tisdag 30 september 2014

Vad har jag gjort då?

Halva dagen har gått och det jag har lyckats med är:
  • Rulla ur sängen
  • Äta frukost
  • Lägga mig i sängen
  • Titta på Hästmannen-sista striden
  • Sova någon timme
  • Nu äter jag lunch
Utöver mina punkter har jag bara dåligt samvete för att jag inte orkar göra något. Mitt liv känns verkligen givande

Vet vad jag har att göra

Frågan är bara vad jag orkar bry mig om. Jag borde kontakta vårdcentralen och boka tid för blodprov den här veckan så läkaren i Falun får veta mitt kaliumvärde. Det är något som jag ska göra med ett visst antal veckors intervall. Nu tror jag inte att jag kommer att bry mig om det. Ena hunden borde tvättas och borstas ordentligt och det kommer jag att göra idag eller imorgon. Hundarna är prio ett. Det måste städas och det lär jag ta itu med för det är lite för stökigt. Inget är som sagt förändrat efter min vistelse på Säter och inget kommer att förändras. Det som skrämde mig mest på Säter var en patient som hade suttit på Säter i perioder under 20års tid.

måndag 29 september 2014

Hemma är där man hör räven skrika

Så var jag hemma igen. Fantastiskt skönt att kunna röra mig fritt igen men samtidigt känns det bara så meningslöst. Innan jag åkte från Säter sa jag åt vårdarna att de får ha vadslagning om när jag kommer tillbaka igen. Tyvärr är det så det känns och det är inte för att jag vill vara på Säter. Jag mår lika dåligt idag som jag gjorde när jag fick vårdintyg på mig och som jag även gjorde på Säter när jag tryckte i mig tabletter. Resultatet av tabletterna blev ett besök på kardiologen i några timmar. Jag har i alla fall njutit av att sitta på altanen med en kopp kaffe och en cigg och lyssnat på en skrikande räv igen

Åka hem

Efter att ha suttit här i 1½ vecka så får jag nu åka hem. Givetvis så mår jag inte ett dugg bättre men det tror jag inte att någon magiskt gör efter att bara ha varit inlåst ett tag. Idag pratade jag med läkaren med en osund koppling till sin handväska. Jag gillar henne inte men visste att jag måste prata för att bli utskriven. Jag fick erbjudande igen att Säter kunde hjälpa till med att frakta mig till undersökningarna av mina binjurar. Nu har jag aldrig bett om någon hjälp med det och det behöver jag inte heller. Vill jag göra fler undersökningar så har jag inga problem med att ta mig till sjukhus. Det handlar om att jag inte orkar med mer, problemet har aldrig varit att åka till läkarna. Nåväl en del saker förstår inte läkarna här och om de inte lyssnar så gör de inte. Jag fick i vanlig ordning information om att jag är välkommen tillbaka till Säter om det behövs. Nu har jag aldrig sökt mig hit frivilligt och kommer heller aldrig att göra det. Finns inte direkt någon mening med det. Läkaren undrade också om jag blev glad åt att få åka hem. Vem skulle inte bli det? Jag sitter på en avdelning med en bunt dementa och läkarna är värdelösa. Varför skulle jag vilja stanna här? Inget blir bättre av att vara inlåst och inte ha några rättigheter. Nu väntar jag bara på skjuts hem

söndag 28 september 2014

Ibland ger verkligheten en en käftsmäll

Utan tvekan så är det bättre att ha huvudet högt uppe bland molnen ibland och vara omedveten. Men eftersom jag inte har lärt mig att flyga så trillar jag ner och slår mig ordentligt på asfalten och idag är det en sådan dag. Idag var det nog första gången som jag insåg en otrevlig sanning och det hade kanske varit bättre om jag aldrig hade fattat. Det jag insåg var att jag kommer att fortsätta att göra människor som bryr sig om mig illa till den dagen jag dör. Det hade varit enklare om jag bara hade fått dö första gången jag försökte. Nu har det bara blivit till en lång pina för människor i min närhet och något slut på det tror jag inte att det kommer att bli innan jag lyckas. Jag tycker uppriktigt att det är skitsvårt, jag har aldrig velat göra någon illa men vad sjutton ska jag göra när jag inte orkar mer? Jag är sliten och trött och det är bara en tidsfråga innan jag gör ett nytt försök. Nu kan man tro att faktumet att jag är inspärrad skulle kunna vara ett hinder men nej. Jag fick utan diskussion ut min betaldosa som har en lång sladd från mitt värdeskåp, sladden är absolut så pass lång att jag skulle kunna hänga mig i den. Nu tänker jag inte göra det men det visar lite vilken dålig koll de har här

Veckans lärdom

När en läkare säger att de kommer att köra in en spruta långt ner i handen för att ta ett blodgasprov och frågar om man kan hantera smärta bör man bli lite oroad. Ibland låter saker dock värre än det är. Det är inte skönt att få en spruta inkörd djupt i handleden men det finns värre saker. Kan man hantera att behöva bli stucken 6-7 gånger för att få ut ett blodprov så lär man sig att bita ihop. Veckans lärdom är helt enkelt att man inte ska skrämma upp sig själv innan något obehagligt ska ske. Smärtan är oftast mindre än vad man tror att den kommer att vara.

lördag 27 september 2014

Ännu en kväll

Och här händer i vanlig ordning inget. Kvällsfikat är avklarat så nu får jag väl börja vänta på frukosten som serveras klockan 8. Det känns som om mattiderna är som de är för att de vill att patienterna ska lägga sig så tidigt som möjligt. Att äta middag 15:45 kan inte klassas som normalt på något annat ställe än på psyket. Världen här inne är rubbad på rätt många sätt och underligt nog blir man till slut så van att man slutar reagera och blir en lydig patient. Nu har jag kanske inte riktigt nått den nivån än och lär aldrig göra det. Håller de mig inlåst ett tag till så lär jag i vanlig ordning börja hitta på saker. Nu har jag suttit här i lite över en vecka och har inte gjort ett enda rymningsförsök än och det är kanske bra.

Lite skrattade jag åt en skötare idag. Hon berättade att hon har jobbat inom psykiatrin i över 40år men aldrig träffat någon patient som är så envis som mig. Lite tror jag att hon gjorde en ansträngning att släta över avdelningsläkarens klantiga sätt att hantera mig, givetvis fungerade inte det. Nu kan inte jag avgöra om hon har en poäng i det hon sa men det är mycket möjligt att läkarna inte är vana att träffa folk som inte ger med sig utan står upp för sin åsikt. Det kan ju vara en nyttig läxa för pucko läkarna här att alla patienter inom psykiatrin inte niger för dem och accepterar vad som helst.

Nu vet jag genom att titta på besöksstatistiken att jag har läsare som är inloggade på landstinget nät här. Om det finns någon skötare som läser i ett desperat försök att ha koll på om jag planerar något så kan jag avslöja att jag naturligtvis aldrig kommer att avslöja något i förväg.

