tisdag 31 december 2013

Bra köp

Efter att ha svurit lite för mycket över att mina bilder alltid blev för blåa när jag fotade med automatisk vitbalans beställde jag gråkort. Igår kom gråkorten och jag gav mig ut och fotade.
Nu blev det inga bilder som jag vill visa här men det viktigaste är inte att visa bilder utan att det fungerade med gråkort. Några bilder blev det möjligtvis lite för mycket gult brunt i men det var väldigt underligt ljus ute. Att slippa den blåa nyansen känns väldigt bra för det är inte kul att bli missnöjd med i stort sett alla bilder. Jag räknade ut att gråkorten rätt fort skulle bli vikta och fula om jag hade dem i fickan så jag köpte ett visitkorts etui att ha korten i .


Smidigt sätt att förvara korten och lätt att ta med sig. Får se om det blir fler bilder med kameran nästa år för bilderna tagna med mobilen är inte bra

måndag 30 december 2013

Dags att se tillbaka på året

Istället för snö är det frost som har fångat världen. Att se tillbaka på det här året känns inte så muntert men det värsta är att det inte känns roligare att blicka framåt. Året blev inte som jag hade tänkt mig får jag lov att konstatera. Jag hade inga planer på att tillbringa hälften av året på Säter. Det som dock var positivt med Säter var alla bra människor jag mötte. Galningar som mig som jag önskar allt gott och de vettiga i personalen som brydde sig. Jag hade önskat att tiden på Säter hade hjälpt mig på något sätt men så är det inte. 2013 är nog året som jag ogärna ser tillbaka på helt enkelt. Får se om jag kommer att känna detsamma för 2014.

GOTT NYTT ÅR!

lördag 28 december 2013

Inga hjärndöda än

Nu slänger jag inte allt som jag rensar ut utan försöker sälja det som går att sälja. Jag har sedan tidigare många traumatiska minnen från att sälja saker på blocket och andra sajter. Eftersom jag har läst en hel del besynnerliga kurser på högskolor/universitet så har jag sålt av en del kurslitteratur. En del böcker är så tråkiga så det finns inte en chans att jag skulle läsa dem igen. När jag då har haft annonser ute så har jag fått mycket underliga frågor som mest har gett mig lust att leta upp människan bakom frågan och sparka den i huvudet. Än har jag inte sparkat någon i huvudet. Nu har jag haft några annonser ute någon dag och magiskt nog så har jag inte fått en enda korkad fråga. Fortsätter det på det här sättet och betalning också går smidigt så kommer jag kanske inte rysa av obehag nästa gång jag funderar på att sälja något på nätet.

fredag 27 december 2013

4 veckor eller en livstid

Nu har jag upplevt 4 veckor i frihet och det känns som om det var en livstid sedan som jag satt på Säter. Och jag kommer inte att hamna där, har jag fel så lär det bli rum 9. Jag roar mig med att fortsätta rensa bland mina ägodelar. Att ha en massa saker som bara samlar damm känns fullständigt onödigt. Bättre att jag rensar själv istället för att någon annan måste göra det om det händer mig något

torsdag 26 december 2013

Lite fastnade

Under min tid på Säter läste jag en väldig massa böcker. Att ligga på sängen och läsa var både ett sätt att få tiden att gå och ett sätt att stänga ut allt. Jag upptäckte en hel del författare som jag inte hade läst något av tidigare och fick en del favoriter. Karin Fossum, Lars Kepler(vet att det är en pseudonym), Hjorth och Rosenfeldt och ett par till. Medan jag satt och slösurfade igår så tittade sambon på tv, eftersom jag är synnerligen begåvad så tittade jag även lite på tv samtidigt som jag surfade. Efter att ha tittat lite på tv så insåg jag att jag kände igen handlingen lite för mycket. Lösningen blev självklart att googla på Den fördömde, det var den som sambon tittade på. Då fick jag förklaringen till varför jag kände igen handlingen, den är baserad på romaner skrivna av Hjorth och Rosenfeldt. Lärdomen får bli att även om man är rätt galen så fastnar lite i huvudet

onsdag 25 december 2013

Den har dykt upp på nytt

En del blogg inlägg förstår nog bara en liten skara.
 Till vänster om björken är det något som skymtar
Den rosa kannan lever än

måndag 23 december 2013

stress

Det är nog lätt att tro att rubriken syftar på jul men så är det inte. Jag har en stress i kroppen hela tiden utan någon större anledning. Jag kan inte fokusera på något någon längre stund och glömmer bort att göra saker. Idag har jag ägnat x antal minuter åt att försöka minnas när jag borstade håret senast. Enda anledningen att jag ens kom ihåg att jag inte ens har borstat håret på länge var att jag insåg att hela håret var tovigt. Jag har även noterat att när jag blir upprörd så ser jag svarta små saker som svävar runt framför ögonen. Det är nästan som så att jag funderar över hur jag mår

söndag 22 december 2013

Hängande prydnad

I dag var det dags igen att få frågan var jag har hållit hus under så lång tid. Jag fortsätter att vara brutalt ärlig och en del hanterar det bättre än andra. Personen idag blev förvånad men hanterade mitt svar med fattning. För mig blir det så mycket lättare då för då kan jag prata om hur jag mådde/mår på ett sätt som passar mig. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig eller känna sig obekväm med det jag säger. När jag istället kan skämta om att Säter inte gillade mig som hängande prydnad på balkongen känns det lättare. Jag skrattar gärna åt allt elände när jag kan

lördag 21 december 2013

God jul!

Tänkte passa på att önska god jul så att det är gjort.

Rensning pågår

Förra helgen fick jag ett ryck och började rensa i huset. Att äga prylar har aldrig varit viktigt för mig men det visade sig att jag ägde fruktansvärt mycket skit ändå. Mycket har slängts och mycket ska slängas. Någon perfekt ordning har det inte blivit än men någon dag kanske. När jag har rotat runt har jag även hittat saker jag helt hade glömt bort. Många saker påminner om livet jag levde tidigare och människorna jag hade runt mig. En del saker får mig att le och annat inte. Jag hittade på en cd skiva med gruppen Crusbärs, det var vänner till mig. Det måste utan tvekan vara gruppen som har lyckats skriva den bästa versen, låten jag syftar på heter Först till kvarn. Här kommer versen

"En gång i tiden så skötsam och snäll
nu är hon ute sent och driver på stan
Hon somnar hos någon kille,en ny varenda kväll
pappas lilla flicka har blivit nymfoman"


fredag 20 december 2013

Vad får mig att reagera?

Risken finns nog att min vistelse på Säter har gjort att jag inte längre reagerar över sånt som kan tyckas vara lite udda. Jag klev ut genom ytterdörren för att röka för en stund sedan. Väl utanför dörren konstaterade jag att en i byn befann sig precis utanför vår trädgård och att han mätte och pratade för sig själv. Den normala reaktionen hade nog varit att fundera över vad i helvete han pysslade med. Min reaktion nu blev istället att det säkert finns någon anledning till vad han nu pysslar med och sen satte jag mig och rökte. Lärdomen får nog bli att om man är inlåst med en del knäppisar i ett par månader så finns det inte mycket som får en att höja på ögonbrynen

torsdag 19 december 2013

Förvånande men klagar inte

http://www.dt.se/nyheter/dalarna/1.6623157-30-vargar-far-skjutas
Fantastiskt att det faktiskt kommer att skjutas vargar här. Känns lite som på tiden att ansvariga vaknar till liv och inser att det är för mycket varg i det här området. Varg i skogen är bra, varg inne i byar är mindre bra.

onsdag 18 december 2013

Apjävel eller tomte?

Egentligen är det en onödig fråga eftersom jag har träffat läkaren tidigare. Det kom en kallelse idag till öppenvården så jag får väl ta mig dit om några veckor. Gissar att läkaren säkert vill skriva ut mer medicin eftersom den borde ta slut snart om jag nu hade tagit den. Någon medicin har jag inte tagit sedan jag lämnade Säter, såg ingen mening med att fortsätta med tre mediciner. Med tanke på att jag försökte ta livet av mig både innan jag började med medicin och när jag gick på medicin så kändes det som om det kvittade. Får se vad läkaren säger om det

tisdag 17 december 2013

Alltid något att fundera över

Stundtals så känns det som om det är det som livet går ut på. Att fundera och tänka på var man är på väg i livet och varför. Några svar kommer jag aldrig på och inte heller några lösningar när jag söker. I det läget brukar det vara dags att ta en promenad och rensa huvudet. I skogen händer det att jag ser något som får mig att fundera över mer konkreta saker. I dag var det det här som fick mig att stanna till.

Jag tolkar det som älgpäls vilket inte är så ovanligt att hitta men då brukar det vara mer och ordentligt med blod. Så här lite päls och bara några bloddroppar tycker jag bara är underligt. Det är nog mycket som är logiskt bara man förstår det. Och det här och livet förstår jag inte

måndag 16 december 2013

fredag 13 december 2013

I många bitar

Innan jag blev inlåst hade jag gått sönder i många bitar. Under mitt halvår som inlåst blev jag lagad tack vare personal,patienter och människorna på utsidan som gav mig stöd. Jag trodde att jag var ordentligt lagad men det visade sig att lagningen nu börjar vittra sönder. Snart är jag i många bitar igen och jag har ingen silvertejp

torsdag 12 december 2013

Varför inte bara rött vin?

Det här har varit en mindre munter dag. Jag vaknade strax innan fem av att jag frös och efter en stund gav jag upp och klev ur sängen och tog en dusch. Strax efter det började jag känna av att migrän var på väg så jag tog medicin och placerade mig i soffan. I vanliga fall får jag bara migrän om jag har ätit något av sakerna som fungerar som trigger. Den värsta i mitt fall är kakao och eftersom jag inte gillar att ha migrän så äter jag inget med kakao. Medan jag lullade runt hemma hela dagen och mådde dåligt kom jag äntligen på vad jag hade ätit. Dum som jag är reflekterade jag aldrig över vad det var för sorts ost i raviolin som jag åt igår. Nu vet jag däremot att det var någon sort som var ordentligt lagrad för det ger mig migrän. Allt skulle vara så mycket lättare och bättre om det bara var rött vin som gav mig migrän för vin tycker jag inte ens om

onsdag 11 december 2013

Hur galen är jag

Dagarna går och det börjar kännas som om tiden springer ifrån mig. Det känns som om jag borde ha hittat något behandlingshem vid det här laget men så är ej fallet. Jag tycker det är svårt bara att veta hur mycket hjälp/terapi som det är meningen att jag behöver. Hur jag ska kunna avgöra hur "galen" jag är förstår jag inte riktigt. Lätt är det verkligen inte och jag skulle önska att jag hade någon inom psykiatrin att resonera med. Risken som jag ser det är att det slutar med att jag tycker att det är för svårt och bara skiter i allt

tisdag 10 december 2013

Arbetat på bank i 30 år

Varje gång som jag träffar på någon som funderar på varför den inte har sett mig på länge och jag förklarar att jag har suttit på Säter i ett halvår tänker jag på den här scenen.



