lördag 30 november 2013

Ute

Att vara ute i naturen är något som jag har saknat under dessa månader. Jag önskar att jag kunde säga att naturen tar bort alla mörka tankar och känslor men så är ej fallet. Hur härligt det än är att vara ute och vandra så ändrar det inget

fredag 29 november 2013

6 månader

Det är tiden som jag har varit på Säter och i stort sett från första dagen tjatade jag om att få åka hem. Efter ytterligare några dagar började jag även ta upp att jag ville bli av med min LPT. I dag borde jag då vara fantastiskt glad för läkaren skrev av min LPT och jag blev utskriven. Till viss del är jag glad men inte bara. Någon gång under min tid på Säter fick jag höra att det fanns två vägar från avdelningen som jag satt på, ena vägen ledde till ett bättre psykiskt mående och den andra gick till kyrkogården. I mitt fall känns det som om väg två är den mest troliga. Att jag blev utskriven känns som ett bevis för att Säter gav upp på mig

lördag 23 november 2013

Vekling

Det verkar inte bättre än att tiden på Säter har gjort mig till en vekling. Jag gnällde över att det var kallt och i morse var det bara minus 10. Det känns som om det finns otroligt mycket att ta itu med här men idag lär det inte hända något med tanke på att jag har svårt att hålla mig vaken

fredag 22 november 2013

Hemma???

Allt känns lite förvirrande men hemma är jag. Läkaren kom på onsdagen fram till att en paus från Säters sjukhus och allt skulle vara bra så han berättade att jag skulle få permission på fredag. Lite förvirrande blev det att säga Åka hem? till personalen för nu kunde de säga ja. Tidigare blev svaren lite varierande
  • Varje gång du frågar får du stanna en vecka till
  • Javisst. Vill du även ha mina nycklar?
  • Vill du ha en high five i ansiktet med en stol?
  • Du får åka hem julen 2016
  • Nej
Innan jag åkte hem hotade jag personalen med att ringa varje dag och säga Åka hem? och sedan lägga på. Det kommer naturligtvis inte att ske men kanske ett vykort med mitt budskap?

måndag 18 november 2013

Kan det kallas för studiebesök?

Igår var min gräns nådd igen och jag tog mina väskor och promenerade bort från Eva gården. Den här gången blev jag lyst fortare av Säter tragiskt nog. Jag promenerade så fort jag orkade med tanke på att jag inte har någon kondition och hade en tung väska och en något lättare väska att bära på. Efter ett par km så passerade en polisbil mig och den fortsatte bara att köra så jag blev glad och tänkte att jag inte var lyst än. Sen kom det en till polisbil som passerade mig gjorde en u-sväng och började köra på trottoaren. Då anade jag att det nog var så illa att jag var lyst och att polisen hade fattat vem jag var. Jag fortsatte promenera och polisen hoppade ur bilen och gick fort efter mig. En kort stund övervägde jag att springa men min logik tog över och jag insåg att jag inte skulle ha en chans mot en vältränad polis.

Polisen kallade på ytterligare en patrull och när den hade kommit beslutade de sig för att köra upp mig till psyket i Norrköping. Poliserna berättade att de vägrade köra mig till Evagården eftersom behandlingshemmet bevisligen inte kunde ha koll på mig och det opponerade jag mig inte emot. När vi kom till psyket blev jag placerad på en avdelning och fick ett rum. Ingen visste om det skulle bli en tripp till Säter för mig den kvällen eller om det skulle bli idag. I väntan på besked fick jag mat och pratade lite med skötarna och noterade lite skillnader mot Säter. När klockan hade hunnit bli 23 och inget besked hade kommit om det skulle bli transport så gick jag och lade mig. När jag precis hade börjat slumra till kom en skötare in i mitt rum och berättade att det nu var poliser på avdelningen så min transport tillbaka till Säter skulle starta. Det var bara för mig att kliva upp ur sängen och byta om från sjukhuskläder till mina vanliga kläder. Även den här gången blev det fem olika polispatruller som böt av varandra vid de olika distrikten. Runt tre var jag tillbaka här på Säter igen och alla skötare och sjuksyrror stod och väntade på mig på avdelningen så de trodde nog att jag skulle vara upprörd men jag var bara trött.