Ny dag på dårhuset

Eftersom det är helg så kommer det om möjligt hända ännu mindre här. Om ca en halvtimme är det dags att äta igen. Jag lär inte få gå ut idag heller, jag måste ha med mig två vårdare och idag finns det inte personal till det. Jag hoppas att det inte kommer in några fler patienter under helgen men det gör det säkert. Vi är 15 nu på en avdelning med 12 platser och det är inte muntert att vara instängd med så pass många. En del mår riktigt dåligt psykiskt, en del är dementa och en del vet jag inte riktigt vad de gör här egentligen. Nu finns det nog en hel del av patienterna som inte heller fattar vad jag gör här. Jag kan nog uppfattas som rätt normal i alla fall under en begränsad tid=).
En i personalen sade en intressant sak till mig för någon dag sedan. Han sa att en del av personalen kan tycka att jag är lite obehaglig för jag analyserar personalen och har koll på vad som sker på avdelningen. Det kan jag givetvis inte förneka, sanningen är nog att jag har mer koll på personalen än vad de har på mig. Något lär man roa sig med och då kan man lika gärna ha koll på vilka i personalen som man kan lura till sig svar av och annat bra. Det finns saker som personalen inte får avslöja för intagna men på varje avdelningen finns det alltid någon som det går att lura av information. Jag är nyfiken av mig och vill jag veta något så tar jag reda på det, oftast lyckas jag i alla fall.

fredag 26 september 2014

Jag trodde inte att det var möjligt

Vid det här laget borde det inte ske eller finnas något på Säter som gör mig förvånad. Nu är det inte så utan det är ofta som jag blir både förvånad och förvirrad. Vad jag tycker om avdelningsläkaren är nog rätt tydligt för alla som läser här eller har träffat mig på avdelningen. Min åsikt om henne är att hon är klantig och inte visar respekt för patienter. Ändå så trodde jag faktiskt att hon i alla fall hade någon form av koll på när hon passerar gränser. Nu vet jag bättre, hon har ingen uppfattning om hur tokigt hon uppför sig. Hade hon haft koll på det skulle hon inte idag ha kommit på den begåvade tanken att det var en bra dag för samtal med mig. Jag bad henne dra åt helvete och fick då frågan om jag var upprörd. Märks rätt tydligt att det är tokiga läkaren med handväskan som har tränat henne. De använder precis samma metod för att försöka få igång ett samtal när man inte vill prata med dem. Den metoden fungerar inte på mig. Vill jag inte prata så vill jag inte.

En aktivitet som jag garanterat skulle vara med på

Det finns inte allt för mycket att ägna sig åt här på avdelningen. Efter att ha funderat lite kom jag på en aktivitet som borde erbjudas nämligen voodoo dockstillverkning. Det skulle passa mig ypperligt och det finns ett par läkare som jag gärna skulle göra dockor av. Att sitta och sticka nålar i dem skulle vara ett sant nöje och sen skulle jag nog råka vrida armar och ben i lite underliga vinklar.

Puckot till avdelningsläkare har inte synts till och det tvivlar jag på att hon kommer att göra. Ser jag kärringen kommer hon allt att få höra precis vad jag anser om henne. Som läkare duger hon nog till att plocka stickor ur fingrarna på folk och det bästa är om hon enbart behandlar patienter som inte talar något språk som hon behärskar. Tolken kan då strunta i att översätta all skit som kommer ur hennes mun.

torsdag 25 september 2014

Jävla skata till avdelningsläkare

Kärringen kan minsann inte prata med mig men det går bra att ringa min sambo och berätta saker utan att först prata med mig. Vilket otroligt stort förtroende jag har och får för henne när hon uppför sig som det pucko jag alltid har vetat att hon är. Jag blir mer och mer övertygad om att det finns reserverade platser i helvetet åt en del som jobbar inom psykiatrin. Men med tanke på hur vrickade en del är så kommer de säkert att gilla att bli petade på med brännheta eldgafflar. Allt det går att säga är nog brinn jävla kärring brinn.

Äntligen något positivt

Den onda kiosken som vi intagna har tillgång till har slutat sälja rulltobak vilket har känts rätt upprörande. Det är dyrt att köpa ciggpaket och jag är inte direkt gjord av pengar. Nu har jag ju det så lyxigt att jag har fått gå till kiosken några gånger med två ur personalen. Att jag ens behöver ha med mig två från personalen har känts fruktansvärt löjligt men när det är puckon som bestämmer så är det. Nu skulle i alla fall en annan patient till Borlänge på frigång i några timmar och han undrade om jag ville ha något. Den snälla personen köpte rulltobak åt  mig så nu får jag röka goda cigg!

Inga tomtar och tantporr

Jaha nu kan jag åter igen sörja över att jag har varit inlåst en vecka. Under den här tiden har jag pratat med avdelningsläkaren hela 0 gånger. Min teori är att hon hoppas att hon ska kunna dumpa över mig på någon annan läkare eller att jag kommer att ge upp och börja prata med tomtar. Några tomtar kommer jag inte att prata med oavsett hur lång tid hon håller kvar mig här. När det gäller sådant går det inte att vinna över mig.

Igår fick jag låna en bok av en skötare och nu har jag läst ut den.

Bokomslag Sirenen (storpocket) Det är inte en bok som jag själv hade valt men det skadar inte att läsa andra böcker än vad man brukar. Och vad ska jag då säga om boken. Det är rätt typiskt tantporr dock inte så  snällt sex som det normalt brukar vara. Handlingen har inte direkt hamnat i första rummet utan energin har lagt på sexet. Vill man läsa en bok med en hel del sex och relationer som är rätt röriga så är det här rätt bok.

Boken fick mig att tänka på ett ex och det tänker jag inte skriva mer om. Några fler böcker av författare har jag väldigt svårt att tänka mig att jag kommer att läsa. Jag föredrar böcker när människor har ihjäl varandra eller böcker som i alla fall får mig att känna något för karaktärerna

Så kämpar jag med att förstå logiken igen

Efter att ha varit inlåst så mycket som jag har varit så borde jag vid det här laget förstå logiken här men jag får lov att konstatera att jag inte förstår ett dugg. Nu väljer jag att tro att det är jag som tänket logiskt och att det är läkarna som är förvirrade. En säkerhetsåtgärd som de brukar ta till när det gäller mig är att jag inte får ha bh. Nu beror det inte på att jag någonsin har försökt hänga mig eller liknande med en bh utan jag har mer fantasi än så. Det som förvirrar mig nu är att jag inte får ha bh men det går bra att jag har skor i mitt rum. Ska man tänka logiskt så känns det som om skosnören är lite farligare än en bh.

onsdag 24 september 2014

Det som irriterar mig just nu

Idag har nog gränsen nåtts för hur mycket skuldbeläggande som jag orkar med av vårdpersonalen. Jag vet inte hur många gånger jag nu har fått höra hur synd det är om min sambo varje gång jag försöker ta livet av mig eller bara mår dåligt. Varför vårdpersonalen envisas med att berätta det förstår jag inte. Det är inte så att jag inte själv förstår hur mitt mående påverkar min omgivning, jag är fullständigt medveten om det. Hade jag inte tagit hänsyn till mina nära och kära skulle jag vid det här laget ha gjort en jäkla massa mer än vad jag har gjort. Det känns som om det borde vara grundläggande kunskap för människor inom vården att man genom att skuldbelägga en person som mår dåligt enbart får den att må ännu sämre. Jag har svårt att tänka mig att det finns någon som försöker ta livet av sig för att såra anhöriga eller för att den är så jäkla lycklig. Självmord är den sista utvägen när man inte orkar mer.