Varför jag associerar till den scenen vet jag inte riktigt. Jag får väl skylla på att min hjärna inte är helt vettig.
I morgon måste jag rycka upp mig lite och ta och tvätta för annars måste jag använda byxorna som jag lånade/snodde av kriminalvården. Gröna kriminalvårds byxor är inte så snygga och jag anar att en polis som bor här i byn kommer att kunna identifiera byxorna. Varför jag äger byxor och tröja från kriminalvården förtjänar ett eget blogginlägg någon dag

måndag 9 december 2013

Bra råd

En gång i tiden hade jag ett förhållande med en kille som brukade lyssna på en speciell låt när han ville muntra upp sig. Inte helt oväntat så blev det så att jag fick höra den låten för han hoppades att den även skulle muntra upp mig. Så mycket muntrare vet jag inte om jag blev av den men jag gillade den och gillar den än.
Om du mot förmodan läser det här Fredrik G tack för att du lät mig höra den här låten en massa jävla gånger=)

Pojken på månen

söndag 8 december 2013

Riktigt illa

När jag inte mår bra eller är stressad så äter jag. Resultatet av det blir att både jag och vågen gråter när jag väger mig. Vågen hotar med att begå självmord om jag fortsätter att tynga ner den med min vikt och jag mår sämre när jag inser att jag har lagt på mig ytterligare. I dag vägde jag mig och det hade jag inte gjort på en vecka. Resultatet var inte roligt eller upplyftande. Jag har lyckats gå upp 5kg på en vecka och det mår jag inte bättre av

lördag 7 december 2013

Ingen energi

Jag blir bara så frustrerad på mig själv som inte orkar något. Jag känner mig fullständigt slutkörd och alla saker känns i princip omöjliga att göra. Att laga mat känns som ett omöjligt projekt och det räcker med en kort promenad med hundarna för att jag ska bli fruktansvärt trött. Ett konstant dåligt samvete plågar mig för att jag inte orkar/kan göra något. Ska livet vara så här?

torsdag 5 december 2013

Lite vilse

Det är inte så illa att jag lyckades gå vilse i skogen i dag för då hade det varit riktigt illa. Snarare är det så att jag är mer vilse i livet än vanligt och nu hade det varit trevligt att bli dold under snön. Livet är inte lätt

onsdag 4 december 2013

En del svar väntar sig nog inte folk

Först ett bevis för att jag bor på landet.
vargspår
Jag behöver inte leta mig till någon djurpark för att få titta på vargspår. Det räcker att promenera någon km så är det i vanlig ordning spår.

Konstigt nog så blir kylen och skåpen ibland väldigt öde. För att ordna det finns det ett par alternativ, ett är att promenera över till grannen och sno deras mat och ett annat alternativ är att ta sig till en affär och handla. Eftersom det känns lite onödigt att reta upp grannarna så blev det ett besök i en butik idag. I butiken träffade jag på en bekant som började prata lite. Han konstaterade att han inte hade sett mig på ett tag och undrade lite varför. Jag orkar inte hålla på och ge svävande svar utan jag berättade helt enkelt att jag hade suttit på Säter i sex månader. Följdfrågan jag inte helt oväntat fick var varför jag hade varit på Säter. Svaret att jag hamnade där på grund av självmordsförsök var nog inte riktigt väntat.

Jag har inga problem att berätta att jag har varit inlåst på Säter och varför. Att det finns människor som kommer att ha svårt att förstå det och hantera det förstår jag helt. Bilden många har haft av mig är inte att jag är självmordsbenägen och att helt plötsligt acceptera det kommer nog inte alla att klara. Saker är som de är och jag är som jag är

tisdag 3 december 2013

Tala är silver, tiga är guld eller kanske inte

Nu skulle jag säkert kunna skriva något djupt och vettigt men jag nöjer mig med några ord.
Personen som Annelie med flera inte ville skulle ha någon information om vad som hänt/händer vet nu. Att fortsätta tiga när personen fortsätter att höra av sig gynnade ej mitt psyke.
Om ni inte förstår något av texten titta lite längre på bilden bara. Av bilden kan jag konstatera att objektivet inte var helt rent direkt

söndag 1 december 2013

När jag tänker blir det förvirrande

Det här att jag är hemma känns fortfarande förvirrande. För två veckor befann jag mig på ett behandlingshem för särskilt vårdkrävande. Nu har jag inte tidigare skrivit att när jag drog från behandlingshemmet för två veckor sedan hade jag precis vaknat till liv efter ett självmordsförsök. Jag hängde mig från ett dörrhandtag och vaknade till liv liggandes på golvet med en avklippt sladd runt halsen. Personalen hade kapat sladden och lämnade mig sedan liggandes ensam på golvet. När jag vaknade till liv var jag förvirrad och det tog ett tag innan jag fattade var jag var. Efter en stund mådde jag bättre och kunde resa mig från golvet och gav mig ut för att röka. På väg ut frågade en i personalen om det räckte för idag och mitt svar blev nej. När jag hade rökt hämtade jag mina väskor och gav mig av. Lärdomen där blev att om man precis har hängt sig så är det en utmaning att promenera.

Två veckor efter det är det meningen att jag ska fungera så pass bra att jag kan vara hemma

lördag 30 november 2013

Ute

Att vara ute i naturen är något som jag har saknat under dessa månader. Jag önskar att jag kunde säga att naturen tar bort alla mörka tankar och känslor men så är ej fallet. Hur härligt det än är att vara ute och vandra så ändrar det inget

fredag 29 november 2013

6 månader

Det är tiden som jag har varit på Säter och i stort sett från första dagen tjatade jag om att få åka hem. Efter ytterligare några dagar började jag även ta upp att jag ville bli av med min LPT. I dag borde jag då vara fantastiskt glad för läkaren skrev av min LPT och jag blev utskriven. Till viss del är jag glad men inte bara. Någon gång under min tid på Säter fick jag höra att det fanns två vägar från avdelningen som jag satt på, ena vägen ledde till ett bättre psykiskt mående och den andra gick till kyrkogården. I mitt fall känns det som om väg två är den mest troliga. Att jag blev utskriven känns som ett bevis för att Säter gav upp på mig

lördag 23 november 2013

Vekling

Det verkar inte bättre än att tiden på Säter har gjort mig till en vekling. Jag gnällde över att det var kallt och i morse var det bara minus 10. Det känns som om det finns otroligt mycket att ta itu med här men idag lär det inte hända något med tanke på att jag har svårt att hålla mig vaken

fredag 22 november 2013

Hemma???

Allt känns lite förvirrande men hemma är jag. Läkaren kom på onsdagen fram till att en paus från Säters sjukhus och allt skulle vara bra så han berättade att jag skulle få permission på fredag. Lite förvirrande blev det att säga Åka hem? till personalen för nu kunde de säga ja. Tidigare blev svaren lite varierande
  • Varje gång du frågar får du stanna en vecka till
  • Javisst. Vill du även ha mina nycklar?
  • Vill du ha en high five i ansiktet med en stol?
  • Du får åka hem julen 2016
  • Nej
Innan jag åkte hem hotade jag personalen med att ringa varje dag och säga Åka hem? och sedan lägga på. Det kommer naturligtvis inte att ske men kanske ett vykort med mitt budskap?

måndag 18 november 2013

Kan det kallas för studiebesök?

Igår var min gräns nådd igen och jag tog mina väskor och promenerade bort från Eva gården. Den här gången blev jag lyst fortare av Säter tragiskt nog. Jag promenerade så fort jag orkade med tanke på att jag inte har någon kondition och hade en tung väska och en något lättare väska att bära på. Efter ett par km så passerade en polisbil mig och den fortsatte bara att köra så jag blev glad och tänkte att jag inte var lyst än. Sen kom det en till polisbil som passerade mig gjorde en u-sväng och började köra på trottoaren. Då anade jag att det nog var så illa att jag var lyst och att polisen hade fattat vem jag var. Jag fortsatte promenera och polisen hoppade ur bilen och gick fort efter mig. En kort stund övervägde jag att springa men min logik tog över och jag insåg att jag inte skulle ha en chans mot en vältränad polis.

Polisen kallade på ytterligare en patrull och när den hade kommit beslutade de sig för att köra upp mig till psyket i Norrköping. Poliserna berättade att de vägrade köra mig till Evagården eftersom behandlingshemmet bevisligen inte kunde ha koll på mig och det opponerade jag mig inte emot. När vi kom till psyket blev jag placerad på en avdelning och fick ett rum. Ingen visste om det skulle bli en tripp till Säter för mig den kvällen eller om det skulle bli idag. I väntan på besked fick jag mat och pratade lite med skötarna och noterade lite skillnader mot Säter. När klockan hade hunnit bli 23 och inget besked hade kommit om det skulle bli transport så gick jag och lade mig. När jag precis hade börjat slumra till kom en skötare in i mitt rum och berättade att det nu var poliser på avdelningen så min transport tillbaka till Säter skulle starta. Det var bara för mig att kliva upp ur sängen och byta om från sjukhuskläder till mina vanliga kläder. Även den här gången blev det fem olika polispatruller som böt av varandra vid de olika distrikten. Runt tre var jag tillbaka här på Säter igen och alla skötare och sjuksyrror stod och väntade på mig på avdelningen så de trodde nog att jag skulle vara upprörd men jag var bara trött.


Idag har jag hunnit prata med avdelningsläkaren och han vet inte riktigt vad han ska ta sig till med mig nu. Han skulle fundera ett par dagar på det så någon resa tillbaka till Eva gården blir det inte imorgon i alla fall

lördag 16 november 2013

Fortfarande kvar på "behandlingshemmet"

Lite har jag börjat fundera över om det finns några krav för att ett ställe ska betecknas som behandlingshem. Logiskt kan jag tycka att ett krav borde vara att det bedrivs någon form av behandling men det har jag inte sett något av än. Eller kan det klassas som behandling när jag ligger på sängen och läser eller surfar? Svåra frågor som jag blir tvingad att ställa mig. Igår fick jag veta att om jag sköter mig här i en månad kan min LPT omvandlas till öppen psykiatrisk vård enligt LPT. Skillnaden blir då att jag har möjlighet att få permission men jag ska ändå fortsätta bo på den idiotiska Evagården och missköter jag mig så blir det LPT igen. Det känns med andra ord som det kvittar, att det på fullaste allvar finns personer som är så naiva att de tror att jag kommer att stanna här i ca 6 månader skrämmer mig. Varför i helvete skulle jag stanna på ett sånt här kasst ställe så länge? Personalen här kan säkert hantera 20 åringar som snittar sig lite ytligt med rakblad men att hantera mig klarar de då inte.

torsdag 14 november 2013

Funderingar på morgonen

  • Hur ska personalen här på Evagården kunna lära ut planering när de själva inte klarar av att handla när maten är på upphällning?
  • Hur kan man tycka att 9 är en vettig tid för frukost?
  • Varför serveras i princip bara vitt bröd? Beror det på att det är billigare?
  • Varför blev jag skickad till detta bisarra ställe?