Idag har jag hunnit prata med avdelningsläkaren och han vet inte riktigt vad han ska ta sig till med mig nu. Han skulle fundera ett par dagar på det så någon resa tillbaka till Eva gården blir det inte imorgon i alla fall

lördag 16 november 2013

Fortfarande kvar på "behandlingshemmet"

Lite har jag börjat fundera över om det finns några krav för att ett ställe ska betecknas som behandlingshem. Logiskt kan jag tycka att ett krav borde vara att det bedrivs någon form av behandling men det har jag inte sett något av än. Eller kan det klassas som behandling när jag ligger på sängen och läser eller surfar? Svåra frågor som jag blir tvingad att ställa mig. Igår fick jag veta att om jag sköter mig här i en månad kan min LPT omvandlas till öppen psykiatrisk vård enligt LPT. Skillnaden blir då att jag har möjlighet att få permission men jag ska ändå fortsätta bo på den idiotiska Evagården och missköter jag mig så blir det LPT igen. Det känns med andra ord som det kvittar, att det på fullaste allvar finns personer som är så naiva att de tror att jag kommer att stanna här i ca 6 månader skrämmer mig. Varför i helvete skulle jag stanna på ett sånt här kasst ställe så länge? Personalen här kan säkert hantera 20 åringar som snittar sig lite ytligt med rakblad men att hantera mig klarar de då inte.

torsdag 14 november 2013

Funderingar på morgonen

  • Hur ska personalen här på Evagården kunna lära ut planering när de själva inte klarar av att handla när maten är på upphällning?
  • Hur kan man tycka att 9 är en vettig tid för frukost?
  • Varför serveras i princip bara vitt bröd? Beror det på att det är billigare?
  • Varför blev jag skickad till detta bisarra ställe?

onsdag 13 november 2013

Tillbaka på det värdelösa behandlingshemmet


Jag fick en så där lagom rolig överraskning på morgonen. Strax innan 9 sa läkaren på Säter att han ville prata med mig. Han berättade att jag skulle tillbaka till det värdelösa behandlingshemmet Evagården. Sen gick det bara några minuter innan de berättade att väktarna var här för att skjutsa mig. Lite mer förvarning tycker jag allt att jag hade kunnat få. Antagligen var avdelningen på Säter orolig att jag skulle flippa. Jag packade ihop mina ägodelar och fick en trevlig överraskning när det visade sig att det var samma personer som skulle frakta ner mig som det var sist. Resan blev trevlig och nu är jag återigen i det läskiga rummet med rosa gardiner. Underligt nog har de inte städat rummet alls sedan jag drog i fredags. Jag blev erbjuden pannkakor  till lunch men förklarade för personalen att pannkakor inte är riktig mat. Med tanke på att det även var pannkakor i fredags så kan jag inte tänka mig att matkostnaderna är en stor utgiftspost. Med tanke på hur mycket kommunerna får punga ut för att någon ska bli "behandlad" här kan man undra vad i helvete Evagården gör med pengarna

måndag 11 november 2013

Alla vägar bär till Säter eller något

I fredags började jag känna att min gräns var nådd på Evagården. Jag lyckades bita ihop ett tag och gjorde ett nutidskryss med de andra, kändes som om jag var minst 15år för gammal för det. När personalen sedan berättade att de klockan två varje fredag presenterar ett ämne som intagna och personal ska diskutera var min gräns nådd. Jag knölade ner mina ägodelar i väskor och knatade helt enkelt därifrån. Att hitta till stationen var inte helt lätt men efter många svordomar lyckades jag. Att bära på två tunga väskor gör jäkligt ont efter en promenad på ett par km. När jag hade tagit mig till stationen kunde jag konstatera att jag inte skulle kunna ta mig till Uppsala eller hem den kvällen. Jag hade inte direkt någon reservplan men tog väskorna och började promenera runt i Norrköping. Min tanke var att om polisen letade efter mig skulle det vara lättare för dem att hitta mig om jag bara skulle sitta någonstans. Efter några timmar var jag trött och frusen så jag beslutade mig för att återvända till stationen och värma mig och sitta lite. Jag njöt av värmen och att få sitta ner och sen kom en polis in i vänthallen. Han gick bara förbi mig så jag tog mina väskor och skyndade fort ut. Där ute var det givetvis en till polis. De frågade om det var mig som de letade efter vilket jag givetvis förnekade men det gick de inte på.