Sen börjar jag även bli rätt less på de unga skötarna. Det finns några enstaka som passar bra som skötare och gör ett bra jobb fast de bara är runt 20. Men det stora flertalet skulle passa bättre på en vårdavdelning för äldre där de kan agera sällskapsdamer. Många har varken förståelsen eller livserfarenheten som jag anser att det krävs för att jobba på en psykiatrisk vårdavdelning. De är flamsiga, barnsliga och verkar helt enkelt inte riktigt förstå hur man ska uppföra sig runt patienter eller inom hörhåll från patienter. Idag har jag hört väldigt mycket skitsnack om andra i personalen och det är på intet sätt lämpligt att tala så att patienter hör det

Övertomte eller bara vanlig tomte?

Svårt det där att klassa in en del rätt. Att jag blir lite osäker beror på att det tydligen var en ST läkare som hade hunnit långt i sin utbildning som jag fick äran att träffa idag. Med tanke på att det finns läkare och överläkare så borde kanske ST läkare klassas som övertomtar. Övertomte får det nog allt bli. Hennes uppdrag idag var att övertyga mig om hur bra det skulle vara om min sambo är med på ett möte med läkaren. I deras fantasivärld så skulle det leda till att min sambo känner sig tryggare med att ha mig hemma. Jag känner att deras logik i vanlig ordning brister rätt mycket. Hur en läkare som inte har träffat mig en enda gång under det här året skulle lyckas med det är ett mysterium. Läkare är inte några magiska varelser med magiska krafter. Vad jag säger är väldigt mycket mer trovärdigt än något som de kan säga till min sambo

tisdag 23 september 2014

Borde kanske också börja med budbärare

Det var då planerat att jag skulle få träffa läkare L idag så blev det givetvis inte. Igår skickade hon en tomte på mig och idag var det sjuksköterskan. Sjuksköterskan fick framföra vad hon hade tänkt sig och givetvis förkastade jag det. Uppriktigt sagt skiter jag fullständigt i hur stressad läkaren är det är inte okej att skicka budbärare om det är tänkt att man ska ha läkarsamtal. Det hade tagit henne ca två minuter att träffa mig och förklara vad hon hade tänkt sig. Undra om jag kan skicka en budbärare i mitt ställe om jag får audiens hos läkare L någon gång?

Väntar i vanlig ordning

Idag har jag att se fram emot ett läkarsamtal någon gång i eftermiddag. Enligt personalens anteckningar så är det läkare idag och ingen tomte. Så det finns en chans att jag får åka hem. Jag känner att jag inte har en aning om jag kommer att få åka hem eller inte. Det som talar för det är att jag har varit fullständigt from här på avdelningen sedan jag blev inlåst. Det som talar emot det är att jag vet att samtalet med läkaren inte kommer att gå så bra. Jag gillar henne inte och tänker inte smöra eller dölja mina åsikter. De kan ändå inte hålla mig instängd för evigt och lediga platser behövs på avdelningen

Nä så betungande verkar det då inte vara att jobba här

Nu har jag lyssnat på tre i personalen som har ägnat sig åt att flamsa i korridoren i ca en kvart. Innan det så hjälpte de en av patienterna och före de fikade de i 30min. Då kan man tro att morgonen var stressig och därför passar de på att lata sig nu men nej. Två av dem hjälpte till att ordna med frukost åt patienter och efter det åt de själva frukost i 40min. Nu finns det givetvis även personal som faktiskt jobbar.Lite konstigt är det bara att se hur en del latar sig när jag vet att det finns patienter som skulle uppskatta om någon i personalen tog sig tid att fråga hur de mår

måndag 22 september 2014

Jag skulle vilja kunna förklara

Det finns inga ord eller snarare så är det så att jag inte hittar några ord att använda för att förklara hur det är här. Nu tror jag att vi är 15 eller 16 på avdelningen och den här avdelningen har 12 platser. Att vara instängd på en begränsad yta med människor som i de flesta fall mår fruktansvärt dåligt är inte lätt. Sedan vet man aldrig heller om det finns någon plan eller vad läkarna har tänkt sig. Jag kan bli utskriven imorgon eller om några dagar/veckor. En skötare skulle kunna öppna dörren till mitt rum om en minut och rulla in en till säng. Här vet man aldrig vad som kommer att ske och man har inget att säga till om. Den här ovissheten tror jag inte gynnar någons psyke och det enda som skulle göra det bättre är mer pengar till psykiatrin. Det behövs fler vårdplatser och mer personal. Människor skrivs ut fast de själva anser att de behöver mer vård och de flesta återvänder gång på gång. En del i personalen tar kontakt med patienter och pratar med dem och andra i personalen lägger mer tid på att leka med sina mobiler. Patienter får försöka stötta andra patienter när de spyr ur sig sin ångest. Jag känner ibland för att säga åt andra patienter att hålla käften för jag orkar inte höra hur de mår. Att höra om deras ångest och mående tömmer mig på den lilla kraften jag har och som jag behöver ha för att få personalen att tro att allt är bra med mig. Jag är ju bara här för att vila upp mig lite

En tomte

Jag hade på känn att läkare L inte tänkte prata mig och jag hade rätt. Hon skickade en tomte på mig istället. Nu brukar det vara AT läkare som jag benämner som tomtar men jag har utsträckt mig till att det även är korrekt för ST läkare. Att jag kallar dem för tomtar beror på att man kan önska hur mycket man vill men de har ändå ingen makt att uppfylla önskningarna. Jag har i och för sig också kallat AT läkare för satans lärjungar och det stämmer också bra med tanke på de flesta läkarna här


Nåväl en käck ST läkare dök upp för att prata med mig. Tidigare har jag bara vägrat prata med dem men jag beslutade mig för att låtsas vara trevlig. Det fungerade ett tag. Läkarna här verkar vara övertygade om att jag inte åkte till undersökningen i uppsala för att jag är rädd. Så måste det ju vara... Efter att ha lyssnat på det ett tag tröttnade jag och gick helt enkelt ut ur rummet. ST läkaren verkar tillhöra den naiva skaran för det verkade som om han trodde att jag skulle återvända till rummet. Det tog en stund innan han gav upp och lämnade mitt rum