onsdag 13 november 2013

Tillbaka på det värdelösa behandlingshemmet


Jag fick en så där lagom rolig överraskning på morgonen. Strax innan 9 sa läkaren på Säter att han ville prata med mig. Han berättade att jag skulle tillbaka till det värdelösa behandlingshemmet Evagården. Sen gick det bara några minuter innan de berättade att väktarna var här för att skjutsa mig. Lite mer förvarning tycker jag allt att jag hade kunnat få. Antagligen var avdelningen på Säter orolig att jag skulle flippa. Jag packade ihop mina ägodelar och fick en trevlig överraskning när det visade sig att det var samma personer som skulle frakta ner mig som det var sist. Resan blev trevlig och nu är jag återigen i det läskiga rummet med rosa gardiner. Underligt nog har de inte städat rummet alls sedan jag drog i fredags. Jag blev erbjuden pannkakor  till lunch men förklarade för personalen att pannkakor inte är riktig mat. Med tanke på att det även var pannkakor i fredags så kan jag inte tänka mig att matkostnaderna är en stor utgiftspost. Med tanke på hur mycket kommunerna får punga ut för att någon ska bli "behandlad" här kan man undra vad i helvete Evagården gör med pengarna

måndag 11 november 2013

Alla vägar bär till Säter eller något

I fredags började jag känna att min gräns var nådd på Evagården. Jag lyckades bita ihop ett tag och gjorde ett nutidskryss med de andra, kändes som om jag var minst 15år för gammal för det. När personalen sedan berättade att de klockan två varje fredag presenterar ett ämne som intagna och personal ska diskutera var min gräns nådd. Jag knölade ner mina ägodelar i väskor och knatade helt enkelt därifrån. Att hitta till stationen var inte helt lätt men efter många svordomar lyckades jag. Att bära på två tunga väskor gör jäkligt ont efter en promenad på ett par km. När jag hade tagit mig till stationen kunde jag konstatera att jag inte skulle kunna ta mig till Uppsala eller hem den kvällen. Jag hade inte direkt någon reservplan men tog väskorna och började promenera runt i Norrköping. Min tanke var att om polisen letade efter mig skulle det vara lättare för dem att hitta mig om jag bara skulle sitta någonstans. Efter några timmar var jag trött och frusen så jag beslutade mig för att återvända till stationen och värma mig och sitta lite. Jag njöt av värmen och att få sitta ner och sen kom en polis in i vänthallen. Han gick bara förbi mig så jag tog mina väskor och skyndade fort ut. Där ute var det givetvis en till polis. De frågade om det var mig som de letade efter vilket jag givetvis förnekade men det gick de inte på.

Det blev en transport till psyket i Norrköping, där trodde personalen att jag hade rymt från rättpsyk och vägrade tro att det inte var så. Efter ett tag ringde de äntligen den här avdelningen och fick bekräftat att det var avdelningen 90 som jag hade permission från. Efter att jag hade pratat med jourläkaren och de hade velat lite beslutades det att jag skulle fraktas tillbaka till Säter. Det visade sig att det inte fanns någon ledig polis som kunde frakta mig så jag fick snällt sitta och vänta till nästa skift skulle börja hos polisen. Nu var de snälla på psyket och gav mig kaffe och smörgås så det gick ingen nöd på mig. Från Norrköping till Säter hann jag åka tre vanliga polisbilar, en piketbuss och en befäls piketbuss. Ett par poliser körde mig bara någon enstaka mil medan andra körde längre. Alla poliser var trevliga så det blev en helt okej resa även om jag inte var helt nöjd över att återvända till Säter.

Nu är det då måndag och idag pratade jag med avdelningsläkaren för första gången sedan jag kom tillbaka. Man kan lite fint uttrycka det som att han inte var helt nöjd med att jag hade dragit från behandlingshemmet. Det lutar åt att han kommer att skicka tillbaka mig till Evagården vilket jag ser som helt förkastligt men när man har LPT har man inte mycket att säga till om.

Livet känns ovanligt rörigt och allt som inte är nödvändigt får helt enkelt vänta till jag får lite ordning igen. Ibland är det nog så att man har mer än nog med sig själv

söndag 10 november 2013

Hur man gör för att åka sex olika polisbilar på ett dygn

  • Hamna på psyket
  • Bli skickad på LPT permission till ett behandlingshem många polisdistrikt bort
  • Konstatera att behandlingshemmet är värdelöst och dra därifrån
  • Bli lyst eftersom man har avvikit från behandlingshemmet
  • Bli hittad av en polispatrull som för en till närmaste akutpsyk och lämnar en där
  • Någon fattar beslut om transport tillbaka till psyket som skickade en till behandlingshemmet
  • Beslut fattas att varje polisdistrikt endast ska föra personen till nästa distrikt

fredag 8 november 2013

Brist på planering eller ytterligare ett sätt att spara pengar?

Givetvis så hade knäppskallarna här på Evagården fått lite information om mig från Säter. Vad de exakt hade fått veta vet jag inte bortsett från att de hade fått information om att jag är vegetarian. Nu är jag inte vegetarian på riktigt men har ätit vegetariskt under hela min tid på Säter av den enkla anledningen att jag är petig med vilket kött jag äter. Om ett behandlingshem får information om att en patient som är vegetarian ska komma skulle det kännas logiskt att de då inhandlar saker som en vegetarian kan äta. Så tänkte de tydligen inte här för det enda pålägget som fanns var salami och kalkon, inte handlade de igår heller utan först idag ska det göras. Frukt har de inte heller haft om man bortser från en melon och en möglig apelsin. Möglig frukt brukar jag inte äta och har inga planer på att börja med det nu heller. Frågan jag ställer mig är om de har struntat i att handla för att spara några kronor. Att de skulle ha så pass dålig planering att de missar att handla känns nästan för bisarrt. Inredningen har kan man beskriva som 70% IKEA, 10% möbler som ser ut att komma från ett dödsbo, 10% Jysk och 10% blandat från billigast möjligt ställe. Min säng här är sämre än sängarna på Säter och då är det inte bra. Pengarna som den här verksamheten drar in kommer helt klart inte patienterna till gagn på något sätt. Något som påminner om en terapeut har jag inte sett till än utan mest bara konstigt folk som agerar skötare

onsdag 6 november 2013

Norrköping

Helvetet eller ett ställe med mer puckon än Säter. Dagen började med att personalen på Säter berättade att jag skulle forslas hit idag, tidpunkt kunde de givetvis inte berätta. Efter några timmar kom sjuksköterskan och berättade att vakterna som skulle transportera mig hade kommit. Mitt humör var inte det bästa och innan jag lämnade avdelningen på Säter gjorde jag klart för ledningen att om man enbart använder sig av tomma ord när man säger att man ska stötta mig så berättar jag saker som de vill att det ska vara tyst om för resten av personalen. Haha att jävlas tillbaka har jag inga problem med när jag anser att man behandlar mig felaktigt. Undra vad personalen på Säter pratar om nu....

Vakterna som hämtade mig var trevliga och vi pratade på i bilen och stundtals gick det kanske lite fort. När vi inte hade så långt kvar hoppade en gubbe i reflexkläder upp framför bilen. Det visade sig vara en polis och han tyckte inte att farten hade varit riktigt rätt. Tyvärr slutade det med att en av vakterna blev av med körkortet, nu hoppas jag att det ordnar sig för den ändå. När vi kom fram till Evagården tog kärringarna här mina ägodelar. Sedan vägrade de att ge mig min dator under min första vecka här och då flippade jag lite lätt. Att först forslas till ett ställe jag inte vill vara på och sen mötas av idiotregler fick det att slå slint i huvudet på mig och jag råkade slå en i personalen med en medicinpåse.Och nej jag har inte ett dugg dåligt samvete för det, jag vill inte vara här och har inga planer på att vara trevlig eller samarbeta

lördag 2 november 2013

Det var en gång

tre galna gubbar som alla hamnade på Säter. En av sakerna de alla hade gemensamt var bristande hänsyn till de andra galningarna på avdelningen.

 Den första kom inte från Sverige och hade väldigt bristande kunskaper i det svenska språket. Han förföljde gärna andra galningar på avdelningen och tiggde cigg. Frågorna han ställde på riktigt dålig svenska var svåra att förstå och om det gick att förstå och han fick ett svar så förstod han ändå inte svaret. Veckorna gick och även om han fick medicin blev det ändå inte bättre utan han fortsatte gå runt och vara förbannad för att ingen insåg vad sjutton han sa.

Den andre kom från Sverige och kunde göra sig förstådd. Han hade problem med att inse att man ska ha både byxor och tröja när man är ute på avdelningen. Ofta försökte han få de andra på avdelningen att titta i hans kaffekopp på de roliga bubblorna som skapades när han rörde i koppen med en sked. När ingen ville titta blev han upprörd. Han ägnade även dagarna åt att skriva osammanhängande saker på lappar och sedan glömde han var han hade lagt lapparna och skällde ut de andra galningarna eftersom han trodde att någon hade tagit hans hemliga lappar. Veckorna gick och sakta men säkert kom vändningen och plötsligt pratade han om logiska saker och hade kläder på sig.

Den tredje kom även han från Sverige mer specifikt från småland. Han hade ett stort behov av att prata om hela sin släkt att ingen var det minsta intresserad störde honom inte. Även han hade problem med att förstå att kläder är bra. Det hjälpte inte att en annan galning på avdelningen gjorde tappra försök att förklara att ingen ville se hans ben. Han gjorde även sitt bästa för att trotsa de vettiga reglerna på avdelningen. Att sitta enbart iförd nattskjorta i dagrummet är inte tillåtet när han ändå vägrade klä sig fick personalen fösa in honom i hans rum. Han roade sig även med att lägga sig i soffor och förklara att han bröt mot lagen, vilken lag det skulle vara specificerade han aldrig. På något sätt lyckades han även reta upp galning nummer ett och två ibland. Mest fascinerande var det att studera när han bråkade med gubbe nummer ett, det gick givetvis inte att förstå något men kravet på underhållning var inte stort. Veckorna gick men någon förbättring inträffade ej utan han fortsatte att irritera de andra galningarna.

Någon dag inom en snar framtid kommer det att vara möjligt att träffa gubbarna ute i den riktiga världen. Ser ni någon enbart iförd tröja så tänk på Säters sjukhus.

fredag 1 november 2013

Vad i helvete

Den här veckan har den vanliga avdelningsläkaren dumt nog försvunnit, han har semester. Det gör att läkaren som nu fattar beslut inte riktigt känner mig och det har jag märkt. Jag är van vid att psykologen kommer och pratar med mig lite då och då för att kolla av hur det är med mig. Efter att beslutet hastigt fattades att jag på måndag ska flytta till ett behandlingshem kan inte mitt humör beskrivas som muntert. När psykologen då dök upp blev jag inte så förvånad och tänkte att de säkert ville veta hur jag tog beskedet. Så var det inte utan läkaren hade skickat henne till mig för att ha ett peptalk med mig angående behandlingshemmet. Om man på fullaste allvar tror att ett peptalk skulle göra mig mer positiv till något så har man helt lyckats missa hur jag är. Med tanke på att jag har varit här på Säter länge nu så trodde jag inte att det var möjligt att ha så dålig koll på hur jag fungerar men tydligen så går det

tisdag 29 oktober 2013

Olika tekniker

Det händer att personalen vill väcka mig av någon anledning och en del har väckt mig genom underligt beteende. Vill man väcka mig finns det en del olika sätt som man kan använda sig av, alla är testade här på Säters sjukhus.
  • Slita upp min dörr
  • Banka på dörren
  • Lysa mig i ögonen med en ficklampa
  • Dra i mitt täcke medan man frågar om jag lever
  • Ställa sig bredvid min säng och luta sig över mig
  • Öppna dörren försiktigt och säga att det är dags att vakna
Om jag får välja metod så föredrar jag den sista på listan 

söndag 27 oktober 2013

Givetvis så blir vi filmade...

Det är förvånansvärt många patienter som får för sig att det finns dolda kameror här på avdelningen. Nu kan jag givetvis inte vara helt säker på att fallet ej är så men om man tänker logiskt så kan jag inte tänka mig att någon skulle vara intresserad av att se en inspelning härifrån. Jag och en annan intagen pratade om det och kom fram till att om man filmar här dygnet runt i en vecka så går det nog att klippa ihop något som är ett par timmar långt. Problemet är bara att det skulle bli lite som en David Lynch film, snyggt filmat men handlingen är bara underlig och inte helt lätt att hänga med i.

