fredag 28 februari 2014

Fortsätter att äta skumtomtar

Jag vill inte ens tänka på hur många veckor det tog mig att läsa ut Lärjungen av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Boken som kommer före i serien och den som kommer efter läste jag under min tid på Säter. Eftersom jag hade läst boken som kommer efter så visste jag lite på förhand hur Lärjungen skulle sluta. Nu kan jag inte direkt klandra författarna för att jag inte läste böckerna i rätt ordning.

Boken är välskriven och man känner sympati med kriminalpsykologen Sebastian Bergman som är bokens huvudperson. Händelser ur det förflutna hinner ikapp honom och han blir tvingad att funderar hur han har levt sitt liv och över beslut han har tagit. Ett mördare går lös och sättet som han tar livet av människor på påminner otäckt mycket om en mördare som Sebastian Bergman fick fast under sina glansdagar.

torsdag 27 februari 2014

Biter huvuden av skumtomtar

Skumtomtar är ett bra godis och när man hittar skumtomtar för halva priset är det bara att köpa. Jag bryr mig inte det minsta om det är några konstiga färgämnen eller om det är en bunt nermalda djur i godiset.

Jag fick en ny tid till läkaren i alla fall. Lusten att gå dit är däremot minimal eftersom det bara känns som slöseri med tid och pengar. Nu vet jag inte om det är flera som är missnöjda med läkaren men det skulle vara intressant att få veta. Kanske är det så enkelt att inhyrda läkare gör så lite som möjligt

onsdag 26 februari 2014

Funderar man över något har man att välja på att fortsätta fundera eller ta reda på svaret

Avlider man så skriver CSN av lånet. Alltid bra att veta med tanke på att jag inte på långa vägar har tillgångar som motsvarar mitt lån hos CSN.

Är de dumma nog att vilja höra anledningen

till varför jag bokar om ett läkarsamtal så hoppas jag att de även tål sanningen. Positivt nog går det att avboka eller boka om tider på Mina vårdkontakter. Att slippa ringa för sånt ser jag alltid som positivt. Lite underligt känns det dock att man ska ange varför man vill boka om en tid. Vill man boka om en tid till läkare eller liknande så förutsätter jag att det alltid finns en anledning till det och vad de har med det att göra förstår jag inte riktigt. Min anledning är enkel, hundarna prioriteras alltid före meningslösa läkarsamtal som inte leder någon vart. Och det är precis den anledningen som jag angav.

tisdag 25 februari 2014

Februari=CSN

Det låter kanske som en konstig koppling men om man har tagit studielån så är det i februari som den första betalningen ska in. Det fick mig att börja fundera över hur CSN gör om någon avlider. Efterskänker de beloppet eller krävs dödsboet på lånet? Jag får helt enkelt se till att ta reda på det känner jag.

Studielån ser jag som en investering i sig själv och även om jag har ett stor skuld så får beloppet mig att tänka på en hel del saker. Jag minns timmrings dagarna som alltid startade med att vi satt i slogboden och drack giftigt kokkaffe.

Historia A kursen som jag läste på Gotlands Högskola (distans) som inte riktigt blev som jag hade tänkt. Jag trodde att jag skulle få lära mig om historia men kursen gick ut på att lära sig att kritiskt granska källor. Inte helt otippat så valde jag att inte läsa Historia B.

En del av de underliga kurskamraterna på Människan och djurens kognition. Det var många texter av andra studenter att läsa och en glömmer jag nog aldrig. Studenten som hade skrivit texten hävdade på fullaste allvar att det fanns ett samband mellan hur fort djur lär sig att gå och intelligens. Så om någon funderar så har hundar,hästar,katter osv högre intelligens än människor.

Sen fanns det även en stjärna på Juridiska översiktskursen. Hon hade helt missuppfattat frågeställningen som vi hade att ta ställning till i en uppgift. Istället för att göra som en vettig människa och bara säga att hon hade missuppfattat så ville hon få det till att det även var bra att vi diskuterade utifrån hennes felaktiga slutsats.

Sen var det även ett program som jag hoppade av för jag insåg att jag helt enkelt inte klarade av en del av kurskamraterna.