Den eviga väntan

Om det finns något som man ägnar sig mycket åt när man är inlåst så är det att vänta. Det är en evig väntan på allt. Nu väntar jag på att få veta om jag ska ha något läkarsamtal eller inte, utan läkarsamtal blir jag inte utskriven. Av nattpersonalen fick jag rådet att snällt samarbeta med läkarna men det går ju inte. Det finns inte en chans att jag biter ihop och samarbetar med läkarna som jag anser är dumma i huvudet. Den här veckan är det inte någon favorit som är läkare här, det är nästan ett återkommande tema att det är mindre vettiga läkare som har ansvar för avdelning 95. Tidigare var de P och han var inte klok på något sätt, chockerande nog hade han fått ett annat jobb inom psykiatrin. Förstår inte riktigt hur de tänkte som anställde honom men har man fått in en fot i landstinget så verkar det som om folket får jobba kvar oavsett hur inkompetenta de är. Nu är det då läkare L som har ansvaret här och henne kan jag inte med. Det hon ägnar större delen av samtalen åt är att vinkla huvudet och säga/låta hm. Nu kan det vara så att hon tror att det ska göra att man tycker att hon förstår och visar medkänsla men jag blir enbart irriterad. Jag föredrar raka och tydliga läkare. Det finns ingen anledning att försöka gulla med mig eller vara nedlåtande

söndag 21 september 2014

Det ska man kanske inte säga

Jag ville få ut min betaldosa och mitt kort ur mitt värdeskåp för att kunna betala en sak. Sjuksköterskan ( i normala fall gör inte sjuksköterskorna skötarnas jobb) som hjälpte mig reagerade över att jag hade 2 betaldosor i mitt skåp så jag blev tvingad att förklara att det beror på att jag har två vanliga konton i olika banker. Där borde jag ha nöjt mig men dum som jag är förklarade jag att jag även har två sparkonton i ytterligare två banker. Det kan man säkert säga till personal på psyket utan att de tittar allt för konstigt på en men om man förklarar att syftet med det ena sparkontot är att täcka upp kostnaden för ens egen begravning så tittar de konstigt på en. Ibland borde jag nog lära mig att hålla käft i tid. Det skulle inte förvåna mig alls om de för in i min journal att jag har ett begravningskonto. Jag blir mer och mer övertygad om att min journal nog är rätt underhållande.

Ytterligare en bok avverkad

När jag var inlagd här förra gången blev jag rekommenderad att läsa kråkflickan, hungerelden och pythians anvisningar. Det gjorde jag under tiden jag var inlagd och jag gillade alla tre böckerna. Natten till i lördags så jobbade skötaren som hade fått mig att läsa de tre böckerna och hon berättade att författarna hade kommit ut med en ny bok. Hon hade boken men hade inte hunnit läsa den själv och erbjöd sig att ta med sig den åt mig när hon skulle jobba natten till idag. Det tackade jag ja till och anser att det var väldigt snällt att göra det. Igår kväll fick jag då Glaskroppar i händerna.

Bokomslag Glaskroppar (inbunden) Jag läste ut den för en liten stund sedan och den är kanske inte den bästa bok att läsa när man är inspärrad på psyket men det var å andra sidan inte heller de tre andra böckerna.

Ungdomar i Sverige tar livet av sig på en rad hemska sätt och det som de alla har gemensamt är att de lyssnar på ett kassettband med musik när de begår självmord. Det är olika låtar som varje person har lyssnat på men det är samma band som ligger bakom musiken. Medan polisen börjar utreda det så finns det en ung kvinna som ägnar sig åt självskadebeteenden och väntar på att få sin låt på ett kassettband.

Boken är bra men inte lika bra som trilogin om Victoria Bergman. Det går inte att förneka att författarna har ett språk som gör att man som läsare sugs in i berättelserna och får förståelse för de olika karaktärerna. Att skriva böcker där läsaren inte på förhand kan räkna ut hur allt förhåller sig är en stor gåva. Nu är det här första boken i en ny trilogi och jag räknar med att de andra böckerna kommer att vara lika bra skrivna

Syftet med elever har ju alltid varit att lura dem så vad har hänt

Varje gång som jag har varit inlagd så har det funnits en bunt yngre människor som smyger runt och jobbar lite och de är elever. Jag har inte känt något större behov av att ta reda på om de läser någon vårdutbildning eller varför de är här. Jag ser dem mest som utfyllnad och tidigare har jag mest testat dem för att se om de har någon koll på vad jag får och inte får göra. Idag när jag tänkte duscha så såg jag inte till någon personal(inte ovanligt, de försvinner oftast i flock) utan den enda jag såg till var en elev. Så jag bad honom om rena kläder och hans reaktion blev att börja leta efter personal, antagligen för att höra om jag har några restriktioner. Tidigare så skulle jag ha utnyttjat det maximalt och sett till att jag hade fått ett par byxor med snöre. Inte för att jag planerar att hänga mig nu utan mest för att det är rätt underhållande att se hur nojig personalen blir när de inser att jag har ett snöre. Till min förvåning så gjorde jag inte det utan sa att jag skulle ha ett par byxor utan snöre. Frågan är nu vad som har hänt. Har jag blivit trevligare mot lättlurade människor eller är jag för trött för att orka jävlas?

Jag såg min favorit sjuksköterska S skymta till i korridoren men jag kände inte för att hälsa på honom för han var i följe med läkaren med en ohälsosam relation till sin handväska. Hade jag gått fram skulle säkert läkaren talat till mig och det orkar jag då inte.

lördag 20 september 2014

Borde vara social

Jag borde egentligen sitta i dagrummet och glo på tv och lyssna på meningslöst pladder men jag orkar inte. Att jag borde göra det beror givetvis på att det går fortare att bli utskriven om man gör allt som man bör göra och i det ingår det att vara social. Äter gör jag, sover gör jag och duschar så det enda jag måste ta itu med är att vara social. Problemet är bara att jag blir irriterad av att bli tvingad att lyssna på meningslöst prat. Jag är på fullast allvar övertygad om att en del av patienterna här ser avdelningen som en trevlig plats för social samvaro som de normalt inte har i sitt liv. Det finns en eller två som jag orkar prata några minuter med men resten har jag inget att säga till och den gapiga kärringen vill jag verkligen inte lyssna på. Hon började mala på och då löste jag det genom att gå iväg från henne. Nu är hon dock så van att få sin vilja igenom så hon högg tag i min arm så jag skulle stanna och lyssna på henne. Den metoden fungerar givetvis inte på mig, jag orkar inte vara trevlig mot allt och alla och det är bara att acceptera att jag knatar iväg om inte jag vill lyssna

Ännu en bok läst

Nu visade det sig att den här boken hade så pass många år på nacken så ingen av de vanliga bokaffärerna har den så det blir ingen länk. Boken jag har läst heter Veronikas vrede och är skriven av Per Gunnar Evander. Genom berättaren så får vi följa maskinskötaren Alfred som jobbar på berättarens mors tvättinrättning. Glädjen i Alfreds liv är hans dotter Ingeborg, hans fru är inte mycket att ha och när hon bestämmer sig för att kasta ut Alfred från deras gemensamma hem blir det starten på en rad av tråkiga händelser för Alfred.