Det skulle börja med en hand som sträcker sig ner i askkoppen i rökrummet och tar upp en näve fimpar. En närbild på en kaffetermos och sedan en sekvens med en man som sitter och skriver och på hans dörrhandtag hänger det plastmuggar. Sedan skulle kameran svepa över alla som sitter i dagrummet och stirrar på tv, efter det dyker en kvinna upp på balkongen och pratar och sjunger för sig själv. Efter det kan det komma en sekvens när man ser en i personalen som sitter i personalrummet och leker med sin telefon samtidigt som man ser en klocka som visar hur minuterna tickar iväg. En matbricka som bärs iväg till ett rum med en patient som talar på ett språk som ingen förstår. En patient som kastar sig på golvet och alla ignorerar det och kliver bara över personen och den sista scenen blir en kortlek som kastas upp i luften.

Inte så mycket logik i det och när man har varit här ett tag så slutar man i princip att fundera över varför någon gör som de gör. Man konstaterar bara att jaha nu ligger en på golvet igen,nu går en runt utan byxor eller tröja, nu ligger det fimpar i dagrummet igen, nu har någon vattnat plastblommorna för andra gången den här dagen och sen fortsätter man göra vad man nu gjorde.

lördag 26 oktober 2013

Hjärntvätt är kanske inte min grej

Under rätt många månader nu har jag bearbetat läkaren så att han ska släppa ut mig och ja det har inte riktigt gått så bra. Jag tänkte att han antingen skulle bli så trött på frågan när jag får åka hem eller att frågan skulle få honom att tro att det var en bra idé om han hörde den tillräckligt ofta. Nu verkar det som om min plan har någon brist för än har han inte släppt ut mig fast han får höra frågan varje gång som han pratar med mig. Än har jag inte gett upp planerna på att jag ska lyckas hjärntvätta honom men jag har även börjat ställa frågan till skötarna ihop om att någon av dem ska vara lite mer lättpåverkad. Omöjligt tror jag inte att det är att lura i en att jag har frigång så att den släpper ut mig men jag vet inte när den jobbar igen så jag får vänta.

Personalen här räknar med att jag kommer att vara tillbaka här någon dag efter att jag eventuellt blir dumpad på behandlingshemmet i Norrköping. De har helt klart inte någon större tilltro till att jag kommer att kunna hålla mig undan polisen efter att jag har dragit

fredag 25 oktober 2013

Apan och vesslan

Den rubriken förstår man nog endast om man kände mig när jag var 15 år och några år efter det. En gång i tiden hade jag nämligen två soc tanter som jag och några vänner gav smeknamnen apan och vesslan. Om någon tvekar så är sanningen att jag inte alls gillade dem. Att jag drar upp mina gamla soc tanter beror på att det igår var två här från Norrköpings kognitiva center för att träffa mig. Det är alltså ytterligare ett i mängden av behandlingshem. Vibbarna jag fick från båda kvinnorna var samma som jag fick från mina soc tanter. Naiva människor som gör sitt bästa för att trycka ner i halsen på en hur fantastiskt det kommer att bli. Nu är jag lite för härdad för sånt skitsnack. När de berättade att patienterna själva lagade mat och städade kontrade jag med att det måste vara ett utmärkt sätt att tjäna mer pengar på när man inte behöver avlöna städare eller kock. Den kommentaren verkade de inte riktigt uppskatta men de förklarade att en del patienter behöver lära sig att städa och läsa recept. Oj så roligt det låter att bo med folk som varken kan städa eller laga mat. Nu verkar det som om läkaren här tänker skyffla iväg mig dit oavsett vad jag tycker,vi lär prata mer på måndag. Att skyffla dit mig är en sak att få mig att stanna är en helt annan sak

tisdag 22 oktober 2013

Kvoten av galningar är fylld

Och i samma ögonblick  som jag skrev det öppnade en av galningarna min dörr. Det finns en del tecken att titta efter när man ska avgöra om det handlar om en "vanlig" patient eller en galning.
  • Pratar personen med sig själv
  • Står personen ensam och börjar plötsligt skratta
  • Försöker personen knyta vänskapsband genom att vara på tok för nära
  • Envisas personen med att gå in i fel rum
  • Håller personen långa monologer och bryr sig inte om ingen lyssnar
  • Har personen ett stort behov av att förklara något som ingen ändå har en chans att förstå
  • Gör personen att man flera gånger om dagen funderar över hur i helvete den inte kan lära sig vanligt hyfs.

Det är grundkraven och om den även envisas med att man ska titta ner i personens kaffekopp för att se mönster eller går in i rökrummet och tar alla fimpar råder det inga tvivel. Då handlar det om en galning och det gäller att försöka undvika den så att man inte råkar låsa ut den på balkongen. Att lyssna på ett samtal mellan två galningar kan vara rätt underhållande även om det i stort sett är omöjligt att lista ut om de egentligen pratar med varandra eller om båda bara håller en monolog

måndag 21 oktober 2013

Tror inte det

Jag kan erkänna att jag inte direkt har tittat så noga på behandlingshemmet som läkaren här nu anser är det bästa alternativet. På torsdag ska personal från behandlingshemmet komma hit och träffa mig och det kommer att bli intressant. Jag tittade lite på behandlingshemmets hemsida och upptäckte att de hade lagt ut ett schema så att man skulle kunna se lite vad som händer på en vecka. Efter att ha tittat på det kan jag konstatera att det inte finns en chans i världen att jag skulle medverka på allt. Vem i helvete tror att jag skulle vara med på gymnastik,art,hygienkurs och avslappning? Det kommer inte att ske. Gymnastik kan jag väl glo på om jag får röka medan de studsar runt. Mina åsikter om fjanteriet kommer jag givetvis att framföra på torsdag

söndag 20 oktober 2013

Från hyfsat vettig till underlig

Det jag har i bakhuvudet varje gång när en ny patient dyker upp är att det finns en anledning till att de har hamnat på psyket. I en del fall är det väldigt tydligt varför de har hamnat här och i en del andra fall är det inte så tydligt. Det kom in en ny patient igår som jag klassade som hyfsat vettig, den verkade vara lite förvirrad men det var allt. Idag verkade den något vettigare på morgonen om man bortser från att den undrade om jag hade varit här i 10 år. Det har jag inte riktigt. På eftermiddagen ändrades min åsikt något. En bunt av oss intagna och personal satt i ena dagrummet och latade oss. Plötsligt ropade den nya från andra dagrummet att någon måste komma. En i personalen tog sig dit och upptäckte att den kröp runt på golvet och ville att personalen och vi andra också skulle göra det för skuggorna var så vackra och de syntes från den bästa vinkeln om man var på golvet. Det visade sig att ingen av oss andra var så intresserade av skuggor så då började den skrika efter en kamera så att den kunde fota skuggorna. Den fick givetvis ingen kamera och efter en stund gav den upp. Lite underlig men inte den knäppaste än så länge.





Hen är inget ord som jag någonsin kommer att använda den eller det är mitt val

lördag 19 oktober 2013

Små saker blir stora

Att vara inlåst och begränsad gör att saker som jag i vanliga fall inte skulle bry mig om blir till riktiga irritationsmoment nu. Nu på morgonen när vi var i matsalen så såg vi att en ur personalen stod i köket och kokade gröt. Då väcktes förhoppningen att den var till oss intagna men när tanten tog ut kastrullen ur köket, låste dörren och gick iväg till personalrummet dog den förhoppningen. Vi intagna får inte vara i köket så vi kan inte koka gröt till oss själva. Nu har det hänt flertalet gånger att personalen kokar gröt enbart till sig själva och tidigare har jag bara mumlat lite för mig själv om vilken dålig stil det är. Idag var dock måttet råkat och jag frågade varför de inte kan koka mer gröt när de ändå kokar så att det även räcker till oss intagna. Svaret jag fick var att de kokar gröt till sig själva på helgerna och att de har med egna ingredienser. Uppriktigt sagt trodde jag inte att någon här skulle underskatta min intelligens så pass mycket. Jag såg att det inte fanns någon påse på diskbänken med havregryn och mjölken och sylten kom från kylskåpet i köket och där förvaras saker till avdelningen. I det läget blev jag lite för irriterad och kallade två i personalen för lata kärringar, nu har jag inga planer på att be om ursäkt för det för jag ser inget fel i att kalla saker för vad de är. Den ena ägnar större delen av arbetsdagen åt att sakta hasa sig fram, röka eller sitta i en fåtölj och vifta med en solfjäder. Hon borde ha gått i pension eller bytt jobb för 10år sedan för att hon är trött på jobbet är rätt tydligt. Den andra envisas med att klampa in i mitt rum om jag ligger och vilar bara för att kolla att allt är okej. Om jag ligger ner och det syns att jag andas så förstår jag inte riktigt vad som skulle kunna vara fel. Hon gnäller även om ledningen och att det är personalen på avdelning 90 som måste göra allt medan personalen på avdelning 93 och 95 slipper. Det är mycket möjligt att personalen på avdelning 90 får göra mer men jag skulle gissa att det beror på att det i stort sett alltid är mest personal på den här avdelningen.

torsdag 17 oktober 2013

Livet lullar på

Jag sitter fortfarande på Säter och någon förändring räknar jag inte med de närmaste dagarna. Läkaren anser att det är hans tur nu att välja ett behandlingshem som ska övervägas eftersom det förra var mitt förslag. Han har siktet inställt på ett behandlingshem i Norrköping så får se hur det blir. Annars har det inte direkt hänt något här. Några patienter har återvänt och några nya har kommit in. En del riktigt dryga som bara fyller de gemensamma utrymmena med meningslöst pladder. Och några enstaka som det går att föra ett samtal med. Ibland känner jag att det är tur att det i alla fall finns en del trevlig personal för annars skulle jag nog vara ännu galnare. En intagen är för tillfället sur på mig för att personalen frågar mig om jag vill spela kort medan ingen frågar henne. Om hon skulle hålla käften ibland skulle personalen säkert även fråga henne men det förstår hon inte och än har jag inte känt något behov att förklara det men snart blir det nog så

söndag 13 oktober 2013

Borde

Den här dagen borde jag ha tillbringat med att leta ytterligare behandlingshem. I morgon återvänder avdelningsläkaren och jag misstänker att han inte kommer att vara helt nöjd med att jag inte har så många förslag på behandlingshem. Jag är så där lagom road över att bli tvingad att åka till ett behandlingshem och det påverkar givetvis letandet. Många behandlingshem lägger mycket tid på att klienterna ska ägna sig åt färdighetsträning och det behöver inte jag. Lite löjligt är det även att patienterna kallas för klienter, att använda ett finare ord gör inte att människorna är friskare. Färdighetsträning går ut på att man ska lära sig städa, tvätta, laga mat och annat som man behöver kunna. Det är givetvis något som jag redan kan och inte känner något behov av att träna mig i. Istället för att ägna större delen av dagen åt att leta behandlingshem tittade jag och en skötare på gräsänder. Mycket vettigare sätt att fördriva tiden. Funderar lite över vad sjutton det är med personalen för de tittar till mig onödigt ofta och jag har inte gjort något. På fm kom de även in och väckte mig när jag låg och vilade.




lördag 12 oktober 2013

Varningstecken

Det kan vara bra att veta vilka varningstecken som man ska vara uppmärksam på som visar att man har suttit för länge eller för många gånger på Säter.
  • Man säger inte att någon är inlagd utan folk sitter på Säter.
  • När larmet går i något rum skiter man i varför utan man vill bara att de ska stänga av larmet 
  • I en del fall är man bättre än personalen på att veta vad som menas med de olika sifferkombinationerna som visas 
  • Om man uppmanar personalen att ge en annan intagen mer medicin för att den är paranoid så tackar de för upplysningen och ger den intagna medicin
  • Nya intagna misstar en för att vara personal
  • Om någon intagen flippar på avdelningen flyttar man sig bara lite så att man inte är i vägen och fortsätter med det man gjorde

onsdag 9 oktober 2013

Rörigt

Ibland är livet rörigt och klurigt. Min lösning tidigare var att vandra i skogen några timmar. Det alternativet har jag inte riktigt nu så jag luftade en skötare en stund istället.