Det blev en transport till psyket i Norrköping, där trodde personalen att jag hade rymt från rättpsyk och vägrade tro att det inte var så. Efter ett tag ringde de äntligen den här avdelningen och fick bekräftat att det var avdelningen 90 som jag hade permission från. Efter att jag hade pratat med jourläkaren och de hade velat lite beslutades det att jag skulle fraktas tillbaka till Säter. Det visade sig att det inte fanns någon ledig polis som kunde frakta mig så jag fick snällt sitta och vänta till nästa skift skulle börja hos polisen. Nu var de snälla på psyket och gav mig kaffe och smörgås så det gick ingen nöd på mig. Från Norrköping till Säter hann jag åka tre vanliga polisbilar, en piketbuss och en befäls piketbuss. Ett par poliser körde mig bara någon enstaka mil medan andra körde längre. Alla poliser var trevliga så det blev en helt okej resa även om jag inte var helt nöjd över att återvända till Säter.

Nu är det då måndag och idag pratade jag med avdelningsläkaren för första gången sedan jag kom tillbaka. Man kan lite fint uttrycka det som att han inte var helt nöjd med att jag hade dragit från behandlingshemmet. Det lutar åt att han kommer att skicka tillbaka mig till Evagården vilket jag ser som helt förkastligt men när man har LPT har man inte mycket att säga till om.

Livet känns ovanligt rörigt och allt som inte är nödvändigt får helt enkelt vänta till jag får lite ordning igen. Ibland är det nog så att man har mer än nog med sig själv

söndag 10 november 2013

Hur man gör för att åka sex olika polisbilar på ett dygn

  • Hamna på psyket
  • Bli skickad på LPT permission till ett behandlingshem många polisdistrikt bort
  • Konstatera att behandlingshemmet är värdelöst och dra därifrån
  • Bli lyst eftersom man har avvikit från behandlingshemmet
  • Bli hittad av en polispatrull som för en till närmaste akutpsyk och lämnar en där
  • Någon fattar beslut om transport tillbaka till psyket som skickade en till behandlingshemmet
  • Beslut fattas att varje polisdistrikt endast ska föra personen till nästa distrikt

fredag 8 november 2013

Brist på planering eller ytterligare ett sätt att spara pengar?

Givetvis så hade knäppskallarna här på Evagården fått lite information om mig från Säter. Vad de exakt hade fått veta vet jag inte bortsett från att de hade fått information om att jag är vegetarian. Nu är jag inte vegetarian på riktigt men har ätit vegetariskt under hela min tid på Säter av den enkla anledningen att jag är petig med vilket kött jag äter. Om ett behandlingshem får information om att en patient som är vegetarian ska komma skulle det kännas logiskt att de då inhandlar saker som en vegetarian kan äta. Så tänkte de tydligen inte här för det enda pålägget som fanns var salami och kalkon, inte handlade de igår heller utan först idag ska det göras. Frukt har de inte heller haft om man bortser från en melon och en möglig apelsin. Möglig frukt brukar jag inte äta och har inga planer på att börja med det nu heller. Frågan jag ställer mig är om de har struntat i att handla för att spara några kronor. Att de skulle ha så pass dålig planering att de missar att handla känns nästan för bisarrt. Inredningen har kan man beskriva som 70% IKEA, 10% möbler som ser ut att komma från ett dödsbo, 10% Jysk och 10% blandat från billigast möjligt ställe. Min säng här är sämre än sängarna på Säter och då är det inte bra. Pengarna som den här verksamheten drar in kommer helt klart inte patienterna till gagn på något sätt. Något som påminner om en terapeut har jag inte sett till än utan mest bara konstigt folk som agerar skötare

onsdag 6 november 2013

Norrköping

Helvetet eller ett ställe med mer puckon än Säter. Dagen började med att personalen på Säter berättade att jag skulle forslas hit idag, tidpunkt kunde de givetvis inte berätta. Efter några timmar kom sjuksköterskan och berättade att vakterna som skulle transportera mig hade kommit. Mitt humör var inte det bästa och innan jag lämnade avdelningen på Säter gjorde jag klart för ledningen att om man enbart använder sig av tomma ord när man säger att man ska stötta mig så berättar jag saker som de vill att det ska vara tyst om för resten av personalen. Haha att jävlas tillbaka har jag inga problem med när jag anser att man behandlar mig felaktigt. Undra vad personalen på Säter pratar om nu....