Så låg den i brevlådan igen

Hade man haft möjligheten att slippa få pensionsbeskedet så skulle jag avstå. Jag gissar att det kostar runt en femma att skicka ut det och den femman skulle vara till större nytta på mitt pensionskonto. Nu oroar jag mig självfallet inte för min pension eftersom det inte ingår i min plan att leva så länge. Om jag mot förmodan skulle göra det ändå så har jag givetvis en reservplan för pensionen kommer jag inte att kunna leva på. Min reservplan går ut på att jag ska råna en bank (om de nu fortfarande kommer att finnas då). Antingen kommer jag då undan och får pengar att leva på eller så åker jag fast och får gratis uppehälle i fängelse. Jag borde kanske kunna klassas som återfallsförbrytare eftersom jag redan är dömd ett par gånger och då borde fängelse vara den mest troliga påföljden. Med min otur skulle jag säkert hamna på rättspsyk istället och det skulle inte kännas helt lyckat. Det är en del år kvar till den dagen så jag får helt enkelt se hur det blir

Det blir inte bättre

Jag kan inte ens minnas när jag sist orkade åka och handla eller följa med min sambo och handla. Det är verkligen inte vettigt. Nästa vecka är det dags för läkarbesök och jag känner mest för att skippa det eller ändra datum. Sist konstaterade han att jag mår bättre nu än vad jag gjorde på Säter. Han träffade mig givetvis inte när jag var inlåst och han kan inte läsa av mig för fem öre. Att då vara så tvärsäker på att jag mår bättre känns mest skrattretande. Sanningen är att jag inte mår ett dugg bättre snarare sämre men den stora skillnaden är att jag inte har gjort något aktivt för att få ett slut på mitt liv sedan jag kom ut. Hur länge till som det kommer att vara så lär visa sig

måndag 24 februari 2014

Ett sms

När man är inlåst möter man givetvis en hel del personer särskilt när man är inlåst en lång tid. Jag var först inlagd på avdelning 95 och efter min hängning där så hamnade jag på avdelning 90. Det var cirka en månad som jag var på 95:an och det var ett par av de andra patienterna som jag hade mer kontakt med. När jag efter min hängning vaknade upp på avdelning 90 visade det sig att två av patienterna på 95:an hade skrivit korta brev/meddelanden till mig. Jag har inget minne av vem som gav mig breven eller när men givetvis så läste jag vad de hade skrivit. Att ha kontakt med någon då var jag inte så pigg på men efter ett tag skickade jag ett sms till den ena kvinnan, hon hade skrivit sitt mob nummer i brevet. Sedan dess så har vi skickat sms till varandra lite då och då för att höra hur det är. Nu hade det gått ett tag sedan vi hördes och idag kom det ett sms. Det går inte att komma ifrån att det är lättare att vara ärlig med sitt mående när den som frågar själv vet hur det är att må risigt

söndag 23 februari 2014

Att kämpa för att leva

Att bo som jag gör att man ofta får se vilda djur. Deras liv är inte alltid så lätt även om de slipper många av stressmomenten som vi har i våra liv. På morgonen såg vi två rådjur vid kanten av ett vattendrag. Det har töat de senaste dagarna så kanterna vid vattendraget var täckta av blötsnö. Första rådjuret var smart och valde ut smalaste stället av vattendraget och kunde hoppa över. Rådjur nummer två var inte lika smart. Den kastade sig ner i vattnet på ett ställe var det var ett par meter till kanten på andra sidan. Att ta sig genom vattnet var inget problem men att sedan ta sig upp var inte lätt. Vi stod och tittade på hur den kämpade för att ta sig upp men bara ramlade ner i det iskalla vattnet gång på gång. Ett tag trodde jag att den hade gett upp för den slutade försöka ta sig upp. Efter en stund gjorde den ett nytt försök och då äntligen lyckades den ta sig upp. Väl uppe på torra land stod den bara stilla och samlade krafter.

Den kämpade för sitt liv och det är inte något som jag gör

lördag 22 februari 2014

Förutsättningar

För lite mer än ett år sedan så avslutade jag min sista kurs på högskola/universitet. Hur sjutton jag kunde klara av det känns fortfarande lite som ett mysterium. Jag har läst en del kurser och av alla kurser så är det bara en som jag inte klarade sluttentan på. Nu i efterhand ångrar jag att jag inte kämpade mer för att få göra en omtenta men jag orkade inte bry mig då. Ett av mina problem är nog att jag ställer samma krav på mig själv som jag skulle ställa på en frisk människa. Självklart så har inte en person som lever med självmordstankar samma förutsättningar som en vettig person. Det förstår jag logiskt men ändå kan jag inte ställa lägre krav på mig själv. Jag vet att jag fick kämpa ordentligt för att klara min sista kurs men ändå irriterar det mig att jag inte fick högsta betyg. Att jag gjorde mitt bästa utifrån mina förutsättningar duger inte

torsdag 20 februari 2014

Gissar att alla är nöjda nu

Vet inte ens vad jag ska skriva. Fick veta datum idag. Jag gissar att alla på Säter är nöjda och hur det påverkar mig är skitsamma.

