Allt oviktigt och viktigt

 Nu önskar jag mig en pausknapp igen. Inte första gången jag önskar det och inte sista. Det känns som om det är för mycket på mina axlar och för många som förlitar sig på att jag ska ordna allt. 

 Jag var till vårdcentralen på fm och träffade en läkare för årskoll. Eftersom hon skulle lyssna på mina lungor, hjärta och ta blodtryck så hade jag t-shirt på mig. Hon reagerade på mina armar, det i sig förvånade mig lite för jag är inte van vid att läkare reagerar på det. Hon frågade hur gamla ärren är och jag sa 20år. Kommer inte ihåg exakt men runt 20 år sedan är det.

Senast som jag var på årskoll var någon gång i maj 2019. Ett tag sedan med andra ord. När jag var i staden fick jag ett sms med en påminnelse om att jag hade en bokad tid dagen efter. 

 Borta några dagar. Resa hit och dit. Det börjar bli lite tröttsamt att åka runt hela tiden. Jag hade föredragit att få ligga i sängen i några veckor med täcket över huvudet. Kanske kan jag få ägna mig åt det någon gång i framtiden

 Jag är kvar i staden och det har blivit som jag misstänkte. Saker som borde blivit gjorda när jag inte var här har inte blivit det. Summan av det är att jag inte har kunnat göra en bouppteckning för det fattas information. Nu är jag inte förvånad och irritationen jag kände över det har försvunnit. Jag har bara accepterat att jag får åka ner om någon vecka igen. Hem måste jag nämligen under veckan som kommer för jag tog med mig medicin för 10 dagar och trodde att det skulle räcka. Nu kan jag hämta ut medicin här men då får jag betala fullt pris för det har gått för kort tid sedan jag hämtade ut medicin senast. Det blir dyrare för mig än att åka hem och sedan åka hit igen. Eftersom jag inte har obegränsat med pengar så har jag inte riktigt det alternativet.

 Sitter jag på en buss igen och några timmar efter det kommer jag sitta på ett tåg. Jag hoppas att resan kommer att gå smidigt och att det är lite folk precis som det var sist. Sedan så vill jag inte veta av några problem under resan för så kul är det inte att bli tvingad att kliva av tåg på vintern och stå och vänta på ersättningsbuss.

  Inte ens rådjuret lyser upp bilden utan det är bara vitt och grått. Några dagar med lite mer färg och lite sol är vad jag längtar efter. Jag behöver något som ger lite liv åt mitt liv nu men jag verkar inte bli bönhörd.

 För några veckor sedan förklarade jag en sak så detaljerat som det var möjligt. Den jag förklarade för ställde någon motfråga så jag trodde att budskapet hade gått in. I går fick jag ett sms från personen och den upplyste mig om just det som jag hade förklarat och personen kom med slutsatsen att det måste vara ett misstag.

 Om det är så här det här året ska bli så skippar jag det gärna. På morgonen gick jag i vanlig ordning ut på altanen för att röka. Jag satt där och var i min egen värld med en kopp kaffe och en cigg. Plötsligt tyckte jag mig se något i ögonvrån och vred mitt huvud.