Vakterna som hämtade mig var trevliga och vi pratade på i bilen och stundtals gick det kanske lite fort. När vi inte hade så långt kvar hoppade en gubbe i reflexkläder upp framför bilen. Det visade sig vara en polis och han tyckte inte att farten hade varit riktigt rätt. Tyvärr slutade det med att en av vakterna blev av med körkortet, nu hoppas jag att det ordnar sig för den ändå. När vi kom fram till Evagården tog kärringarna här mina ägodelar. Sedan vägrade de att ge mig min dator under min första vecka här och då flippade jag lite lätt. Att först forslas till ett ställe jag inte vill vara på och sen mötas av idiotregler fick det att slå slint i huvudet på mig och jag råkade slå en i personalen med en medicinpåse.Och nej jag har inte ett dugg dåligt samvete för det, jag vill inte vara här och har inga planer på att vara trevlig eller samarbeta

lördag 2 november 2013

Det var en gång

tre galna gubbar som alla hamnade på Säter. En av sakerna de alla hade gemensamt var bristande hänsyn till de andra galningarna på avdelningen.

 Den första kom inte från Sverige och hade väldigt bristande kunskaper i det svenska språket. Han förföljde gärna andra galningar på avdelningen och tiggde cigg. Frågorna han ställde på riktigt dålig svenska var svåra att förstå och om det gick att förstå och han fick ett svar så förstod han ändå inte svaret. Veckorna gick och även om han fick medicin blev det ändå inte bättre utan han fortsatte gå runt och vara förbannad för att ingen insåg vad sjutton han sa.

Den andre kom från Sverige och kunde göra sig förstådd. Han hade problem med att inse att man ska ha både byxor och tröja när man är ute på avdelningen. Ofta försökte han få de andra på avdelningen att titta i hans kaffekopp på de roliga bubblorna som skapades när han rörde i koppen med en sked. När ingen ville titta blev han upprörd. Han ägnade även dagarna åt att skriva osammanhängande saker på lappar och sedan glömde han var han hade lagt lapparna och skällde ut de andra galningarna eftersom han trodde att någon hade tagit hans hemliga lappar. Veckorna gick och sakta men säkert kom vändningen och plötsligt pratade han om logiska saker och hade kläder på sig.

Den tredje kom även han från Sverige mer specifikt från småland. Han hade ett stort behov av att prata om hela sin släkt att ingen var det minsta intresserad störde honom inte. Även han hade problem med att förstå att kläder är bra. Det hjälpte inte att en annan galning på avdelningen gjorde tappra försök att förklara att ingen ville se hans ben. Han gjorde även sitt bästa för att trotsa de vettiga reglerna på avdelningen. Att sitta enbart iförd nattskjorta i dagrummet är inte tillåtet när han ändå vägrade klä sig fick personalen fösa in honom i hans rum. Han roade sig även med att lägga sig i soffor och förklara att han bröt mot lagen, vilken lag det skulle vara specificerade han aldrig. På något sätt lyckades han även reta upp galning nummer ett och två ibland. Mest fascinerande var det att studera när han bråkade med gubbe nummer ett, det gick givetvis inte att förstå något men kravet på underhållning var inte stort. Veckorna gick men någon förbättring inträffade ej utan han fortsatte att irritera de andra galningarna.

Någon dag inom en snar framtid kommer det att vara möjligt att träffa gubbarna ute i den riktiga världen. Ser ni någon enbart iförd tröja så tänk på Säters sjukhus.

fredag 1 november 2013

Vad i helvete

Den här veckan har den vanliga avdelningsläkaren dumt nog försvunnit, han har semester. Det gör att läkaren som nu fattar beslut inte riktigt känner mig och det har jag märkt. Jag är van vid att psykologen kommer och pratar med mig lite då och då för att kolla av hur det är med mig. Efter att beslutet hastigt fattades att jag på måndag ska flytta till ett behandlingshem kan inte mitt humör beskrivas som muntert. När psykologen då dök upp blev jag inte så förvånad och tänkte att de säkert ville veta hur jag tog beskedet. Så var det inte utan läkaren hade skickat henne till mig för att ha ett peptalk med mig angående behandlingshemmet. Om man på fullaste allvar tror att ett peptalk skulle göra mig mer positiv till något så har man helt lyckats missa hur jag är. Med tanke på att jag har varit här på Säter länge nu så trodde jag inte att det var möjligt att ha så dålig koll på hur jag fungerar men tydligen så går det