Allt oviktigt och viktigt

 Jag visste att det inte skulle dröja länge innan det skulle gå något rykte om mig i byn för så är det om man bor själv. Nu hade jag räknat med ett vettigt rykte men så blev det inte. En i byn såg nämligen en bil som var parkerad hos min närmaste granne och en man stod utanför bilen och rökte. Av det drog en person slutsatsen att den personen skulle hälsa på mig men den ansåg att det var okej. Den personen har nu berättat för andra i byn att jag har haft besök av en okänd man. Om någon skulle besöka mig så skulle de givetvis köra in här inte parkera hos grannen. Ibland förstår jag inte hur andras logik fungerar.

 Det måste nästan vara så med tanke på att flera personer har känt sig manade att ge mig råd/tips som jag inte riktigt känner passar min erfarenhetsnivå.

  Rubriken beskriver tillståndet i mitt huvud. Jag har för mycket att försöka ha koll på och styra upp och då stänger tydligen min hjärna ner en del annat. Jag var övertygad om att jag loggade in här och skrev något för en vecka sedan men det var tydligen en månad sedan. Inte helt lätt att komma ihåg en del saker tydligen. Jag hade önskat mig semester från mitt liv nu men det är inte möjligt. Att ta semester från sitt eget huvud går inte. Får se om jag loggar in igen snart eller bara tror att jag har gjort det

 Inte första gången jag misstar mig och garanterat inte sista. Jag pratade lite med en som har ett semesterhus här i byn. Det är en person som jag brukar byta några ord med när den är här. Jag har uppfattat personen som lite udda men vettig.

 Det känns att det har varit för mycket i några månader nu. Rent krasst så är jag imponerad av mig själv att jag orkat med så pass mycket som jag ändå har gjort. Om jag hade kunnat se ett slut på allt så hade det varit lättare men jag vet inte när jag kommer att kunna andas ut på riktigt.

 Och jag är fortfarande inte hemma. Det här med att vara i en stad några veckor då och då börjar bli lite för tröttsamt. Jag längtar hem till mitt liv och att få vila. Ibland funderar jag på hur jag egentligen är funtad. När det händer saker som borde få mig att ge upp helt så gör jag inte det när andra är beroende av mig. Alla gånger jag försökt/har tagit livet av mig så har det inte hängt ihop med traumatiska händelser. Utan det har bara varit när jag känt att jag är färdig med allt. Nu får jag inte dö och då är det otänkbart att jag gör det. Bisarrt nog så hoppas jag på att allt lugnar ner sig inom en rimlig tid för då får jag dö. Att ordna mitt eget liv så jag slutar tänka så här har jag ingen lust eller plan på. Att hjälpa till och ordna någon annans liv däremot lägger jag stor möda på. Det är konstigt hur jag fungerar och tänker

 Hade känts som en lika logisk anteckning i min journal. Nu hade nämligen psykologen skrivit i min journal vad han anser kom fram under min utredning. Jag är glad över att han anser att mina tidigare diagnoser ska strykas. Annat han har skrivit känner jag inte igen mig alls i.

 I går var jag fortfarande sliten efter besöket hos psykologen och nu börjar jag få tillbaka min vanliga låga ork. Det gör att det först är i dag som jag börjat reflektera över utredningen. Jag kan känna att det är lite synd att utredningen inte gjordes förutsättningslöst.

Nu är det inte jag som bevakar någon psykolog för det hade inte varit vettigt eller roligt. Så att lägga energi på det skulle jag inte göra. Jag kunde däremot läsa i min journal att en annan psykolog hade skrivit i min journal att hon bevakar psykologen som har hand om min utredning för att se om han kan fullfölja/fortsätta med den snart.

Jag brukar fota vårtecken men det här ville jag inte fota för det hade varit konstigt. Dagens vårtecken var en man iförd shorts och t-shirt.

I dag hade jag nämligen velat ställa frågan. -Vem är du? Nu fick min vettiga sida mig att avstå från det och därför får jag grubbla.

Jag upptäckte att jag hade ett missat samtal på mobilen, inte ovanligt alls för jag har den på ljudlöst och bär inte runt på den inne. Det var inget nummer som jag kände igen så jag fick ta och söka på det. Till min förvåning visade det sig att det var dalarnas landsting/region eller vad de nu kallar sig.

På fm började jag ägna mig åt att dödstäda min mail. Lite konstigt kanske men jag hade på känn att det fanns en del mail som jag inte vill att andra ska läsa. Att jag började rensa innebär inte att jag kommer att dö i dag eller imorgon.

På morgonen valde jag att promenera med hundarna i skogen. Det händer inte ofta att jag träffar på någon människa där, folk är inte så hurtiga här. I dag upptäckte jag dock en person en bit bort som var på väg åt mitt håll.

Nu vet jag vad mina mediciner heter men av den här texten hade jag inte klurat ur det. Jag öppnade en ny kartong med medicin i dag och så här ser kartorna med tabletter ut. Lite lätt förvirrande måste jag säga.

Då och då märker jag att jag fortfarande inte riktigt har kommit in i det rätta sättet att resonera/tänka som en bybo. Vid det här laget börjar jag tro att det krävs att man är född och uppvuxen i en liten by för att helt förstå.

Mitt besök på banken blev ganska intressant och jag vet nu att jag aldrig skulle vända mig till Handelsbanken här för hjälp med att placera pengar eller något liknande. Jag har givetvis inga pengar att placera men någon gång får jag kanske alla rätt på lotto.

Det eviga mantrat som går runt i mitt huvud nu. Det som bromsar mig är att det är kallt på golvet och för att ta mig till köket så måste jag gå på golvet. Nu lär jag snart bita ihop och sätta på kaffe ändå. Det här börjar bli en lång och seg dag.

Jag ser till att läsa böcker på engelska lite då och då. Främsta anledningen till det är att jag inte vill tappa mitt ordföråd.

Logiskt så vet jag att jag borde kontakta läkaren under veckan som kommer. Min medicinering fungerar inte utan jag blir mer och mer koko.