På avdelningen är det rätt lugnt för tillfället så det är skönt och jag hoppas att det håller i sig några dagar

söndag 6 oktober 2013

Attans

Idag hade jag besök och besöket hade med sig min kamera som jag har saknat. Hund och kamera har blivit en del av vem jag är.
Det blev en promenad här i närheten av Säters sjukhus och sen var vi iväg någon timme. Att titta lite på gräsänder är något som måste göras när man är ute.

När vi sedan kom tillbaka till mitt rum upptäckte jag fort att en sak som jag egentligen inte får ha var borta och strax efter det upptäckte jag att ytterligare en sak var borta. Personalen hade letat igenom mitt rum och förklarade att de brukade göra stickprovskontroller ibland. Konstigt bara att det alltid är mitt rum som blir genomsökt... I ärlighetens namn är jag inte direkt förvånad eftersom jag i stort sett alltid har otillåtna saker. Den mest irriterande personen som jobbar här knallade in i mitt rum för en stund sedan. Att bara knalla in i någons rum ser jag som väldigt respektlöst om man inte känner patienten och hon känner inte mig. Jag frågade varför hon var i mitt rum och fick till svar att hon skulle kolla hur det var med mig. Jag klargjorde att hon inte var välkommen och att jag bara pratar med personal som jag gillar.

lördag 5 oktober 2013

Vilket intryck gav jag egentligen?

En del saker tar det ett tag för mig att reflektera över och igår när jag satt och pratade med en annan intagen insåg jag att jag kanske inte gjorde ett så vettigt intryck när vi var på behandlingshemmet. Vi blev bjudna på lunch där och när vi hade satt oss vid bordet sa jag "Nämen ni har riktiga glas här". Jag kommer ihåg att han tittade lite konstigt på mig men det var inget som jag reflekterade över utan jag berättade glatt att här på avdelningen har vi bara plastglas och plastmuggar. Lite rubbad har jag nog blivit av att vara här. Att inte ha glas,sladdar som syns, duschslangar, knivar, burkar och flaskor i glas (ansiktskräm, parfym osv), att ha låsta dörrar, tändare som sitter fast på väggen och en massa annat blir man helt enkelt van vid och allt annat blir konstigt och udda

fredag 4 oktober 2013

What does the fox say

Igår blev det då en roadtripp från Säter till Småland. Med på resan hade jag tre skötare så att de skulle kunna byta av varandra och köra. Resan blev intressant eller vad man nu ska säga. En lärdom blev att om tre vårdare och en intagen stannar vid en miniatyrjärnväg så uppfattar poliser det som något underligt och de blir tvingade att stanna till och titta ordentligt. Syftet med resan var att titta på ett behandlingshem och det var väldigt fint och personalen var trevlig. Jag trodde att man fick ha hundar på rummet men det visade sig att hundar ej får vara inomhus utan bor i en hundgård och det är inte bra. Jag vill kunna titta på tv och klappa på min hund. Färden hem blev även den intressant och skötarna lyckades hjärntvätta mig med en låt under resan. What does the fox say lyssnade vi på många gånger under färden

onsdag 2 oktober 2013

Begravningsplats och gräsänder

Eftersom jag får ta promenader med personal så gör jag det när möjligheten finns. Nu har det av någon anledning blivit så att det mest är en i personalen som jag har varit ute med. Igår blev det då en annan ur personalen som var ute med mig. Vår promenad gick till begravningsplatsen var intagna på Säter förr begravdes om de inte hade några anhöriga. På begravningsplatsen finns det vita kors med namnen på de begravda. Korsen som det gick att läsa på var från 40-och 50-talet så antingen så fick de tidigare inga kors eller så har de med tiden förstörts. Det är svårt att tänka på hur de förr hade det här och hur stort Säters sjukhus en gång i tiden var.

Idag blev det då en promenad med den i personalen som jag oftast är ute med. Inte helt oväntat så gick vi och tittade på och matade gräsänder. Lite upprörande var det att inse att bryggan nu låg i delar på land.


I morgon blir det en roadtripp igen för att titta på ett behandlingshem. Den här gången går färden till småland och det blir jag och tre skötare som åker. Eftersom jag ska iväg imorgon har 4-5 redan frågat om jag är nervös för imorgon. Jag svarar med frågan varför jag skulle vara det. Jag har åkt bil tidigare i livet och att åka och titta på ett möjligt framtida boende ser jag ingen anledning att bli nervös för. Om det hade varit så att skötarna bara skulle knuffa mig ur bilen när vi kom fram och gasat därifrån skulle jag kanske vara nervös. Avdelningsläkaren frågade mig vilka skötare som skulle åka med mig, när jag sa deras namn började han skratta och sa att jag skulle få en intressant resa. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det.

söndag 29 september 2013

När man blir så där lagom glad

Igår satt jag och tittade på en film med nattpersonalen och när den slutade 24.00 gick jag för att röka. På vägen till rökrummet reagerade jag på att dörren till mitt rum inte var stängd ordentligt men jag tänkte att det var jag som glömt. När jag hade rökt klart och gått till mitt rum och öppnat dörren blev jag förvånad. Mitt täcke låg slängt på golvet, min filt låg på nattduksbordet, Örngottet på min kudde låg på sängen och kudden var på golvet. När jag tände i taket upptäckte jag att det även fanns ett par dyngsura trosor på min säng och vatten på golvet och på sängen. Jag knatade iväg till personalrummet och berättade hur det såg ut och två i personalen följde med mig till rummet och hjälpte mig hämta en ny madrass och nya sängkläder. En del överraskningar kan vara trevliga men överraskningar i den här stilen klarar jag mig utan. Nu har jag inga bevis för vem det var men jag är rätt säker ändå.

torsdag 26 september 2013

Hehe

Advokaten ringde igår precis som jag förutspådde och jag informerade honom att jag inte var i behov av hans tjänster. Idag var det då dags för en förhandling med förvaltningsrätten, frågan de skulle ta ställning till var om jag var så pass galen att jag måste tvångsvårdas eller kunde släppas ut.

 I vanlig ordning var jag på avdelningen i väntan på att det skulle bli dags. En käck AT läkare dök upp i mitt rum och informerade mig om att hon skulle vara med på förhandlingen. Hon hade helt klart missat att det inte fungerar så, vill man som AT läkare vara med på någon av mina möten så får man allt fråga mig först om jag tycker att det är okej. Jag klargjorde för henne att jag inte ville ha med henne och då rusade hon iväg med ett surt uttryck i ansiktet.  I väntan på att förvaltningsrätten skulle dyka upp satt jag och en skötare i ett rum och väntade. Advokaten dök upp i rummet och efter att ha pratat med honom i någon minut var syftet glasklart, han var där för att tjäna pengar oavsett vad jag sa. Jag har inga problem att säga vad jag tycker så när vi var inne på förvaltningsrätten klargjorde jag att min ståndpunkt var att det var fullständigt onödigt med en advokat och enbart ett slöseri med skattepengar. Ordföranden förklarade på ett inlindat sätt att en advokat behövs om patienterna är så pass sjuka att de inte kan tillvara ta sina intressen. Logiskt naturligtvis men jag har inga problem med det. Förhandlingen flöt på och deras expert ställde lite frågor till mig, ärret på min hals gjorde helt klart nämndemännen lite skeptiska till mig. Efter en stund fick vi gå ut så de kunde diskutera och beslutet blev precis som jag visste nämligen fortsatt LPT. Roligaste var dock att advokatens ersättningsanspråk inte godkändes utan rätten ansåg att han inte hade lagt så mycket tid på mitt mål som han hävdade.

onsdag 25 september 2013

Kasta mat till fåglar eller kasta mat på fåglar

Jag tog med mig tre skivor knäckebröd ut på promenaden idag. Tanken var att glädja gräsänderna lite. Eftersom jag även tänkte att det skulle vara kul för skötaren att få mata gräsänder så fick han en skiva. Nu missade jag att informera honom om att han skulle kasta mat till fåglarna och inte försöka pricka fåglarna med brödbitar.


I morgon har jag att se fram emot ett möte med förvaltningsrätten. Tyvärr så lät inte läkaren min LPT bara gå ut utan han satsar på att få den förlängd imorgon. Jag har svårt att se att jag skulle kunna säga något som kan få dem att inte förlänga LPT så jag tar det hela med ro. En advokat tomte borde ringa snart för av någon anledning ska jag ha en sån när jag ska till förvaltningsrätten. Eftersom advokaten/juristen förra vändan i förvaltningsrätten var fullständigt onödig så tänker jag informera advokaten som bör ringa mig strax att jag inte har något behov av dem. Känns bara som ett jäkla slöseri med skattepengar att ha en advokat bredvid mig som ändå inte kan göra något

måndag 23 september 2013

Projekt hitta behandlingshem

Det var meningen att jag till idag skulle ha avgjort om jag ville till behandlingshemmet som vi besökte eller ej. När läkaren kom in och pratade med mig var jag fortfarande inte säker på mitt beslut men när det var dags att ge honom ett besked så var det självklart att säga nej. Han sa att det ändå skulle bli det behandlingshemmet men när han insåg att jag ändå inte tänkte stanna där gav han upp lite. Nu har jag till på onsdag att hitta några andra behandlingshem som jag kan tänka mig. Mitt förslag att bara släppa ut mig blev inte godkänt.

torsdag 19 september 2013

Roadtrip

med två skötare är mer intressant än det kan låta. Ett tips om man vill göra resan intressant är att utse en till kartläsare som kanske inte är helt perfekt till jobbet. Vi startade från  Säter och innan vi hade kommit fram till behandlingshemmet hann en skötare roa oss med sång, vi hann äta på max och hamna lite fel. Behandlingshemmet var i stort sett som jag hade räknat med. Hur jag vill göra måste jag fundera lite över och om jag vill dit blir det först två bedömningssamtal där innan jag får veta om jag är välkommen dit.
 Efter besöket på behandlingshemmet skulle vi då ge oss av mot Säter.
Tanken var att vi skulle ha med oss lite roadkill tillbaka till kvällsfikat på avdelningen men alla djur som vi såg var lite för mosade. Ingen av skötarna som var kvar på avdelningen verkade bli upprörda över att vi inte hade med oss något tillbaka så det var tur.

