lördag 29 juni 2013

Om du får det här brevet av Sarah Blake

Boken handlar om tre kvinnors liv under åren 1940 och 1941. Postmästaren Iris James som vet det mesta som sker i den lilla byn och behåller det för sig själv. Emma Trask som gifter sig med en läkare som väljer att åka iväg och försöka göra en insats. Och Frankie Bard som rapporterar från London under bombanfallen och som genom en del händelser hamnar i den lilla byn.

Boken har alla förutsättningar att vara intressant och spännande men tyvärr fångade den inte mig. En bok som gör att jag flera gånger tittar hur många sidor den egentligen innehåller klassar jag inte som bra. Överlag är jag inte road av kvinnolitteratur (romantik och söta små berättelser) men den här boken trodde jag att jag skulle gilla

Är det någon där? av Marian Keyes

Boken Är det någon där? kretsar kring Anna Walsh och hennes vänner och familj. Sorgliga, dråpliga och underliga händelser blandas till en historia.
Det är vad jag skulle klassa som en typisk kvinnobok och inget som jag i vanliga fall skulle läsa. När man sitter på psyket är dock urvalet något begränsat och i det här fallet var det tur. Boken har en humoristisk prägel och även om det inte är ett mästerverk så är den helt klart läsvärd.

Väntan

Att sitta på psyket i Säter handlar inte direkt om fullspäckade dagar. Nu har jag i två timmar väntat på frukost och någon frukost får jag inte innan klockan 8 så det är bara att vänta ett tag till.Jag misstänker att en av anledningarna till att jag nu sover dåligt är att läkaren har trappat ner min venlafaxin dos och satt in ytterligare en medicin som heter Abilify. Får se om den kommer att få mig att må bättre eller inte.

fredag 28 juni 2013

Ännu en dag på psyket

Om någon funderar på varför jag inte visar några bilder är anledningen så enkel att det råder fotoförbud här, nu vet jag inte direkt om det skulle finnas något som jag skulle vilja fota även om jag fick. Dagen har inneburit ett möte med läkaren, besök från sambon och ett knäppryck som resulterade i att jag torkade väggarna i rökrummet från mitten och uppåt. Efter att ha gjort det i någon timme tröttnade jag, det blev fräschare får se om jag får något ryck imorgon och torkar vägarna från golvet och upp. Så är livet på psyket och igår började jag äta ytterligare en medicin. De kommer med tabletter i en liten burk och ibland orkar jag fråga vad det är och andra gånger tar jag bara tabletterna. Mest glädjande den här dagen är att jag har en fungerande mobil igen och det är samma nummer som jag alltid har haft

torsdag 27 juni 2013

Inte allt för oväntat

Nu har jag haft mitt möte med förvaltningsrätten och det gick som jag trodde. Jag har fortfarande tvångsvård vilket inte direkt kom som en stor överraskning. Det är nog bara att gilla läget och acceptera att jag sitter fast här på avdelning 90 på Säter. Nu sitter psykologen i mitt rum och väntar på att jag ska sluta skriva på datorn så det lär jag göra

onsdag 26 juni 2013

WOHO

Jag har äntligen blivit av med +2. +2 innebär att jag har en skötare någon/några meter från mig hela tiden och får bara vistas på mitt rum och gå till rökrummet en gång i timmen. Nu får jag vara ute på avdelningen och titta på tv och jag slipper personal efter mig hela tiden. Nu tittar de bara till mig ibland och frihetens känns onekligen väldigt trevlig

tisdag 25 juni 2013

Intet nytt på rättspsyk

Nu sitter jag naturligtvis inte på rättspsyk men utsikten från mitt rum är på rättspsyk. Och där verkar det inte hända allt för mycket inte som syns i alla fall. I dag fick jag ett litet utbrott över att konstant ha vårdare med mig. I längden blir det drygt att inte kunna få stänga dörren på toa eller göra något överhuvudtaget utan att ha en personal någon meter bakom eller bredvid sig.
Snälla sambon hade köpt en mobil till mig så nu gör det inte lika mycket att min gamla försvann, Simkortet i den gamla telefonen är spärrat och jag har beställt ett nytt så jag kan behålla mitt nummer

måndag 24 juni 2013

Vad har hänt sedan sist då?

