Fem veckor
I dag är det fem veckor sedan jag träffade kuratorn. Jag vet inte än om jag ska få fortsätta göra en utredning eller inte. Det i sig är frustrerande men jag funderar på hur det måste kännas för någon som är mer beroende av en utredning.
För min del så har jag svårt att tro att en ny diagnos skulle innebära någon större skillnad för mig i min vardag. Om jag däremot hade varit en person med behov av stöd från samhället som enbart ges vid vissa diagnoser så hade den här väntan nog inte varit nådig. Nu tycker jag inte om att psykiatrin låter folk bara vänta utan att få veta något och jag förstår inte varför. Kanske har jag fel men jag misstänker att patienter inom psyk tycker att det är jobbigare att inte få besked om saker än vad normala människor tycker. På mig stämmer det i alla fall. Hellre ett dåligt beslut fort än inget beslut
För min del så har jag svårt att tro att en ny diagnos skulle innebära någon större skillnad för mig i min vardag. Om jag däremot hade varit en person med behov av stöd från samhället som enbart ges vid vissa diagnoser så hade den här väntan nog inte varit nådig. Nu tycker jag inte om att psykiatrin låter folk bara vänta utan att få veta något och jag förstår inte varför. Kanske har jag fel men jag misstänker att patienter inom psyk tycker att det är jobbigare att inte få besked om saker än vad normala människor tycker. På mig stämmer det i alla fall. Hellre ett dåligt beslut fort än inget beslut
Ibland tror jag att de gör det som en del i någon slags bedömning som de tror är relevant, jag tycker att de leker med patienters liv och hälsa.
SvaraRaderaSå känner jag också. För mig är det enbart stressande att inte få veta något
Radera