Det var som jag förutspådde inget att oroa sig för att besöka behandlingshemmet

onsdag 18 september 2013

Borde jag vara oroad

I morgon ska jag och två skötare besöka ett behandlingshem så att jag får en chans att titta lite hur det är. Nu är det inget som oroar mig det minsta. Att promenera runt lite och prata med människor är inte något som väcker oro hos mig. På fm idag så dök psykologen upp för att prata lite och höra hur jag känner för imorgon. Hon undrade om jag var orolig och jag svarade ärligt nej. På em dök sedan överläkaren upp i mitt rum för att prata lite och även han undrade om jag var orolig för imorgon. Även han fick ett nej till svar. Nu är frågan om de har planerat något som gör att jag borde vara orolig. Jag har kommit på ett par alternativ.

  • Skötarna knuffar ut mig ur bilen och drar därifrån i en jäkla fart.
  • Jag kommer att placeras i en jordkällare på behandlingshemmets mark.
  • Jag kommer att fraktas till Sibirien som arbetskraft (två skötare har tidigare pratat om att sälja mig dit)
  • Det är ett överlevnadstest så de kommer att dumpa mig i en skog och se om jag lyckas ta mig därifrån
  • Jag har blivit såld som lektant till ett dagis

Inget av alternativen känns helt klockrent så jag väntar nog med att oroa mig till jag vet vad som kommer att ske imorgon

tisdag 17 september 2013

Att göra som man själv vill

Är nog positivt många gånger men inte alltid. I går ville jag ta en promenad själv så jag frågade läkaren om jag skulle kunna få det. Svaret blev det som jag hade väntat nämligen ett nej. Nu är det ytterst sällan som jag låter ett nej hindra mig från något som jag vill. Jag följde med en i personalen och en intagen till kiosken på eftermiddagen och på vägen tillbaka till avdelningen råkade jag svänga höger istället för att fortsätta rakt fram. Ska jag vara helt ärlig så var det så illa att jag sprang och det händer inte ofta. Jag var lite orolig för att personalen som var med skulle bli förbannad på mig men friheten lockade för mycket. Efter att jag hade promenerat i regnet en stund och tittat på en abnorm mängd gräsänder gick jag tillbaka. Jag var borta ca en timme och den första i personalen som jag träffade på frågade varför jag hade kommit tillbaka. Sen träffade jag på personalen som jag smet från och han sa på en gång att han inte var arg på mig eller hade oroat sig för han räknade med att jag skulle komma tillbaka. Det går inte att komma från att personalen känner mig rätt väl vid det här laget och jag har även lärt mig att det finns riktigt bra personal här på avdelning 90 Säter

söndag 15 september 2013

Ingen plastblomma i ansiktet

Med tanke på att jag har varit här på psyket en så lång tid så är det inte konstigt att jag har fått en relation till personalen. En del går det att skämta med och de skämtar med mig. En i personalen som jobbade natten till idag hotade med att väcka mig på natten genom att köra upp en plastblomma i mitt ansikte. Nu utgick jag från att det inte skulle ske men helt säker på något kan man aldrig vara här. Jag vaknade inte av en plastblomma i ansiktet så antingen sov jag väldigt djupt eller så fick plastblommorna stå kvar i matsalen.

fredag 13 september 2013

Inte riktigt som de trodde?

I dag dök det då upp  två personer från behandlingshemmet. Läkaren pratade först med dem och informerade lite om mig. När det sedan blev min tur att prata enskilt med dem från behandlingshemmet förutsatte jag att de visste det mesta. En av dem undrade om det gick att träna här och svaret på det är givetvis nej. Hantlar och liknande bland människor som inte är helt stabila låter lite otäckt. Han sa då att det var tur att det har varit så fint väder att man har kunnat vara ute mycket. Då tittade jag lite konstigt på honom och förklarade att jag inte har fått vara ute. Sen fortsatte samtalet och de undrade om man fick ha dator här. Jag svarade ja och förklarade att man givetvis inte fick ha någon datorsladd på rummet. Sen passade jag även på att berätta att jag inte får ha plastpåsar,skor och att mitt rum blir genomsökt ibland. I det läget tittade båda lite underligt och förklarade att för att få en plats på behandlingshemmet måste man även bli godkänd av behandlingshemmet. Det känns lite som att de hade räknat med att jag skulle vara på ett annat sätt. Nåväl jag ska ner och titta på behandlingshemmet innan något beslut fattas.

onsdag 11 september 2013

Dagens lärdom

Gräsänder blir gladare för knäckebröd än för mynt

måndag 9 september 2013

Operation hjärntvätt har startat

Det är nästan så att jag tycker lite synd om läkaren på den här avdelningen(Läkare H), han är en av få läkare här på Säter som jag tycker är bra. Han har beslutat att förbereda mig för besöket från behandlingshemmet på fredag. Det verkar även som om han jobbar på att få mig att förstå att det kan vara bra med behandlingshem. Jag blir helt klart imponerad att han ger sig i kast med ett så pass omöjligt uppdrag. Att få mig att ändra åsikt om något är inte det lättaste. Några farhågor om behandlingshemmet hamnade på ett papper idag och så får vi se vad personalen från behandlingshemmet kommer att säga om det.

Annars har det inte hänt så mycket. En i personalen lärde sig att det inte går att locka gräsänder med pengar. Jag vet inte riktigt om det kan klassas som en bra lärdom

söndag 8 september 2013

Ibland glömmer jag

När de andra patienterna uppför sig lite för underligt. Går runt och sjunger, slår sig själva i huvudet, hotar personalen, kallar folk för rasister för att ingen förstår vad de vill för att de pratar för dålig svenska, häller ut mat på bordet och liknande så funderar jag oftast över vad det är för galningar. Sedan inser jag att om de hade uppfört sig vettigt så skulle de inte sitta på psyket. Lurigast är det dock med patienter som verkar vettiga och sedan börjar prata om helt ologiska saker eller bara flippar helt plötsligt. Nu befinner de sig givetvis på helt rätt plats, den här avdelningen hamnar de värsta fallen i dalarna på och här sitter jag.

fredag 6 september 2013

Hur man får dagarna att gå på psyket





  • Spelar kort
  • Äter
  • Glor på tv
  • Läser 
  • Pratar med personal
  • Försöker klappa gräsänder (det förutsätter att man får gå ut för det finns inga fåglar inne)
  • Tittar på när någon patient flippar och blir övermannad av personal
  • Dricker kaffe
  • Sover

torsdag 5 september 2013

Tomtar

Jaha nu var det beslutat att behandlingshem är det lämpligaste alternativet. Jag håller otippat nog inte med men ingen lyssnar på mig. Nästa fredag ska det komma en bunt tomtar från ett behandlingshem för att träffa mig. Jag är inte trevlig mot tomtar så det kan nog bli intressant. Inte fan vill jag tillbringa ett år med att sitta enskilt och i grupper och diskutera meningslösa saker. Jag har inget behov av att analysera mig själv och den enda analysen som någon annan kommer att få göra av mig är att skära i min hjärna när jag är död.

tisdag 3 september 2013

Många funderingar

Imorgon är det dags för vårdplanering igen. Gissar att jag kommer att få veta lite mer vad öppenvården kan erbjuda. Det är meningen att jag ska fatta beslut om jag vill åka till ett behandlingshem eller bo kvar hemma och gå på öppenvården. Jag vet inte vad jag vill, det finns dagar när jag inte vill något av alternativen utan döden känns vettigast. Ibland känns behandlingshem vettigt men efter att ha läst lite mer om behandlingshemmet som läkaren tycker är bäst känner jag mig mer tveksam. Jag vet inget längre och känner mig om möjligt ännu mer vilse i mitt liv.

måndag 2 september 2013

Råder ingen tvekan

Man vet att man är på psyket när brandlarmet går igång med ett jäkla oljud och alla sitter kvar och äter sin lunch

söndag 1 september 2013

Ett fenomen

Nu har jag suttit på psyket under en lång tid och har sett många patienter. En del har hunnit komma tillbaka minst en gång medan jag har varit här och en del har bara hamnat här en gång. I dag insåg jag en sak för första gången och det är att en kategori av patienter har varit här större delen av tiden som jag har varit här. Kategorin är patienter som pratar alla vakna timmar och aldrig säger något vettigt. Efter några timmar med en sådan patient känner jag ett stort behov av att skrika håll käften. Nu gör jag inte det eftersom jag är hyfsat artig och det beteendet leder nog inte till att jag kommer ut fort. Istället nickar jag lite och förflyttar mig fort så långt bort som jag kan. Tyvärr leder det oftast till att patienten inom en snar framtid dyker upp bredvid mig igen och jag får på nytt fly. Med tanke på att det är den enda motionen jag får här så är det kanske bra så att jag inte ser ut som en boll när jag blir utskriven

fredag 30 augusti 2013

En repris

Så får man kanske kalla det. Jag är tillbaka på avdelning 90 på Säter. Nu tror jag inte att jag kommer bli kvar här så länge men får se. Läkaren vill att jag åker till ett behandlingshem och stannar där ca ett år, jag är inte så säker på det även om det blir ett behandlingshem som man får ha med sig husdjur till. Att lämna mitt liv och tryggheten jag ändå har känns svårt

lördag 24 augusti 2013

Så har det gått några dagar

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om hur min permission går. Ett som är säkert är att det inte är många timmar per dag som jag inte tillbringar i sängen. Jag har ingen lust att göra något utan vill bara sova och det gissar jag inte är så bra. Jag hade hoppats att min lust att fota skulle komma tillbaka när jag kom hem men än har jag inte ens rört vid kameran och jag har ingen lust att göra det heller.

torsdag 22 augusti 2013

Efter 12½ vecka så har jag nu permission

Igår fick jag permission från Säter och om det går bra kommer jag att bli utskriven. Lite underligt känns det att kunna gå vart jag vill och äta när jag vill. Att sedan slippa bli övervakad är trevligt. Hur min permission kommer att gå vet jag ärligt talat inte för jag mår inte bättre idag än vad  jag gjorde för 12½ vecka sedan. Igår ökades min medicin på rejält så läkaren hoppas nog att det ska hjälpa. Lite jobbigt kommer det att bli att möta folk här i byn igen eftersom alla vet var jag har varit. I en liten by går det inte att hålla mycket hemligt. När jag tänker på Säter så kommer jag nog alltid att tänka på ett par ur personalen som jag fick lite mer kontakt med.
(Jag har inte klappat några fåglar än)

måndag 19 augusti 2013

Vårdplanering

Idag fick jag veta att min vårdplanering ska hållas på onsdag. Vårdplanering är ett finare ord för att läkaren här, öppenvården, jag och annat löst folk pratar om hur fantastiskt det kommer att bli med min fortsatta vård. Blaj med andra ord men det krävs en vårdplanering för att jag ska bli utskriven. Möjligheten finns även att jag kommer att få åka hem på permission efter vårdplaneringen

fredag 16 augusti 2013

12 veckor och hopp om ett slut

I dag har det gått 12 veckor sedan polisen skjutsade mig till Säter. Helt sjukt att jag har suttit här så länge. Nu verkar det i alla fall finnas hopp om att jag snart blir utskriven. Pratade några minuter igår med avdelningens ordinarie läkare. Han ska jag prata med igen på måndag och då skulle vi prata om vad som krävs för att jag ska få åka hem. Han blev förvånad över att se att jag fortfarande var kvar för han hade räknat med att jag skulle ha åkt hem under tiden han var borta på semester.

