Allt oviktigt och viktigt

 I dag ringde psykologen och pratade om vad han kommit fram till. Nu var det inte någon nyhet eftersom jag redan läst i min journal. Det hade varit konferens om mig och nu ska mina tidigare diagnoser vara borta. Absolut en seger men samtidigt blir jag irriterad över att det inte går att slå fast att diagnoserna var fel redan när de sattes utan bara att jag inte har dem nu. Jag är fri från diagnoser nu.

Nu är det inte jag som bevakar någon psykolog för det hade inte varit vettigt eller roligt. Så att lägga energi på det skulle jag inte göra. Jag kunde däremot läsa i min journal att en annan psykolog hade skrivit i min journal att hon bevakar psykologen som har hand om min utredning för att se om han kan fullfölja/fortsätta med den snart.

I dag blev det ett besök hos psykologen och han var i stort sett som jag hade trott efter att ha pratat med honom i telefon. Att i två timmar sitta och svara på frågor och bli analyserad är extremt tröttsamt. Han berättade från start att han hade fått en bild av vem jag är av att läsa min journal och att han nu skulle avgöra om bilden han fått stämmer.

I fredags ringde psykologen och vi bokade in en ny tid. Tanken är att jag ska dit i slutet av veckan. Om det kommer bli av eller inte återstår att se. Jag har en misstanke om att det kommer att bli avbokat igen men den här gången med tanke på covid19.

För några timmar sedan ringde öppenpsyk och berättade att psykologen är sjuk. Lite surt känns det för nu var jag inställd på att ta mig dit den här veckan. Misstänker att det kommer att dröja innan jag får någon ny tid för jag tror inte att jag tillhör de mest prioriterade patienterna.

Jag insåg att det var öppenpsyk som ringde och jag funderade en bra stund på att skita i att svara. Min misstanke var att de skulle komma att ringa igen så till slut svarade jag. Det var faktiskt psykologen som ringde för att boka in en ny tid.

Det blev dags för mig att inse att jag inte kommer hinna bli frisk till mitt psykolog möte så jag fick ta itu med att avboka. Så jäkla surt det känns nu med tanke på att den här utredningen redan har tagit så abnormt lång tid och nu kommer det säkert att dröja ytterligare någon månad innan jag får en ny tid.

Jag upptäckte att jag hade ett missat samtal på mobilen, inte ovanligt alls för jag har den på ljudlöst och bär inte runt på den inne. Det var inget nummer som jag kände igen så jag fick ta och söka på det. Till min förvåning visade det sig att det var dalarnas landsting/region eller vad de nu kallar sig.

Det i sig är inte så ovanligt men den här gången känner jag att det är en logisk irritation. Nu har det gått lite mer än en månad sedan som de på en konferens beslutade att jag skulle få träffa en psykolog. Om jag inte hade läst i min egen journal så hade jag inte vetat om det och det är det som orsakar mig irritation.

Jag loggade nyss in i min journal. Jag trodde inte att det skulle finnas någon notering men det fanns det. Riktigt stor chock blev det.

Nu är det lite för tidigt att gå och lägga sig kvar över fyra så jag får snällt hålla mig vaken en bra stund till. Större delen av dagen har jag varit utomhus, dagen har varvats med att promenera och att skotta snö. Det har kommit mycket snö de senaste dygnen och när man inte orkar ta itu med det på en gång blir det desto värre när man väl gör något åt det.

Jag kan inte säga att jag är förvånad men det kom ingen kallelse den här veckan heller. Nu är det då åtta veckor sedan jag träffade kuratorn och påbörjade en utredning. Det hade varit kul att få veta någon gång om jag ska få fullfölja en utredning eller om de har lagt ner det.

Det blev ännu en vecka utan en kallelse i brevlådan till psyk. Nu är det bara sju veckor sedan jag var hos kuratorn... Känns som om öppenpsyk på den här tiden borde ha klarat av att boka in en ny tid åt mig eller skickat ett brev med budskapet att jag inte får fortsätta med utredningen.

Eftersom det nu har gått sex veckor sedan jag träffade kuratorn loggade jag in på 1177. Nu trodde jag att jag där skulle se en anteckning från en konferens som öppenpsyk skulle ha om mig.

I dag är det fem veckor sedan jag träffade kuratorn. Jag vet inte än om jag ska få fortsätta göra en utredning eller inte. Det i sig är frustrerande men jag funderar på hur det måste kännas för någon som är mer beroende av en utredning.

I dag ringde kuratorn äntligen, i morgon är det fyra veckor sedan jag var där. Snabbare än så här trodde jag verkligen att det skulle gå. Anledningen till samtalet var att läsa upp för mig vad hon hade skrivit ihop efter vårt möte.

Jag börjar fundera över hur lång tid som det kommer att ta att göra en utredning om jag nu får gå igenom en helt. Att jag börjar fundera över det beror på att det nu är över två veckor sedan som jag träffade kuratorn.

Jag har varit duktig den här veckan och faktiskt haft med mig min mobil större delen av tiden men något samtal från kuratorn har jag inte fått. Som jag ser det borde hon ringa den här veckan men ja det brukar inte vara så att psykiatrin och jag har samma åsikter.

När jag var hos kuratorn så skrev jag på en fullmakt som gav henne tillstånd att kontakta en av mina anhöriga. Jag valde vilken anhörig och lämnade numret till den. En del i utredningen är då att prata med någon som vet hur jag var som barn.

Konstigt hur det går att bli glad över de orden men det blev jag. Kuratorn i går gjorde så klart en suicidbedömning på mig. Jag hade blivit mer förvånad om det inte hade skett. I går tittade jag in i min journal och såg att hon hade gjort en anteckning.