Jag blir så imponerad eller inte

Nu har då öppenvården hört av sig efter att ha varit i kontakt med behandlingshemmet som möjligtvis var ett alternativ. Att det var ett ställe som inte skulle kunna hjälpa mig insåg jag bara av att läsa deras hemsida men jag gissar att öppenvården inte gjorde det innan de föreslog behandlingshemmet. Öppenvården fick iallafall beskedet att behandlingshemmet inte kunde ta emot mig efter att de fick lite mer information om mig. Någon ny medicin hade inte läkaren heller hunnit kolla på åt mig. Det var inte heller förvånande, jag blir mer förvånad om han faktiskt har kollat upp någon medicin till nästa läkarbesök. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag snart har varit fri i 3mån och under den tiden har jag varit på några läkarsamtal och det är allt som har skett.

tisdag 18 februari 2014

Det mesta är bättre än ett huvud från en talgoxe på trappan

Någon brist på småfåglar är det inte här och eftersom det finns många småfåglar finns det även fåglar som äter dem. Tyvärr så är inte alltid rovfåglarna så duktiga på att städa efter sig. Det värsta jag har upplevt än så länge var en dag när jag i godan ro öppnade ytterdörren och var nära att kliva på ett huvud från en talgoxe. Inte riktigt vad jag önskar få under någon sko. Idag var det en liten fågel som hade fått sätta livet till igen men nu var det bara en hög med fjädrar i trädgården och då får rovfåglarna godkänt. Att ta en spade och skyffla bort fjädrar med är mycket roligare än att plocka bort ett huvud från trappan. Sen får jag lov att erkänna att det är väldigt imponerande att se när en sparvhök sveper in i trädgården i full fart och försöker ta en liten fågel.

måndag 17 februari 2014

Bara sliten

Nu känns det som om det är omöjligt att bli mer sliten än vad jag är. Jag känner mig som en bil som rullar på bensinångor. Det finns inget mer bränsle men ett litet tag till rullar jag

fredag 14 februari 2014

Att det kan vara så svårt att vara ärlig

Jag fick ett samtal från försäkringskassan idag. Eftersom jag har varit sjukskriven i snart 1år nu så hade de lite frågor och funderingar. Jag insåg rätt fort under samtalet att jag har extremt svårt att säga hur det verkligen är. Jag har blivit ruggigt tränad att släta över och få allt att låta bättre än det verkligen är. Det sitter i ryggmärgen på mig, säger man som det är blir bara människor oroade och det är onödigt. I samtal med försäkringskassan så är det inte riktigt rätt att göra sitt bästa för att få dem att tro att saker är mycket bättre än de är. Under samtalet hade jag väldigt svårt att hålla fokus uppe på vad vi egentligen pratade om och plötsligt insåg jag att jag hade missat att äta lunch idag. Jag var även nära att säga det rätt ut men hann tacksamt nog hindra mig själv. Det i sig visar lite hur viktigt det är för mig att upprätthålla en fasad. Jag klarar inte av att visa hur virrig och trött jag är. Den enda frågan hon fick ett snabbt svar på var när hon undrade om vi har kennel eftersom vi har några hundar. Svaret där blev fan heller

Diagnoser

Att jag överhuvudtaget blev diagnostiserad beror på att jag under min tid som inlagd/inlåst blev erbjuden att göra en utredning. Att jag valde att genomföra utredningen berodde till stor del på att läkaren på avdelningen som jag först var på skrev i min journal att han misstänkte en neuropsykiatrisk diagnos på mig. Hur i helvete han kunde få för sig det är för mig fortfarande ett mysterium. Enklaste sättet för mig att få bort den stämpeln var att göra en utredning om vilka diagnoser jag i verkligheten har.

Det som psykologen då kom fram till var borderline och drag av narcissistisk personlighetsstörning. (Jag vet att det inte kallas borderline längre men vem sjutton orkar skriva emotionellt instabil personlighetsstörning).