Läser man baksidan på boken så låter det som en spännande bok men jag blev besviken. Författaren har gjort sitt bästa för att få in en hel del visdomsord och funderingar kring det förflutna och nutiden i boken. Men jag känner att han har missat att ge personerna i boken liv. Jag känner inte med Alfred fast jag antagligen borde känna någon form av sympati med en människa som drabbas av flera otrevliga händelser

Ska väl skriva något positivt

Nu får jag tyvärr skriva från mobilen för datorn behöver laddas. Något säger mig även att min snålhet är rätt korkad,använder landstingets gratis wifi fast de loggar alla sidor man besöker. Nu surfar jag givetvis inte runt på konstiga sidor men hur bra det är att adressen till bloggen loggas vet jag ej.
Det positiva jag skulle skriva om är att personalen den här gången är lite mindre nojig för mig i alla fall. Överlag har jag väldigt svårt att förstå hur man kan vara nojig på sin arbetsplats men ändå ha så lite koll. Jag är övertygad om att jag utan problem skulle kunna få in ett gevär på den här avdelningen. Nu har jag självklart inga planer på det eftersom jag inte skulle komma på tanken att utsätta andra för fara. Jag hoppas bara att andra patientet också resonerar så för det skulle vara rätt otrevligt om någon skuttade runt med vapen. Risken att någon av tanterna som är 60+ skulle göra det är nog inte så stor. Risken är nog större att de flippar av för sen medicinutdelning och börjar kasta hemmets veckotidningar(ellet vad tidningarna nu heter) som har ett par år på nacken och det ska nog mycket till för att skada någon med en sönderläst tidning

fredag 19 september 2014

Givetvis så vill alla veta vad som irriterar mig för tillfället

Så det är väl lika bra att jag delger folket som läser här.
 Igår när jag kom in på jouren så blev jag väldigt irriterad på vad jourläkaren sa till mig. Jag tänkte då att jag var extra känslig för att jag var trött men med tanke på att jag blir lika irriterad idag när jag tänker på det så var hon nog väldigt klantig. Nu ska jag kanske inte hänga ut enskilda läkare men om man tänker på vad ekorren i visan ska göra så vet alla som har koll på läkarna på Säter vem jag syftar på. Hon förklarade mer eller mindre för mig att jag inte älskar min sambo eftersom jag vill ta livet av mig. Hade jag älskat honom så skulle jag inte ha sådana tankar utan tänka mer på hur det skulle påverka honom om jag skulle lyckas. Det är nog faktiskt något av det mest korkade som jag någonsin har hört en läkare säga och det säger inte lite. Naturligtvis så älskar människor med självmordstankar sina nära men det går inte i längden att leva för någon annan. Man måste hitta sin lust till livet. I en del fall känns det som om man kan fundera över om läkarna vill hjälpa patienter att må bättre eller om de vill knuffa patienterna över stupet.

Nästa sak som driver mig lite lätt till vansinne är människor som tar på mitt hår. Jag vet att jag har rätt långt och tjockt hår men det innebär inte att det är fritt fram att känna på mitt hår. Mest obehagligt är det när patienter får för sig att ta på mitt hår. Personalen brukar i alla fall fråga innan de tar tag i mitt hår.

Den har dagen har jag ägnat åt att läsa och vila. Antar att jag behövde det, snart dyker nattpersonalen upp och i natt jobbar en av mina favoriter så det känns positivt. Jag är möjligtvis eller snarare jag är rätt otrevlig mot ny personal här och det är helt enkelt så att jag inte orkar lägga någon energi på att lära mig deras namn eller föra samtal. Med ny personal menar jag alla som inte jobbade här när jag var inlagd för ca 6mån sedan

Timglaset av Julie Parsons

I vanlig ordning roar jag mig med att läsa när jag är inlåst och eftersom jag inte får gå ut så blir det att välja bland böckerna som finns på avdelningen. Den här gånget föll valet på den här

Bokomslag Timglaset (pocket) I boken får vi följa den äldre kvinnan Lydia som ensam bor på herrgården Trawbawn. Kontakten med dottern Grace kan i bästa fall beskrivas som bristfällig eller mer korrekt obefintlig och det samma gäller för kontakten med hennes barnbarn. Lydia trivs ändå rätt bra men inser plötsligt att hon är väldigt ensam. En dag ser hon en okänd man som smyger runt i hennes trädgård och äter av hennes bär. Hon går ut för att ifrågasätta vad han vill och det leder till att de börjar prata. När Lydia sedan skadar sin ena arm ställer hennes nya vän upp och hjälper henne med lite olika sysslor. En av sakerna hon vill ha hjälp med är att söka upp sin dotter. Saker och ting blir inte som Lydia har tänkt sig och i en del fall är det nog bättre att inte ha familjehemligheter.


Boken var läsvärd och det är en bok som jag kan rekommendera så länge som man inte tycker att det är allt för obehagligt att läsa om otrevliga fysiska händelser som man kan utsätta andra människor för.

Uniformen är på

Jag  hade tur och fick i alla fall prata med en av de vettigaste läkarna så det får jag tacka för. Nu ville hon inte släppa ut mig idag utan var av åsikten att det skulle vara bra för mig att vila upp mig några dagar. Jag kan inte opponera mig så mycket mot det för jag behöver vila. Däremot så skrämmer läkarna alltid livet ur mig när de säger att det inte ska bli en lika lång vistelse här som tidigare. Att det skrämmer mig beror naturligtvis på att jag har varit inlåst i 6mån i ett sträck och en så lång vistelse har jag då aldrig tänkt mig att uppleva igen. Som jag ser det är en lång vistelse allt som varar mer än en vecka och det känns som om jag och läkarna har väldigt olika referensramar till vad som är långt. Så i vanlig ordning sitter jag var jag sitter och nu är det på avd 95 på Säter. Jag har blivit uppgraderad från en madrass på golvet i samtalsrummet till en säng i ett rum så det är ett stort framsteg. Nu är det naturligtvis inget klagomål mot personalen för är avdelningen full så är den och då blir personalen tvingade att försöka lösa det på bästa sätt. När jag är inlagd så är det uniformen som gäller eller i alla fall delar av den. Jag väljer att ha egna underkläder och landstingets vita T-shirt skippar jag men blåa byxor,strumpor med halkskydd och en kofta som inte kan vara smickrande på någon lufsar jag runt i.

Poliserna som körde hit mig igår var trevliga men en av dem hade tydligen varit med när jag hittades i skogen när jag hade gjort/gjorde ett självmordsförsök. Det är väl kanske bra att få höra deras version och hur fel de tyckte att det var att jag bara blev släppt av IVA dagen efter men samtidigt kan det vara lite jobbigt att höra. Jag har inga minnesbilder och att då få höra att flera poliser blev tvingade att hålla fast mig och att jag var alldeles borta på blicken var inte så roligt. Men de var som sagt trevliga och de fick nog båda en lite större inblick i hur det är på Säter och det tror jag att det är nyttigt att poliser får. De transporterar folk hit och lämnar an dem och sen verkar det inte som om de vet så mycket mer om det är.