torsdag 15 augusti 2013

Fullt med galningar

Nu är det utan tvekan för många patienter här på avdelningen. Lösningen måste vara att skicka iväg en del, en del till andra avdelningar och en del borde få åka hem. Jag har givetvis ett litet hopp om att bli hemskickad även om det inte känns helt realistiskt. Utan tvekan så verkar nog de flesta galningarna här sjukare än vad jag är eftersom jag inte är lika utåtagerande. Jag blir inte förbannad så ofta eller går runt och gråter utan ger ett sansat intryck. Det är nog både en styrka och en svaghet, att få folk att tro att jag mår bra är jag väldigt bra på och att visa hur jag verkligen mår är svårt

onsdag 14 augusti 2013

Kanske inte så begåvat

Jag hade lovat att jag skulle börja ta medicin igen när mitt 2+ försvann och eftersom jag blev av med det i måndags så började jag med medicin igen. Efter att ha varit utan medicin i två veckor så började jag ta full dos igen. Det var inte så överdrivet begåvat med tanke på hur jag mår nu. När jag började med den ena medicinen tog jag hälften så stark dos som nu och då mådde jag rätt risigt. Nu mår jag sämre och det är lite kämpigt. Jag hoppas att det går över om någon dag

tisdag 13 augusti 2013

Effektivt sätt att bli av med telefonförsäljare

Någon käck nervös människa ringde mig för att prata om elavtal. Jag är så där lagom intresserad av sånt och lyssnade lite halvhjärtat. Ibland är jag faktiskt hyfsat trevlig mot telefonförsäljare även om jag aldrig i livet skulle teckna ett avtal på telefon. När hon hade malt på en stund och jag flertalet gånger hade sagt att jag var fullständigt ointresserad förklarade jag att jag satt på Säter. Det fick tyst på henne en stund, väldigt effektivt med andra ord

måndag 12 augusti 2013

Slut

Det var så mycket som jag skulle ta itu med i dag men all energi försvann när jag fick 1+. Nu är det egentligen inte så konstigt för att vara övervakad hela tiden i tre veckor sliter otroligt på krafterna. Att sedan hela tiden ha i bakhuvudet att om jag flippar så blir 2+ kvar ännu längre gjorde det inte lättare. Det var många gånger som jag kände för att ställa mig och skrika eller börja kasta saker. Jag förvånade mig själv genom att bara vara otrevlig några dagar. Men nu är jag helt slut mentalt

Lyx

Att kunna få stänga dörren om sig och slippa ha någon som stirrar på en hela tiden är lyx. I dag omvandlades mitt 2+ äntligen till 1+, det blev nog för dyrt för landstinget att ha en som stirrade på mig hela tiden. Läkaren förklarade även att målet är att jag ska få åka hem så fort som möjligt. Låter väldigt bra i mina öron. Det är så otroligt skönt att ha fått tillbaka lite av mitt privatliv, nu kan jag duscha med stängd dörr och ingen som tittar på mig. Det är så många små saker som man tar för givet som försvinner när man är övervakad dygnet runt. I dag på lunchen blev det första gången på tre veckor som jag inte behövde äta min mat med sked och bara en sån lite grej är viktig. En gång i tiden sade jag att jag skulle börja ta min medicin igen när jag fick 1+ och chockerande nog så har jag faktiskt gjort det.

söndag 11 augusti 2013

Kan det vara så att personalen på dårhuset läser här?

Nu vet jag om två i personalen som läser min blogg så det är inte dessa jag syftar på. Att jag börjar fundera på om det är fler som läser beror på att personalen igår glömde ge mig middag och i morse missade de att ge mig frukost. Med tanke på att jag är den enda på avdelningen som inte får äta i matsalen så känns det inte så ansträngande att komma ihåg att ge mig en bricka med mat. När jag äntligen fick min middag igår ca 30min för sent så var maten kall så det känns lite som om några i personalen har något emot mig. Ett annat sätt att märka när personalen är irriterad är när de byter av att vakta mig efter 30min annars sitter de en timme. Nu kan jag inte direkt påstå att jag bryr min nämnvärt om de är irriterade på mig. Jag är trevlig mot personalen jag gillar och resten ignorerar jag.

lördag 10 augusti 2013

Olika nivåer i helvetet

Det är svårt att tro att det går att ha dåliga dagar på avdelning 90 med tanke på att alla dagar här borde vara  lika dåliga och så är det i stort sett. Även i helvetet finns det dock olika nivåer och den liknelsen passar in rätt bra. I dag har jag verkligen inte velat vara här. Det riktiga livet där ute fortsätter fast jag är helt bortkopplad från det och inte kan vara delaktig. Och den vetskapen är jobbigare en del dagar när jag hemskt gärna hade velat få vara delaktig.

Otrevligt, what the fuck?

Varje halvtimme ska mina fångvaktare/skötare fylla i ett givande papper om vad jag gör och om jag är ledsen,psykotisk,söker kontakt osv. Nu är det givetvis inte meningen att jag ska läsa vad de har fyllt i men va fan. Jag gör lite som jag vill i vanlig ordning och såg att en hade fyllt i att jag var otrevlig igår. Nu påstår inte jag att det inte stämmer men spontant känns det som en onödig kommentar. Jag kan garantera att man inte blir allt för charmig mot alla fångvaktare/skötare när man har varit inlåst i 11v och snart haft tre veckor med vak. Om man bara vill jobba med trevliga människor blir det jäkligt svårt att ha ett jobb där man träffar människor överhuvudtaget.

fredag 9 augusti 2013

Förmån på psyket påminner mest om bestraffning

För ett tag sedan fick jag förmånen här på avdelning 90 på Säter att få använda min rakhyvel. Det låter bra att få raka sig under armarna och raka benen. Men nu är ju det här psyket så det är ytterst få saker som är bra. Mina ben har något mindre hår på sig nu men släta är de då inte ofta och det beror inte på att jag är lat. Utan det beror mest på att jag varken är naturist eller nudist och är så där lagom road av att stå mer eller mindre näck framför skötare. Ska jag använda rakhyveln så måste givetvis skötare stå och stirra på mig och så jävla kul är det knappast. Jag skiter fullständigt i att det är kvinnliga skötare, det roar mig inte mer att stå halvnaken framför dem. Överlag så måste jag säga att de manliga skötarna är avsevärt mycket bättre på att i alla fall försöka ge en någon form av privatliv här medan kvinnorna verkar vara fullständigt befriade från att sätta sig in i hur det känns att ha folk som stirrar på en hela tiden. Nu är det inte samma sak som att alla manliga skötare är bättre men mer humor förefaller de ha

11 veckor

Hade någon sagt till mig för 11 veckor sedan att jag skulle sitta på Säter nu skulle jag nog ha skrattat. Jag menar vem i helvete är inlåst på psyket i 11 veckor och ska man vara inlåst så länge måste man vara riktigt tokig och det är ju inte jag. Och ändå sitter jag här än. I dag berättade en apjävel/läkare att det inte är bra för mig att vara inlåst här, hm det hade jag inte en aning om. Om jag sköter mig ett tag så skulle jag få komma ut och i alla fall få klappa på hundarna. Den lade även till att jag då inte får gömma någon mer T-shirt i rummet. Nu var ju inte T-shirten gömd direkt utan låg på sängbordet men man ska inte vara så petig. Jag tycker då att jag har skött mig i stort sett hela tiden som jag har haft 2+ och det är snart tre veckor. Och ändå så har jag fortfarande 2+ så jag ger inte så mycket för tomma löften utan fortsätter att göra som jag vill inom rimliga gränser.

torsdag 8 augusti 2013

Lättlurad personal

En skötare från en annan avdelning fick hoppa in och vakta mig lite. Det blev en liten miss i kommunikationen för personalen visste inte om det var jag eller rumsgrannen som hade 2+. Nu var det en ovanligt naiv person för hon frågade mig om jag hade 2+. Givetvis svarar inte jag ja på det och då tog hon för givet att det var rumsgrannen som hade 2+. Så det var skönt för mig att slippa någon som stirrade på mig några minuter

Dra något gammalt

över er förbannade as. Ibland känner jag att mitt budskap inte riktigt går fram till de anställda här. Otydligt är jag verkligen inte så vad det beror på kan jag bara gissa. Nu har jag tvärvägrat att ta medicin i ca 2v och förklarat att jag inte har några planer på att ta medicin så länge som jag är instängd i ett jävla rum. Det hindrar givetvis inte en del sjuksköterskor från att dyka upp med en liten burk på morgonen med min medicin. Så jag upprepar och upprepar min ståndpunkt och någon dag förstår de kanske. I dag tittade även psykologen in och jag fick åter igen förklara att jag inte har någon avsikt att samarbeta så länge som jag är övervakad dygnet runt och sitter i mitt jävla rum. Hon förklarade då att vi kan göra upp en plan om hur mitt 2+ kan omvandlas till 1+. Ännu en som inte riktigt hör att jag inte har för avsikt att samarbeta på något sätt. Att det sedan ska behövas göra upp en plan är mer än löjligt. På söndag har jag haft 2+ i tre veckor och det enda som krävs är att någon av apjävlarna/läkarna inser att det här inte gagnar min mentala hälsa på något sätt och ändrar det till 1+. Om de är så pass förvirrade att de på fullaste allvar tror att jag tänker ge mig så har de verkligen inte någon koll på hur jag är och vad säger det då? De har beslutat att jag är en stor fara för mig själv men verkar inte ha lärt sig alls hur jag fungerar och på de här veckorna är det minsta man kan förvänta sig att behandlande apjävel/läkare ska ha lite koll på sin patient. Snart kommer plasttallrik att börja flyga

En morgon på avdelning 90

Jag vaknar till liv och ser i vanlig ordning en suddig person som sitter i en fåtölj utanför dörren till mitt rum. Utan glasögon eller linser så är alla personer suddiga. Varje morgon ställer jag samma fråga och det är hur mycket klockan är. Anledningen till frågan är att det finns kaffe klockan sex och är det för tidigt finns det inget syfte överhuvudtaget med att kliva upp. Tiden visar sig vara någon minut efter sex och jag kliver upp ur sängen iförd landstingets nattskjorta. Strax utanför mitt rum ligger i vanlig ordning mina kläder och jag  tar med mig dem och går in på toa. Jag får inte ha några kläder inne på rummet eftersom jag utgör en fara för mig själv och kan använda kläder för att skada mig. När jag har fått på mig kläderna går jag och skötaren/vakten och hämtar en kopp kaffe och sen går promenaden till rökrummet. Väl inne i rökrummet kan jag även denna dagen konstatera att en av galningarna på avdelningen fortfarande inte har lyckats lära sig att aska i askkoppen utan har askat på golvet. En del människor är det bara att ge upp hoppet om men galningen har väl någon form av respekt för mig för den askar inte på golvet om jag är i rökrummet. Efter att jag har rökt är det bara att vandra tillbaka till rummet. På vägen tillbaka till mitt rum träffar jag och vakten på ännu en galning som vandrar runt och säger att den inte vill vara här och att den vill ha sina ägodelar. En i personalen gör lite halvhjärtade försök att få tyst på galningen medan de andra i personalen i vanlig ordning sitter i sitt rum och fikar. Promenaden går vidare till mitt rum och vakten sätter sig i fåtöljen och jag placerar mig i sängen på nytt eftersom det är enda platsen att sitta.