Jag kan inte påstå att jag riktigt identifierar mig med borderline diagnosen. Nu har jag läst en del bloggar av folk som har borderline och jag kan inte riktigt känna igen mig i deras tankar heller. Jag bryr mig inte nämnvärt om diagnosen/diagnoserna är felaktiga. Jag är som jag är

torsdag 13 februari 2014

Funderar ibland

Jag har funderat lite över hur jag ser på hur psykvården har hanterat mig. Lite bitter är jag nog och kommer nog alltid att vara att inget ordentligt gjordes när jag var ung. Någon vecka på BUP gjorde varken till eller från och det var i stort sett allt som skedde. Sen gick åren och jag gjorde några försök att få hjälp men ja det gick inte allt för bra. Några korta vändor på psyket efter självmordsförsök och sen var allt upp till mig igen. Det var nog någonstans där som jag gav upp hoppet om förändring och förbättring. Nu har det gått runt 10 år och väldigt korta stunder under åren har jag känt hopp om ett liv. Med tiden har dock hoppet minskat avsevärt och finns det något hopp kvar nu vet jag inte var det gömmer sig.

Har man läst den här bloggen vet man att jag har en del klagomål på hur öppenvården hanterar mig. Jag tycker att det är tråkigt att det ska vara så svårt att få hjälp. Jag bryr mig personligen inte allt för mycket längre men jag lider med människorna i min närhet som känner sig maktlösa över att inget sker.

onsdag 12 februari 2014

Oj så förvånad jag blir

De två behandlingshemmen som jag fick som förslag av öppenvården kändes lite så där. Ena ratade jag på en gång och den andra har sambon varit i kontakt med. Nu var jag så pass naiv att jag trodde att öppenvården hade varit i kontakt med behandlingshemmen. Enligt mig hade det vart logiskt om de hade pratat med behandlingshemmen om mig och hört sig för om de tror att de kan hjälpa mig. Men nej. Det verkar helt enkelt som om öppenvården bara har skrivit ut papper om två behandlingshem. Hur öppenvården har tänkt sig att det ska fungera kan jag för mitt liv inte förstå. Är det meningen att jag ska försöka berätta vad jag behöver hjälp med när jag inte ens vet det själv? Jag var naiv nog att tro att jag skulle få hjälp av öppenvården med allt runt behandlingshem men istället är det min sambo som får försöka hjälpa mig. Han har inte kunskapen om hur allt fungerar och även om han gör sitt bästa för att förstå hur jag mår så tror jag inte att det är möjligt att förstå det om man inte har upplevt det själv.

tisdag 11 februari 2014

Oduglig

Det är svårt att inte känna mig oduglig när jag inte orkar göra något. Jag är dödstrött från det jag vaknar till dess jag äntligen kan få sova igen. Varje dag pressar jag mig bara för att ta mig igenom dagen och det är ändå inte mycket som jag klarar. Det som har prio ett varje dag är hundarna och om jag orkar något utöver det är det en bonus. Ändå har jag dåligt samvete i stort sett varje dag för att det inte blir så mycket hundträning som det borde bli. Sambon är den som får fixa mat,diska och i stort sett göra allt. Och det är ytterligare en sak som ger mig dåligt samvete

måndag 10 februari 2014

En bild

Ett av mina intressen har varit att fota. Jag har försökt komma igång med det igen men mitt bildspråk är borta. Jag fotade tidigare med hjärtat och nu fotar jag mest bara för att fota.

lördag 8 februari 2014

Kuggfråga?


Jag skulle fylla i några papper på fm och i ett fält skulle jag fylla i mitt personnummer det kändes inte så klurigt men informationen att det skulle vara 12 siffror fick mig att känna som om det var en kuggfråga. Hjärnan är trött och jag orkar inte koncentrera mig. Lösningen blev en promenad och det gav mig även chansen att svära lite åt turister. Nu hörde dock turisterna inte mina svordomar för de körde förbi mig. Anledningen att jag svor var för att de passerade mig onödigt nära. När det är en raksträcka och inget bilmöte så finns det ingen anledning att köra nära gående. Vi har givetvis inga trottoarer här.