Men oj så otippat

Gissar på att jag har sovit ca 3 timmar. En del av förklaringen till det är oron att bli kvar här och den andra anledningen är en gapig kärring.
Jag har inte ens behövt se kärringen för att vara säker. Jag har blivit väckt av det så pass många gånger att det inte är svårt att känna igen den irriterande rösten. Varför personalen inte säger åt henne när hon står och gapar mitt i natten övergår i vanlig ordning mitt förstånd. Man behöver inte gapa för att föra ett samtal och det finns nog fler patienter som inte uppskattar kärringen. Jag borde väl ta och kliva upp från golvet nu och ta lite kaffe så jag orkar vara vaken en stund

Håller tummarna för utskrivning imorgon

Inte helt otippat hamnade jag på avdelningen som jag inte gillar,avd 95. När jag sedan fick veta vilka läkare som brukar ha hand om avdelningen blev jag inte gladare. Jag kan inte med någon av dem. Den ena har en nedlåtande kompisattityd som fungerar väldigt dåligt på mig och den andra vinklar mest sitt huvud och hummar lite. Det kommer absolut att göra att jag blir mer positiv till livet. I vanlig ordning så är det överbeläggning på avdelningen så jag ligger på en madrass på golvet i samtalsrummet. Det mest tragiska är dock att den bästa läkaren här har slutat. Rätt logiskt i och för sig att de bästa läkarna får nya jobb och skräpet blir kvar. Dags att försöka sova

torsdag 18 september 2014

Väntan på hämtning

Ett läkarbesök med blodprovstagning slutade inte riktigt som jag hade tänkt mig. Han skrev vårdintyg på mig och sen fick jag valet att vänta på polisen på vårdcentralen eller vänta hemma. Jag valde att åka hem så jag kan få med mig lite saker. Hade jag haft energi så skulle jag ha gjort som tidigare gånger nämligen skuttat ut i skogen. Nu orkar jag inte det så därför sitter jag här och röker och väntar.

onsdag 17 september 2014

Sluta strid för mig

Det allra jobbigaste nu är att sambon vägrar inse hur det är med mig. Jag vet inte riktigt varför han inte bara kan inse att jag inte vill leva och att det inte beror på att jag har något ytterligare fysiskt fel. Idag har han ordnat med en telefontid till min ansvariga läkare nästa vecka. Syftet med det ser jag absolut inte. För mig är det samma sak som om jag skulle säga till någon vars hus brinner att det kommer att regna om en vecka. Det gör ingen skillnad alls för husägaren eftersom deras hus vid det laget enbart är en askhög.

Jag vill bara bli lämnad ifred av alla läkare och dylikt. Jag har gjort mitt val och jag vill att det respekteras.

tisdag 16 september 2014

Reklamplats på kista?

Nu blir inte sömnen evig den här gången heller utan jag räknar med att bli väckt runt 7 av någon av hundarna. Och då är det bara att rulla ur sängen och klä sig men ingen har tvingat mig att dela hem med hundar.
Hade jag fimpat en cigg direkt på dagen så hade jag kunnat ta någon fin bild på en rovfågel. Istället fortsatte jag att röka och när jag hade rökt klart och hämtat kameran så hade fågeln svävat både långt och högt. Så roliga är inte bilder som mest visar ett svart siluett långt bort så bilderna lämnade inte ens kameran.

Ska jag se något positivt så får jag pengar snart och det kommer att innebära att jag då har nått summan som jag vill ha på mitt begravningskonto. Nu hade jag nått den summan fortare om jag hade tackat ja till att skriva om allt möjligt som människor har erbjudit mig att göra mot saker och pengar men riktigt så billig är jag inte än. Kanske kan sälja reklamplats på min begravningskista?

Orden och energin är på upphällning

Egentligen finns det inte mycket kvar att skriva men ändå hamnar några ord här. Jag är trött och det går inte över

Bäst att sitta ute ett tag

Det känns att det är höst för luften är frisk och kylig. Ändå sitter jag hellre på altanen än är inne. Det beror på att sambon tyckte att det var kyligt inne i morse så han eldade i kaminen. Utan tvekan så lade han in lite för mycket ved. Det är nu 28 grader inne och det är inte en trevlig temperatur om man inte gillar känslan av att bli kokt. Nu flög det två sångsvanar över här,konstigt att de väljer att skrika medan de flyger. Rimligtvis borde det ta på krafterna

måndag 15 september 2014

Man vet att det kommer att gå åt helvete men man slutar ändå inte att titta

Det känns som en bra jämförelse att jämföra den här bloggen med en olycka som man inte vet kan förhindras. Det går åt helvete i båda fallen men det är omöjligt att inte vara en åskådare. När det gäller olyckor har jag inte känt mig delaktig men när det gäller vad jag skriver och gör så är det jag som styr. Jag har aldrig sett mig som ett offer för omständighetet men när man drar själva livet till sin spets blir allt så mycket tydligare. Jag har mitt liv i min hand och vad jag väljer att göra med det är helt upp till mig. Det är makt och inget som någon annan kan ta ifrån mig.

söndag 14 september 2014

Det blev ett beslut

Jag röstade inte och ångrar mig inte. Ska man utgå från vad en del tycker om folk som inte röstar så är det en massa fel på mig. Nu stör det mig inte heller för att rösta ska inte vara ett tvång utan det är ett val. Och det här valet orkade jag inte rösta i.

Velighet

Det känns som om jag borde ta och sätta fart och ta mig till vallokalen. Inte så mycket för att jag känner att det är viktigt eller ens bryr mig om vem som styr Sverige utan för att man ska. Nu vet jag fortfarande inte om jag tänker rösta och det är helt enkelt för att det känns som ett omöjligt uppdrag att ta mig till vallokalen. Det är många saker som känns omöjliga att göra, det är helt enkelt för jobbigt. När det är en utmaning att leva kan det faktiskt vara för jobbigt att lägga tre papperslappar i tre kuvert

lördag 13 september 2014

Borde jag skriva som jag gör?

Svaret är antagligen nej eftersom det jag skriver i en del fall oroar människor. Nu är det inte mitt syfte med att blogga. Jag skulle kunna påstå att jag bloggar för att öka förståelsen för hur galna människor tänker men det har aldrig varit mitt syfte. Inte heller tror jag att mitt svammel gör det. Att jag bloggar beror bara på en sak och det är helt enkelt så att jag gillar att få ner mina tankar på papper. Det jag skriver är mina tankar och känslor och jag kan inte göra något åt att jag känner som jag gör. Så här är jag och det här är min verklighet. Jag förväntar mig inte förståelse, jag förväntar mig inget alls. Det finns ingen anledning till oro för mig, jag är inte förvirrad utan vet vad jag gör. Jag kommer att vakna även imorgon


Imorgon är det val och om jag orkar så ska jag rösta.

fredag 12 september 2014

En del saker gör mig ledsen

Att läsa om hur en del patienter har behandlats inom psykiatrin tar jag väldigt illa upp av. Nu beror det nog mycket på att jag vet vilken utsatt situation man befinner sig i och inte kan göra något åt det. Det är tur att det finns bra personal inom psykiatrin också men jag kan inte förstå hur personal kan välja att inte agera när deras arbetskollegor beter sig på ett fruktansvärt sätt. Det jag syftar på går att läsa här Vem vaktar vårdaren? . Det finns även fler granskande artiklar och de hittar man här Psykbryt-granskande serie om psykiatrin