Om inte min mobil hade varit borttappad så hade ni fått se en bild på min hals med röda märken. Jag kom nämligen på den intelligenta idén att hänga mig själv ute på balkong och jag lyckades rätt bra. Personal hittade mig och då hade jag inga livstecken utan de fick ge hjärt och lungräddning till ambulansen kom. Sedan hade jag tydligen haft en massa kramper så frågan var om jag hade fått permanenta hjärnskador. Nu verkar det tacksam nog som jag klarade mig från det i alla fall. För tillfället huserar jag på avdelning 90 på Säter och det känns inte som om jag kommer att få  åka hem de närmaste dagarna. Mitt största bekymmer är att min hyfsat dyra pincett är borta och jag ser mer och mer ut som ett träsktroll med hopvuxna ögonbryn och det är inte riktigt looken jag satsar på

måndag 17 juni 2013

Jävla tomtar

Jag delar fortfarande rum med tre till och en av de andra patienterna är milt uttryckt lite jobbig. Att behöva lyssna på någon som vandrar runt och hela tiden säger att hon inte orkar mer blir lite drygt i längden.


Största tomten är dock läkaren som är ansvarig för den här avdelningen. Idag fick jag papper från förvaltningsrätten avseende att läkaren vill få till en förlängning av LPT. Vet inte ens riktigt vad jag ska skriva om alla hans åsikter om mig. Om jag ska uppskatta tiden som han sammanlagt har pratat med mig gissar jag på runt 1½ timme. Inte så pass lång tid med andra ord att man hinner skapa sig en riktig bild av en annan person. Ändå så anser han att jag lider av en allvarlig psykisk sjukdom i form av en neuropsykiatrisk störning och personlighetsstörning med suicidtankar. Jag har givetvis inte heller någon sjukdomsinsikt. Tyvärr så tror jag inte heller att jag har någon chans i förvaltningsrätten och jag har inte ens fått välja en offentlig försvarare. Jag har inte en aning om vad det är för person som ska försvara mina intressen så jag får väl ta och googla på personen

lördag 15 juni 2013

Att jag aldrig lär mig

Det kan alltid bli jävligare särskilt när man sitter på Säter. Nu delar jag rum med tre personer, vi är alltså fyra personer i ett dubbelrum. Bara det faktumet räcker till men till min "glädje" så går en av dem som jag delar rum med runt och pruttar. En annan äldre person började gråta när hon insåg att hon inte längre fick ha ett eget rum. Roligt här på psyket...

Det är tillräckligt psykiskt påfrestande att vara inlåst och inte ha några rättigheter när man sedan helt plötsligt ska byta rum med jämna mellanrum gör det inte saken bättre. Det enda logiska när det gäller psykiatriska avdelningar är att det enbart borde vara enkelrum och då ska man inte trycka in två personer i rummen.

Så var vi tre igen

Nu är jag inte längre så naiv att jag trodde att jag bara skulle behöva dela rum med en person någon längre tid. Igår kom det in en bunt nya psykfall och en av dem hamnade i mitt rum så nu är vi tre igen i ett dubbelrum. Så där lagom roligt och idag höjdes min medicindos ytterligare, antar att läkaren har en förhoppning om att det ska göra mig mer positiv och ge mig mer energi. Naiv så det förslår med andra ord, är man positiv och fylld av energi medan man är inspärrad här är något allvarligt fel.

Det här med att dela rum är inte något jag uppskattar men tidigare när vi var tre i rummet funkade det eftersom vi visade hänsyn. Kärringarna jag delar med nu verkar dock ha lite svårt för det. I dag hann jag precis in i duschen innan någon av genierna började rycka i handtaget, lite hyfs skulle inte skada. Nu var jag ändå artig och hade väntat med att duscha till båda hade varit in i badrummet.

