normala" människor gör. Ser man till att äta,duscha och umgås med andra intagna så blir det ett bevis för läkarna att man mår bra. Att det är så lätt att lura läkarna är onekligen lite skrämmande och ger man sig fan på att klara sakerna under några dagar så går det. När man sedan får åka hem så är all energi och kraft helt slut

På söndag så har det gått två veckor

sedan jag försökte ta mitt liv. På den tiden har jag hunnit med ett halvt dygn på intensiven och 6 dagar på psyket. Jag fick åka hem från psyket i måndags och efter det har inget skett. Gissar att det nu är meningen att jag ska må bra och orka med mitt liv igen. Sanningen är att det inte riktigt är så men det är som det är. Jag får väl kämpa på så gott det går och när jag inte orkar längre så får jag ta livet av mig. Ingen av läkarna på Säter har än så länge klarat av att skriva en remiss till öppenpsyk och när det lär ske vette gudarna

Vet inte riktigt

vad jag ska ta mig till. Sitter här med mitt kaffe och tänker på allt som jag behöver ta itu med och allt känns som omöjliga projekt. Små enkla saker känns fullständigt omöjliga och jag sitter bara här. Att gå ner för trappan och sätta i mina linser känns även det som för jobbigt. Så här sitter jag och tänker på allt som jag behöver göra men inte kommer igång

Så var jag hemma igen

Vet inte riktigt vad jag ska säga om det, givetvis så är jag glad över att jag blev utskriven men inget har förändrats på en vecka. Psyket hamnade jag på i tisdags kväll och i dag måndag förmiddag fick jag åka hem. Nästan en vecka med andra ord och under den här veckan har jag pratat med läkare fyra gånger om jag ska räkna med inskrivningssamtalet och utskrivningssamtalet och ett samtal med en psykolog. Jag fick vårdintyg på mig för att jag ansågs utgöra en fara för mig själv och efter nästan en vecka där inget har skett utgör jag tydligen ingen fara längre. Logiken läkarna på Säter uppvisar är milt uttryckt förbryllande. Åsikten att psyket enbart innebär förvaring har jag inte haft någon anledning att ändra. Många av de intagna på avdelning 95 på Säter var enbart inlagda för att de behövde övervakning medan deras medicindoser ändrades. Till det duger avdelningen men någon form av vård är det inte

Har man inte suttit på psyket

så har man inte en susning om vad det innebär att bli fullkomligt uttråkad. Jag har retirerat till mitt rum igen för att lyssna på funderingar om vilken tid det egentligen är som sömnmedicinen delas ut är så där lagom intressant. Givetvis får jag inte ha en sladd till datorn så nu är det bara en tidsfråga när batteriet tar slut och jag inte längre kan stänga ute ljud. Att lyssna på musik gör på något sätt att det är lite lättare att stänga ut de andra intagnas samtal och tanken att personalen då och då kommer och stirrar på mig genom glaset i min dörr. Det hade nästan varit mer komiskt om glaset i dörren hade varit runt för då hade känslan att vara en guldfisk fångad i en skål varit större.

En dag på Säter

Det händer verkligen inte något här. En del patienter ser fram emot maten redan några timmar innan det blir mat och det kan jag på sätt och vis förstå. Med tanke på att det verkligen inte finns något att göra här så blir fikapauser och mat det enda som bryter av den eviga tristessen. Det man ägnar dagarna åt är i korthet att äta, röka, prata med andra intagna och undvika de knepigaste personerna så gott det går. Personalen hittar man oftast i deras rastrum med undantag från någon enstaka som faktiskt verkar jobba. Igår bad jag en i personalen som satt ensam i ett av dagrummen om jag kunde få min dator. Svaret blev att jag skulle be någon annan i personalen. Eftersom jag är som jag är påpekade jag att den inte gjorde något och därför borde kunna ta och hämta min dator. Så vitt jag vet så ingår det inte i arbetsbeskrivningen att personalen ska dra sig undan och lata sig på en soffa. Det finns givetvis även bra personal som jobbar men det är helt klart fler som inte verkar göra mycket all

Avdelning 95

Igår blev det då en flytt från avdelning 90 på Säter till avdelning 95 på Säter. En trappa skiljer avdelningarna åt och någon större skillnad kan jag inte påstå att det är. Dagens höjdpunkt var att jag fick ta en kort promenad med skötare och andra patienter. Det i sig är synnerligen tragiskt när dagens höjdpunkt är en promenad i ett segt tempo. Det säger nog lite om hur det är här. Dagarna sitts av och blandas med samtal med andra intagna. Hur länge det är meningen att jag ska förvaras här har jag inte en aning om. På den här avdelningen var det inte heller möjligt att få låna en duschslang vilket innebär att man får försöka duscha i en stråle som mest träffar kroppen och sedan skvätter över golvet och väggarna. Nu har jag suttit på Säter sedan i tisdags och det enda som har hänt är att jag har haft två korta samtal med en läkare som inte har en susning om hur man bemöter intagna på ett korrekt sätt och ett möte med en psykolog.  Förstår inte riktigt om det är meningen att man ska må

Avdelning 90

Jag får börja med en varning till alla som överväger självmord och bor i dalarna. Går det åt helvete är risken stor att man hamnar på avdelning 90 på Säter och det är inte en erfarenhet som någon bör få. Själva incheckningen förtjänar nästan ett eget inlägg men det får räcka att jag skriver att de blev imponerade över att det inte tog mig en lång stund att fylla i fyra papper med kryssfrågor. Efter att ha tillbringat ett par dygn på avdelning 90 ger jag betyget en sjukhussäng till avdelningen. På psyket får man givetvis räkna med att dela avdelning med folk som man normalt skulle göra allt för att undvika. En del av människorna som jag var instängd på avdelningen med skulle få alla människor att fort byta riktning om man såg dem ute och se till att få maximalt avstånd till dem. Att då ha sånt folk runt sig och veta att det inte finns en enda plats som det går att fly till bättrar inte på det egna psykiska måendet. Galna och läskiga patienter kan man stå ut med men det är värre med lä