En sak man alltid kan vara säker på är att politiker lovar mer än de kan hålla

Jag är inte ens säker på om jag tänker rösta eller inte så det handlar inte om något försök att svartmåla ett parti, sådant överlåter jag till andra. Det kom i vanlig ordning lite politisk reklam med posten och det går inte att göra något annat än att skratta.
På lappen till vänster lovar socialdemokraterna att pensionärsskatten ska bort och på lappen till höger lovar de att skolan ska förbättras innan det blir några skattesänkningar. Jag har lite problem med att få det att gå ihop. Om politiker kunde hålla sig till att lova saker som sedan genomförs skulle det vara bättre

Ett bra köp

Telefonförsäljare är något av det värsta jag vet och fast vi har Nix ringer idioterna lite då och då. Våra bärbara telefoner har uppfört sig lite lätt underligt efter att ha åkt i golvet lite för många gånger och sen har åskan gjort sitt. Det var helt enkelt på tiden att köpa en ny telefon och efter lite googlande hittade jag en Panasonic KX-TG6811 som man kan spärra nummer på och som var i vettig prisklass. Nu har vi haft telefonen i några dagar och än så länge har ett nummer blivit spärrat. Fantastiskt skönt att kunna spärra nummer som man inte vill ha något att göra med.

torsdag 11 september 2014

Verkar som om jag klarar mig

Någon läkare har inte ringt än så jag börjar tro att jag klarar mig från ett samtal. Det skulle vara väldigt skönt att slippa förklara mitt beslut. Jag har kunnat läsa i min journal att läkaren i uppsala har skickat ett brev till mig. Än har det inte dykt upp och om det står något jag inte gillar så har jag i alla fall fått något att tända i kaminen med. Kaminen har fått äta många papper under åren som inte har roat mig. Att se tråkiga papper brinna upp är ett bra avslut

Foton som väcker minnen

Jag satt igår och rensade bilder på min externa hårdisk. Många bilder hade jag inte tittat på under många år. Så många bilder blev inte slängda utan det blev mer att jag tänkte tillbaka på allt som har varit. En av bilderna som fick mig att le lite är bilden här nedanför.
Det är en bild från ett par år sedan. Jag fick för mig att jag skulle göra TFU-G och får jag för mig något måste det givetvis göras. Underligt nog klarade jag faktiskt granskningen för att få göra TFU-G. Det i sig är rätt rubbat eftersom jag är och var då dömd för våldsbrott. Nu blev det aldrig så att jag fullföljde utan jag hoppade av efter några dygn. Det här med att marchera runt och lyda order var inte riktigt min grej. Att stå och svettas i en korridor och vänta på befäl som skulle inspektera att alla såg korrekta ut kan kanske vara okej en gång men inte mer. När en käck person sedan kom på att vi kunde växla mellan vapenträning och att göra situps så var min gräns passerad. Bilden visar då hur matlådorna såg ut, det var inte rolig mat. Jag lärde mig i alla fall att jag inte alls skulle passa som soldat och lärdom är alltid bra

måndag 8 september 2014

Snart är ännu en dag över

Det har blivit många dagar under mitt liv. En del bättre och andra sämre. Dagar som börjar med förhoppningar och dagar som börjar med att jag bara längtar till jag får gå och lägga mig igen. Den andra typen av dagar har det utan tvekan varit mest av. Det är inte något som jag kan skylla på andra för utan livet är helt enkelt svårare för en del. En del kan inte rycka upp sig och för en del blir det helt enkelt inte bättre. Det blir bara sämre till dagen när det får vara nog. Snart är den här dagen slut och jag kommer att vakna även imorgon.

Charmigt

Nu gillar jag ärliga människor så jag brukar tåla sanningen rätt bra. Ibland är nog inte sanningen så smickrande men det får man tåla. Jag är som sagt väldigt trött och det syns, påsar undet ögonen och ser rätt sliten ut. Sambon informerade mig idag om att om jag skulle träffa på någon polis så skulle jag nog allt få följa med på provtagning. Kanske inte så charmigt att få veta att jag ser drogad ut men det är dagens sanning

söndag 7 september 2014

Försöka minnas det vackra

Det vackra finns aldrig kvar någon längre stund så det gäller att lagra det vackra i hjärnan och plocka fram det när det behövs. Snart finns det inga blommor kvar så jag passar på att fota när jag får chansen. Undra om det går att få bilder av blommor på kistan? Jag har alltid sett det som ett fruktansvärt slöseri med alla blommor på begravningar.

Irriterande mygga

Retirerade till sängen för att vila lite men det går inget bra. Det finns en mygga här som flyger runt och stör. Lite löjligt känns det allt att behöva vila mitt på dagen men är man trött så är man. Jag skulle inte säga att jag är oroad men jag anar att jag kommer att få ett samtal i veckan från läkaren i uppsala eller läkaren i falun. Blir det så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Det enklaste är alltid att vara ärlig men ibland är inte det det bästa. Ingen av läkarna känner mig utan har bara träffat mig en gång och läst min journal. Med tanke på att jag inte ens vet vad det står i min journal från psyket så har jag inte en aning om hur de tror att jag är. Nu är det inget som jag kan göra något åt utan om de ringer får jag helt enkelt se vad jag kommer att säga

lördag 6 september 2014

Vad retar jag upp mig på idag då?

Nu finns det nog inte många dagar som jag inte retar upp mig på något. Idag blev jag irriterad när jag gick in i min journal, hade det varit min journal från psyk hade jag nog blivit mer upprörd. Det fanns nu en notering om att jag hade ringt och förklarat att jag inte tänkte komma och inte ville ha en ny tid. Det är helt korrekt och naturligtvis inget som irriterade mig. Det jag reagerade på var att det i noteringen även fanns information om vilken dag en av undersökningarna var planerad till. Den informationen hade inte jag fått tidigare, i sak gör det ingen skillnad men jag tycker allt att patienter ska få mer information än vilken avdelning de ska läggas in på och att vårdtiden blir ca 5 dagar. Lite känns det som om jag blir behandlad annorlunda efter att en läkare skrev in i min vanliga journal vad jag har för diagnoser och att jag hängde mig på psyket. Jag tycker inte att det är information som man behöver ha för att behandla fysiska fel på mig

Myr

Det är något speciellt med myrar särskilt på hösten när det är så många olika färger. Nu innebär det inte att jag på något sätt gillar att promenera på myrar men att promenera längs med en myr roar mig. På vintern är det en helt annan sak, att gå i skoterspår över myrar är rätt fantastiskt.

fredag 5 september 2014

Det är nog rätt tydligt

Jag gissar att de flesta som brukar läsa här har räknat ut vad jag planerar. För en del blev det säkert väldigt tydligt när jag valde att avstå från fler undersökningar. Har man följt mig ett tag så vet man att även om jag gärna framställer mig själv som väldigt lat så har mycket tid av mitt liv ägnats åt aktiviteter med hundar. Det går inte längre för fysiskt orkar jag inte mycket längre. När jag valde att avstå från mer undersökningar så innebar det även i praktiken att den enda behandlingen jag får är att fortsätta att ta kaleorid. Och det fungerar bevisligen inte så bra eftersom jag inte på långa vägar har samma energi som tidigare och mitt kaliumvärde ändå inte hamnar på en vettig nivå. Nu är ju även sanningen att om jag hade orkat fysiskt så skulle jag ha gjort ett självmordsförsök för länge sedan. Så det finns säkert någon som tycker att det är praktiskt att jag är trött.