onsdag 7 augusti 2013

Så var det kväll igen

Snart är ännu en dag på dårhuset över och den här dagen har det inte hänt något heller. Men snart så mår jag säkert magiskt bättre för vem skulle inte må bättre av att vara övervakad hela tiden och i stort sett bara få sitta i ett rum? Nu vet jag att de förvirrade själarna bara gör det för att hålla mig vid liv men va fan är det här för liv. Inte får jag mer lust att leva i alla fall. Lite lustigt är det dock att delar av personalen är så naiva att de på fullaste allvar tror att 2+ skulle hindra mig från självmordsförsök. Med tanke på hur länge jag har varit inlåst så borde de vid det här laget ha lärt sig att inte underskatta mig. Vill jag genomföra ett självmordsförsök så gör jag det givetvis när någon av de mindre uppmärksamma skötarna/vakterna passar mig och det skulle inte vara en utmaning

Trodde att lösningen var att lyssna lite på Pantera

Men inte ens det verkar bättra på mitt humör. Jag borde inte klaga för jag har haft besök men i ärlighetens namn är det inte så kul att ha besök och ha en skötare som lyssnar på allt man säger. Eftersom jag då otippat nog fortfarande har 2+ så övervakas mina besök, det här med privatliv är ett okänt begrepp här. Lite lätt rubbat är det att jag varken kan prata i telefon ostört eller prata med besök här utan att vara avlyssnad. Ska man dra det ytterligare ett snäpp så är det underligt hur jag kan få prata med skötare utan att en annan skötare övervakar det hela. Tänk om jag har olämpliga samtal med skötare?

måndag 5 augusti 2013

22-23 timmar eller 24

Jaha idag fick jag träffa läkaren och fick det "glädjande" beskedet att jag får vara på avdelningen en stund på fm och en stund på em. Så nu behöver jag alltså bara sitta inspärrad i mitt rum 22-23 timmar per dygn, en gigantisk skillnad eller kanske inte. Men om det nu fungerar bra så kommer på sikt mitt 2+ att förvandlas till 1+. I den takten framsteg kommer här lär det väl bara dröja någon vecka. Någon mening att nu prata om att jag ska få åka hem var det givetvis inte. Nu förväntade jag mig inte direkt några mirakel. Här på Säter går det mesta i snigelfart och jag är inte alls nöjd. Jag skulle önska att läkarna fick prova på under minst en vecka hur det är att vara övervakad hela tiden och bara få vara i ett rum. Då har de kanske någon förståelse för hur det är för det har de absolut inte nu.

Tidsfråga innan de få sakerna som jag har i rummet kommer att börja flyga och jag blir inlyft i rum 9

söndag 4 augusti 2013

2 veckor med 2+

Och vid det här laget skulle de flesta vara galna över att bara få sitta i ett rum dygnet runt och vara övervakade. Nu är jag inte de flesta och eftersom jag har ett sånt fantastiskt psyke så är jag i bra form. Eller så är det så enkelt att jag var tokig från början så det märks ingen större skillnad. Uppriktigt sagt går det inte ens med ord att förklara hur det påverkar en att bli förvarad och övervakad på det här sättet. En del i personalen är okej och visar att de litar lite på mig medan andra verkligen inte litar på mig och gör sitt bästa för att begränsa mig ytterligare. De som litar på mig har koll på mig medan de sitter vak medan kategorin som inte litar på mig mest stirrar på sina telefoner eller läser en tidning. Om de då har lyckats begränsa mig ytterligare så krävs det inte ens att de har så mycket koll, lata jävlar med andra ord. Nu har jag inget hopp om att 2+ imorgon kommer att förvandlas till 1+ men här vet man aldrig hur apjävlarna/läkarna tänker. Jag anar att inga riktiga beslut rörande mig kommer att fattas innan den ordinarie läkaren för avdelningen återvänder från sin semester och om jag minns rätt dröjer det ytterligare en vecka innan han återvänder.

lördag 3 augusti 2013

Plasttallrikar och skedar

Att äta glass med sked faller knappast under kategorin udda men all mat är det inte riktigt lika lätt att äta med sked. När man har 2+/vak så serveras all mat i plasttallrikar och allt man får att äta med är en sked. Lite underligt kan jag tycka att det är eftersom man är övervakad hela tiden och en gaffel eller en bordskniv är inte direkt något som man kan skada sig med. Om jag nu hade fått ha en bordskniv och jag började hacka mig själv med den så känns det som om vaket skulle lägga sig i rätt fort. En del saker här övergår helt klart mitt förstånd men det är bara att acceptera att här är det som det är

fredag 2 augusti 2013

Strindbergs stjärna av Jan Wallentin

En sportdykare som dyker ner i ett gammal övergiven gruva hittar ett lik. Liket håller i sin hand ett kors som dykaren tar med sig innan polisen kallas till platsen. Det visar sig att liket har befunnit sig i gruvan en lång tid och att det finns flera som vill ha korset som dykaren tog med si

Strindbergs stjärna är en bok som man inte kan gissa vad som ska hända härnäst och den är läsvärd

10 veckor på dårhuset

Att påstå att tiden har gått fort är inte helt korrekt. Hela sommaren har jag suttit här och ut kommer jag inte inom de närmaste dagarna. På söndag har jag haft 2+ i två veckor och det jag stirrar större delen av tiden på är mina fötter på sänggaveln. Så här snygga strumpor går det nog inte ens att köpa utan det gäller att bli inlagd för att kunna få nöjet att använda landstingets strumpor. Väggen är inte så rolig att titta på men jag kan tänka mig att den är något roligare om man har en psykos. Psykos har jag inte så för mig är den bara någon nyans av vitt.

Sängbord

På förmiddagen kom en apjävel/läkare in och berättade nyheten att jag skulle få tillbaka mitt sängbord. Hon förväntade sig på fullaste allvar att jag skulle bli glad över den nyheten. Det skulle vara ett bevis på deras ökade förtroende för mig. Jag ser det mer som ett sängbord som jag hade klarat mig lika bra utan. Hade jag istället kunnat få lämna mitt rum en-två timmar per dygn eller fått plocka mina ögonbryn hade det varit en positiv nyhet. Men nu har jag ett sängbord igen istället

torsdag 1 augusti 2013

Satans kärringar

Det är nog bara att konstatera att en del av personalen här gillar att demonstrera sin makt. Det fungerar ytterst dåligt på mig och gör mig mest förbannad. I dag beslutade läkaren chockerande nog att jag skulle få raka mina ben och under armarna. Det skulle tydligen vara någon form av bisarrt bevis för att de litar lite på mig och om det skulle gå bra skulle jag på sikt kanske kunna få tillbaka mitt sängbord. Det här är ett dårhus som sagt...  När jag då tänkte duscha så bad jag om att få min rakhyvel. Eftersom jag vet att inget någonsin är smidigt här så hade jag inte räknat med att jag bara skulle få rakhyveln utan jag hade i bakhuvudet att skötarna säkert skulle gå och prata med någon sjuksköterska först. Nu blev det inte så utan ett skötare förklarade att det inte var så lämpligt att jag fick rakhyveln idag eftersom det var eftermiddag... Nu vet jag inte om det är ett argument som normalt biter på intagna här men på mig fungerade det ytterst dåligt. Efter att jag förklarade att om läkaren har givit mig tillstånd så ska jag ha min rakhyvel så vann jag efter en stund. Nu finns det säkert någon stackare som tror att det är okej att kliva in i duschen med stäng dörr och en rakhyvel men det är givetvis fel. Bara för att jag hade rakhyvel krävdes det att två kärringar övervakade mig, i vanliga fall räcker det med en. I samma veva som man får 2+ är det bara att säga adjö till privatliv och människovärde. Att vara övervakad dygnet runt är otroligt påfrestande och när man inte ens kan få duscha eller gå på toa ifred har det gått för långt.

Hon höll sig vaken

För en del av personalen här på avdelning 90 på Säter så är det helt klart väldigt betungade att sitta i en stol 30-60min och bläddra i tidningar och hålla ett öga på mig. En var det till och med lite extra jobbigt för, så pass jobbigt att hon somnade och låg och snarkade i fåtöljen. Nu hade jag kunnat hitta på vad fan jag ville medan hon snarkade men underligt nog så gjorde jag inte det. Lite lustigt är det allt att jag behöver tillsyn dygnet runt för att jag är en så pass stor fara för mig själv och så lyckas personalen somna. Hade det varit under natten skulle jag ha större förståelse för det men det var mitt på dagen. I dag lyckades hon hålla sig vaken under ett pass på 30 min så får se om hon ska vakta mig något mer under dagen och om hon även då lyckas hålla sig vaken.

Läge att börja kasta saker

Nä nu är jag riktigt jävla less på det här dårhuset och att vara övervakad 24 timmar om dygnet. Det är verkligen inte vettigt på något sätt. En del av skötarna skulle jag med nöje kasta saker i huvudet på. Det enda som hindrar mig från det än så länge är att jag inte har någon lust att hamna i rum 9. Rum 9 låter kanske inte så otrevligt men det är där som bältessängen finns och det är inte kul att bli inlyft där och fastspänd. Som det känns nu är det enbart en tidsfråga innan jag flippar och då lär jag hamna där igen. Igår var det en av sköterskorna som gnällde om att jag inte tar min medicin och förklarade att jag inte har något val eftersom jag har LPT så det börjar kännas som om de kommer att tvångsmedicinera mig snart och då blir det slagsmål. Jag har varit lugn och har inte vunnit ett dugg på det så nu ser jag inget syfte längre att vara sansad. Jävlas med mig och jag flippar med andra ord.

onsdag 31 juli 2013

Fantastiska skötaren Fredrik

Ja jag får väl ta och nämna att det även finns vettigare skötare här på dårhuset och en som har uppmanat mig att skriva något om honom är då Fredrik. Han är en lätt förvirrad yngling på 19år som man som intagen får ha lite extra tålamod med eftersom han är så pass ung. Nu passar han bra för jobbet men hans liv i övrigt behöver han allt lite hjälp med. Jag arbetar med att utöka hans ordförråd och få honom att förstå att grönsaker inte är giftiga men framstegen tar tid. Han har planerat min framtid åt mig så det borde jag kanske vara glad över men jag är lite tveksam till hans planer. En av planerna är att jag om 20 år ska bo i ett akvarium i hans herrgård. Att jag ska bo i ett akvarium beror logiskt nog på att jag enligt Fredrik är ett sjöodjur... Nu gäller det alltså att komma ihåg att han är personal och det är jag som är intagen. Ibland är det lite svårt att förstå vad det är som skiljer personalen från de intagna och i andra fall är det glasklart. Det är inte ofta man hör något om bra skötare i psykvården men de finns, Fredrik och ett par andra är utmärkta exempel på det och deras jobb är inte lätt.

tisdag 30 juli 2013

Lyckad vård?

Så där överdrivet imponerad av vården här på Säter har jag inte direkt varit och det har inte ändrat sig. Under veckorna som jag har suttit inlåst så har jag sett många patienter som har kommit och fått "vård" i någon vecka och sedan blivit utskrivna. I en del fall har inte patienterna blivit inlåsta igen men många är tillbaka här på nytt efter bara någon vecka. Hade vården varit mer lyckad så känns det inte som om samma patienter skulle behöva bli inlåsta på nytt efter bara någon vecka. Jag har svårt att tänka mig att det finns folk som vill vara här men i en del fall är det säkert så att avdelning 90 har blivit en form av trygghet. Vården av mig kan nog inte direkt klassas som lyckad heller med tanke på att jag nu har varit inlåst i lite över 9 veckor och mindre självmordsbenägen skulle jag inte säga att jag är. Förr eller senare lär de i alla fall bli tvingade att släppa ut mig på nytt.