Allt oviktigt och viktigt

Jag fick för mig att googla på lite personer som jag en gång i tiden umgicks mycket med. Det är lite svårt att få bilden av hur de var att passa ihop med personerna som de blivit. En av mina närmaste killkompisar för tjugo år sedan var en förvirrad med älskvärd person.

På fm började jag ägna mig åt att dödstäda min mail. Lite konstigt kanske men jag hade på känn att det fanns en del mail som jag inte vill att andra ska läsa. Att jag började rensa innebär inte att jag kommer att dö i dag eller imorgon.

Nu kan jag göra allt som är bökigt på landet men jag har ingen lust. När jag är här känns det som om jag borde höra av mig till folk jag umgicks med en gång i tiden.

Min filosofi är att det är bra att trycka ner tråkiga händelser i en mörk grop i hjärnan och så försvinner det. Nu fungerar det tyvärr inte så bra.

Det har som sagt blivit många satta diagnoser på mig genom åren och den mest komiska måste vara en diagnos som sattes 2013. Efter ett självmordsförsök när enda anledningen att jag hittades i tid var en polishund hamnade jag på akuten.

Igår roade jag mig med att titta i min journal på 1177 och titta på alla olika diagnoser som läkare satt genom åren. Första diagnosen som jag kunde se var från 2009 och vad sjutton den diagnosen innebär förstår jag inte.

För obeskrivligt många år sedan skrev jag högskoleprovet och jag fick ett okej resultat. För mig så är ett okej resultat en bit över medel. Något behov av att skriva högskoleprovet på nytt har jag inte eftersom jag aldrig kommer att plugga igen.

Jag loggade in på mina vårdkontakter och såg att läkarens anteckningar från vårt möte nu var tillgängliga. För mig är det alltid lite dubbelt att läsa vad läkare skriver om en. Ibland tycker jag att det mest verkar som om läkaren inte ens var närvarande i rummet när jag läser deras åsikter om mig.

Rabatterna är vattnade och hundarna har varit ute på promenad. Jag belönar mig med en öl och tänker inte göra något mer vettigt idag. Efter att ha funderat en stund efter mitt förra blogginlägg så gjorde jag slag i saken.

Nu syftar inte rubriken på blommorna för de får vara kvar. Jag behövde hitta ett viktigt papper och gav mig i kast med det uppdraget. I jakt på pappret hittade jag en hel del andra papper som orsakade mig fysiskt illamående.

Idag är det knott som attackerar om man sticker ut huvudet. Eftersom det beror på att det regnade igår em och i natt så kan jag ändå stå ut för regnet var efterlängtat. Får se hur lång tid det tar innan gräsmattan blir grön igen. En brun gräsmatta blir ingen glad över.

Så känner jag idag och så känner jag ofta när det är fyllehögtider. Valborg har jag festat hårt under när jag var yngre och mitt festande då räcker nog för ett par livstider. I min ungdom tyckte jag att det var en praktisk högtid för även om jag söp ner mig helt på fm och hamnade i fyllecell så kom jag ut på kvällen och kunde fortsätta festa.

För mig är det fortfarande en extremt underlig tanke när jag tänker på det. Jag är inte så pass duktig på att uttrycka mig i skrift men ändå finns det människor som väljer att betala för att läsa mina åsikter och erfarenheter. Att jag började fundera över det här beror på att det är så att min bok fortfarande säljs och köps av folk.

En av dem sakerna är poliser. Jag undviker alltid polisen om det går men när de besöker den här bloggen kan jag inte göra något.

Hittade jag nere i källaren när jag rotade runt. Nu var det inte några spännande kläder utan bara mina gamla kläder som jag inte kunnat ha på många år. Varför jag envisats med att spara dem vet jag inte riktigt för det handlar inte om några dyra/lyxiga kläder.

En gång i tiden brukade jag avge nyårslöften men det är många år sedan och löftet jag brukade avge varje år var inte svårt att hålla. Det var nämligen att festa mer och det lyckades jag underligt nog med. Att lyckas med det när jag oftast var ute runt tre kvällar i veckan känns nu som en bedrift.

Det var kallt när jag klev upp så jag skapade en liten brasa i kaminen och nu sprider sig värmen. Enda nackdelen med det är att det tar emot ännu mer att ta en promenad om en stund. Jag får väl lösa det med att klä mig ordentligt.

Nu är jag ironisk i rubriken och det som irriterar mig ännu en gång är att det förefaller som någon personal på dårhuset är här och läser igen. Jag tolkar det som att de saknar mig och det är inte så konstigt. Under varje besök hittar jag svagheterna i deras säkerhetstänk och om jag känner för det informeras personalen.

Ute är det beckmörkt och det lär dröja innan det blir något ljus ute. Idag är det väl lite #metoo manifestationen över landet, eller i storstäder om man ska vara petig.

Jag lider av riktig jäkla snutnoja och det är rätt onödigt. Med åren har jag blivit en rätt laglydig medborgare så det finns ingen anledning alls för mig att reagera när jag ser en polis/polisbil. Nu verkar min hjärna dock inte ha lärt sig det och om den någonsin lär sig tvivlar jag på. Igår när jag var ute med djuren kom det en polisbil och min första tanke var att hoppa ner i diket. Nu kom jag tacksamt nog på bättre tankar. En person som hoppar ner i ett dike när det kommer en polisbil lär få uppmärksamhet av polisbilen. Det skulle motverka mitt syfte att ha så lite som möjligt med poliser att göra. Jag känner även att jag skulle ha lite svårt att förklara för poliserna varför jag hoppat ner i ett dike