Ser det mesta från sin höjd


Lite mysigt

Att gå ut på morgonen och mötas av dimma gillar jag. Det är något speciellt med dimma, jag får alltid känslan av att det går att gå in i den och bara försvinna. Nu fungerar det bevisligen inte men tanken är lockande.

torsdag 4 september 2014

Väntan

Jag känner mest för att krypa ner i sängen nu och sova en evighet. Nu får jag inte göra det än och när jag väl kryper ner i sängen ikväll så kommer jag att kliva upp ur sängen imorgon. Det som hindrar mig från att göra det är tvätt i tvättmaskinen. Nu sover jag inte i tvättmaskinen så det är inte det som hindrar mig utan att tanken på att låta tvätten ligga kvar i maskinen till imorgon inte känns godkänt.

Det ska inte vara lätt

Jag beslutade mig för att äntligen ta itu med att kontakta sjukhuset och berätta att jag inte tänker dyka upp. Det visade sig att det inte gick att kontakta dem via mail så jag ringde. Jag berättade att jag inte tänkte dyka upp på måndag och sedan trodde jag att det var bra med det. Så var det inte utan jag behövde prata med en sjuksköterska för att kunna avboka. Lite lätt förvirrande och jag ser inte riktigt behovet av det. Nu fanns det ingen sjuksköterska tillgänglig så jag får nu helt enkelt sitta och vänta på att en sjuksköterska ska ringa upp. Det här är nog första gången jag har varit med om att det ska vara svårt att avboka en tid/inläggning.

Så var det äntligen fixat. Nu blir garanterat någon annan patient glad som får min plats. Misstänker att läkaren i Falun lär höra av sig nästa vecka och undra varför jag avbokade i Uppsala.

Ännu en flugsvamp

Jodå jag lever och har inga planer på att äta en flugsvamp

onsdag 3 september 2014

Varför är det så svårt att höra orden jag säger?

Jag tror inte att jag är otydlig och några större problem med att uttrycka mig har jag aldrig känt att jag har. Ändå verkar det inte som om mina ord riktigt når fram. I längden blir det frustrerande att anstränga sig för att bli hörd men aldrig riktigt bli det. Jag har inget intresse av att höra meningslösa floskler. Det kommer att bli bättre är nog en av meningarna jag är tröttast på. Sanningen är att ingen kan veta det. Något som jag däremot har lärt mig är att när man tror att det inte kan bli värre så kan det alltid bli det. Livet är inte alltid lätt men man kan alltid vara säker på att det slutar med döden

Känner mest för att lägga mig på golvet och skrika lite

Nu gör jag inte det eftersom det ändå inte skulle leda till något. Tröttheten och min standard inställning till livet gör att det börjar bli lite för jobbigt. Inte har jag heller tagit itu med att avboka testet/testerna som är planerade på mig. Med lite tur går det kanske att fixa det på mina sidor för jag tänker inte åka. Det beslutet lär göra en del av mina anhöriga upprörda och jag kan tänka mig att läkarna inte heller kommer att jubla.

Något positivt under den här dagen får bli att jag blev av med ytterligare en kursbok. Det innebär att det blev ytterligare några tior till mitt sparkonto. Sedan var det även glädjande att se att jag under augusti fick ihop en tia i ränta på kontot. Sakta men säkert närmar jag mig 10 000kr

Efter ett antal koppar kaffe

Kan jag konstatera att jag är lika trött som jag var innan jag tog min första kopp. Anledningen till det vet jag också. Nu beror det på att jag pressade mig lite igår och ändå var det inte mycket som jag gjorde. Det jag gjorde var att ta två promenader,kratta lite i trädgården och laga middag. Löjligt nog så är det för mycket och resultatet är att jag är väldigt trött idag. Det är inte vettigt

tisdag 2 september 2014

En del saker känns lika omöjliga att göra som att tömma en sjö på vatten

Så känns det nu och det är ändå inget jobbigt som jag borde göra. Det som jag borde ta itu med är att höra av mig till sjukhuset och säga att jag inte tänker dyka upp. Det finns garanterat någon annan som kan få komma till avdelningen istället för mig. Nu har jag några dagar på mig att ta itu med det men det är dumt att skjuta upp saker. Att jag skjuter på det beror nog mest på rädsla, jag vill verkligen inte få LPT på mig igen. Att inte få fatta beslut om sitt eget liv tycker jag är fruktansvärt. Logiskt vet jag att det inte borde vara möjligt att sätta LPT på mig bara för att jag vägrar mer undersökningar och behandling. Men ändå gnager det i bakhuvudet att om en läkare vill sätta LPT så gör dem det. Den här bloggen tror jag tacksamt nog inte att någon läkare läser. Måste nästan skratta lite åt vilket intressant intryck ett utdrag härifrån skulle göra i förvaltningsrätten. Får satsa på att höra av mig till någon imorgon och berätta att jag ej tänker bli inlagd för mer undersökningar.

Jag kan förstå att det kan verka underligt eftersom undersökningar på sikt kan innebära att de åtgärdar mig fysiskt om det går.Att ha mer energi borde jag eftersträva men jag orkar faktiskt inte bry mig mer. Det känns bara som det är nog nu med alla undersökningar och all annan vård också för den delen. Det räcker helt enkelt

Ännu en fjäril

Kanske är det så att jag fotar fjärilar så ofta för att det går att se fjärilar som en symbol för förändring. Men eftersom jag hatar flummiga förklaringar och att överanalysera saker så nöjer jag mig med förklaringen att jag fotar fjärilar för att deras färger tilltalar mig.

måndag 1 september 2014

Äh får satsa på att bli fet istället

Eftersom jag inte orkar motionera så är det nog lika bra att jag skiter i min vikt. Så länge som det går att klämma ner mig i en standard storlek på kista så borde inte en begravning bli dyrare. Än så är det nog ingen fara med det och om det krisar får väl någon hoppa lite på kistan. Kremering för människor gissar jag kostar lika mycket oavsett vikt på den avlidna så det behöver jag nog inte bry mig om. För djur vet jag dock att man betalar efter storleken på djuret. Lite osäker också på hur en begravningsbyrå skulle reagera om jag ringer och frågar om man betalar per kg när det gäller kremering. Något säger mig att de skulle klassa mig som en galning och strunta i att ge mig ett svar

Ganska värdelöst

Jaha ytterligare en dag när jag är fruktansvärt trött och för att göra det lite roligare mår jag inte heller bra. Nu ligger jag i sängen och hoppas att jag snart ska må lite bättre. Igår åt jag inget som brukar trigga min migrän så varför jag mår illa förstår jag inte. Det skulle kunna vara blodtrycket som har blivit ännu värre och det kan jag inte göra något åt eftersom läkarna inte vill sätta in medicin som sänker mitt blodtryck. Bara trött på det här nu