Trött

är ett ord som beskriver mig väldigt väl nu. Jag som aldrig har haft problem att somna har plötsligt det. För många tankar som snurrar i huvudet håller mig vaken. Att sova runt 4 timmar per natt är lite för lite för mig. Jag kan inte göra något åt det och tankarna kommer att fortsätta att snurra

tisdag 4 februari 2014

Hm lära mig att knyta skor eller snickra fågelholkar

Det känns inte riktigt som om alternativen på behandlingshem som öppenvården plockade fram var så genomtänkta eller så har de verkligen noll koll på mig. Mest känns det som om de valde behandlingshem på måfå bara för att kunna visa att de har gjort något överhuvudtaget. När jag läste i beskrivningen om ett behandlingshem att man får lära sig grundläggande saker som att knyta skorna så associerade jag genast till filmen Hur många lingon finns det i världen? Givetvis är det inget fel i att lära sig att knyta skorna men det är inte riktigt något som jag behöver lära mig. Inte heller behöver jag lära mig att laga mat,städa eller andra saker som ingår i färdighets träning. Problemet är inte att jag inte kan utan problemet är att jag inte har energin eller orken som krävs. Att åka till ett behandlingshem och sitta och snickra fågelholkar känns som slöseri med skattepengar med tanke på att jag lika gärna skulle kunna göra det här. Det är inget som kommer att göra mig friskare eller få mig att tro att det är en vettig sysselsättning.

Tiden går och jag mår inte bättre och inget sker. Nu har läkaren ca en månad på sig att fundera på om jag ska prova någon ny medicin eller inte.

Så var det dags igen

Det blev min reaktion när jag såg att Aftonbladet skriver om självmord. Lite känns det som om tidningarna har beslutat att de varje/vartannat år ska skriva något om självmord. Det är ju bra att tjejen som de den här gången skrivit om nu mår bättre än vad hon gjorde för några år sedan. Att folk som försökt ta livet av sig på sikt kan må bättre är det viktigt att belysa. Nu är verkligheten dock inte att alla unga som mår dåligt försöker ta livet av sig en gång och sen blir det en vändning till det bättre. Ett reportage om någon ung som kämpar varje dag och inte kan bo hemma skulle behövas för att belysa skillnaderna.

måndag 3 februari 2014

Vilken jävla ångest

Så var läkarbesöket över. Läkaren pratade om att jag kanske borde prova någon medicin som minskar min ångest. Det kändes lite som om han hade missat en liten detalj. Jag har ingen ångest och har aldrig haft det så att ta medicin för det känns inte så aktuellt. Han skulle däremot titta efter någon medicin som kunde minska min grinighet och irritation. Nu kan jag tänka mig att prova någon medicin för det men anledningen till humöret är att när jag blir för trött mentalt blir jag grinig så ingen medicin kommer att ta bort orsaken bara resultatet. Några alternativ på behandlingshem fick jag men ingen hänsyn hade tagits till att jag vill ha hund med mig. Annars var det mest lite prat om mitt mående och tränad som jag är så log jag på rätt ställen och visade ett vettigt yttre. Hur jag egentligen känner berättade jag inte mycket om

söndag 2 februari 2014

Klart att det är bra att rensa



Sambon har uttryckt lite oro för att jag gör mig av med så mycket ägodelar. Jag har naturligtvis en viss förståelse för hans oro men jag rensar inte bort allt jag äger. Verkligheten är ändå att man samlar på sig mycket saker under sitt liv och jag vill inte ha så många ägodelar. Det jag inte använder eller har behov av vill jag bli av med. Dagböcker, brev och en massa väldigt personliga saker gjorde jag mig av med för runt ett år sedan och sen har det bara fortsatt. Böcker har alltid legat mig varmt om hjärtat men jag har inte längre något behov av att äga många. Några få som har ett värde för mig räcker.

lördag 1 februari 2014

Varför lever jag?

Planen jag hade när jag kom ut var att ta livet av mig och det vet en del människor. Om jag hade varit död skulle jag inte kunna skriva det här så vi kan dra slutsatsen att jag inte tog livet av mig. Anledningen till det är ganska enkel. Nu beror det inte på att jag helt plötsligt har börjat älska livet utan anledningen är att jag kom fram till att jag var skyldig min sambo ett försök att leva. Det är inte samma sak som att jag kommer att försöka i en evighet men någon månad till ger jag det.

Ett minne från min hängning på Säter bortsett från ett ärr runt halsen var känselbortfall på ena sidan ansiktet. Från kinden till strax bakom ena örat kändes det bedövat och konstigt. Efter ca 6mån så kom känseln tillbaka. Lite häftigt är det allt hur kroppen kan läka