fredag 14 juni 2013

Tre veckor

Känns inte riktigt som det är något att fira att jag nu har haft LPT i tre veckor och suttit av tiden här. Den här dagen har jag än så länge hunnit med ett möte med läkaren som förklarade att han hade skrivit till länsrätten för att få min tvångsvård förlängd. Läkare kan bara fatta beslut om tvångsvård i fyra veckor och sen är det upp till länsrätten om det föreligger skäl att tvångsvården ska fortgå. Nu tror jag inte direkt att länsrätten kommer att fatta något annat beslut än att tvångsvården ska fortsätta. Nästa vecka är det en annan läkare som jobbar här på avdelningen så jag får satsa på att försöka övertyga honom/henne att skriva ut mig. Med tanke på att jag fortfarande inte ens får gå ut med personal så känns det inte så troligt men man ska aldrig säga aldrig. Förmågan att övertala och dupera är jag begåvad med

torsdag 13 juni 2013

Ytterligare en dag av meningslöshet

här på avdelning 95 på Säter. Dagarna här påminner väldigt mycket om varandra. Klockan 6 finns det kaffe och skorpor framme. Klockan 8 är det frukost. Klockan 11.45 är det lunch. klockan 14.00 är det fika. Klockan 15.45 är det middag och klockan 18.30 är det fika. Så är i stort sett alla dagar och någon dag lite då och då träffar jag antingen någon läkare i några minuter eller en av psykologerna 30-60 min. Medicin delas givetvis ut rätt många gånger per dag men eftersom jag bara får medicin på morgonen så håller jag inte riktigt reda på tiderna. Första dosen sömnmedicin vet jag delas ut klockan 20.00 och sen får en del en dos till klockan 22.00. Ett riktigt partyställe med andra ord

onsdag 12 juni 2013

Morgonmöte

Här på dårhuset finns det en del rutiner och en av dem är att det klockan 9 på vardagar är morgonmöte. Ordet morgonmöte skapar möjligtvis en illusion av att det är något viktigt som avhandlas men nej. Vi intagna/galningarna får på morgonmöte veta vad det är för datum och vem som har namnsdag, frågan om någon ska tvätta och information om att det varje dag är en promenad klockan 13.30 för dem på avdelningen som får gå ut. När man har varit med på ett par morgonmöten så känns det inte direkt nödvändigt att vara med på fler därför skippar jag idag det viktiga morgonmötet. Snart gissar jag att någon kommer och påpekar att jag måste låsa in datorn och tristessen är återigen ett faktum.

tisdag 11 juni 2013

Evig övervakning

Jag börjar bli lite lätt less på den eviga övervakningen. Att hela tiden ha personal som tittar till mig och ha en så pass begränsad frihet som jag har är inte roligt. De tittar på mig när jag sover och när jag är vaken. Under mina vakna timmar blir jag tvingad att lyssna på fullständigt meningslöst babbel från de andra intagna. Det enda positiva med det är att jag inser att jag är frisk i jämförelse med en del andra här på avdelning 95 på Säter. Jag pratar varken om flygande bebisar eller tror att jag har ett marsvin i magen. Läkarna ger jag inte mycket för två som tyvärr inte jobbar så mycket här på avdelning är vettiga men läkarna som oftast jobbar här kan de gott omplacera. Nu när jag sitter med datorn får jag givetvis inte stänga dörren eftersom det inte finns någon ruta i den här dörren. Medan jag skriver det här kan jag då lyssna på en intagen som diskuterar med en skötare om sin vårdplanering. Det känns kanske lite onödigt att jag ska behöva lyssna på andra intagnas privata saker men bryr sig inte de anställda så ska kanske inte jag heller göra det. Att påstå att man får någon form av vård här medan man är inlåst är en stor lögn. Det enda som sker är att man är övervakad

måndag 10 juni 2013

Så var man på dårhuset igen

I fredags hade jag varit på avdelning 95 på säter i två veckor. Dagarna här går inte direkt fort och nu är det en hel del knäppskallar här på avdelningen. Knäppskallar kan vara roande i några minuter men när man inte kommer undan från dem någonstans blir det okristligt drygt. Här på avdelningen är det även en ordentlig överbeläggning så att hitta en vrå för att få vara i lugn och ro är i stort sett omöjligt. Jag har hunnit med att få njuta i något dygn av att ha ett eget rum, delat ett enkelrum med en till person och nu bor jag i ett dubbelrum som vi är tre i. Givetvis hoppas jag på att snart få åka hem även om det inte är troligt på något sätt.