söndag 30 mars 2014

Som att bli spottad i ansiktet

Och den känslan borde jag vid det här laget vara van vid. Gränsen för vad jag orkar med är nu passerad med råge. Efter lite gnäll blev jag äntligen utskriven från säter igår

torsdag 27 mars 2014

Rymmaren av Thomas Bodström



Bokomslag Rymmaren (pocket)
Jag hade inget att läsa för någon dag sedan och då var det en i personalen som frågade om jag hade läst något av Thomas Bodström. Svaret blev nej och då erbjöd hon mig att låna hennes bok. Boken var Rymmaren av Thomas Bodström.
Handlingen kretsar runt några advokater, ministrar och en fånge. Det låter ointressant och det är precis vad boken var. Språket är fruktansvärt tråkigt och medan jag läste boken tittade jag flera gånger på sista sidan för att ha koll på hur många sidor jag hade kvar att läsa. Handlingen kan i bästa fall beskrivas som banal och oengagerande. Det enda som hade kunnat lyfta boken var om ministern som porträtteras som en fruktansvärt tråkig person hade flippat och skjutit vilt omkring sig på en presskonferens.

Jag kommer aldrig mer läsa något av Thomas Bodström och hade han försökt ge ut böcker under pseudonym tvivlar jag starkt på att någon hade läst skiten.

onsdag 26 mars 2014

Voxra

Jag hade lyckats förtränga hur fantastiskt roligt det är att äta NSRI preparat. Konstigt att jag helt hade glömt bort den konstanta trötthetskänslan och att det inte går att sova. Någon mening att vägra ta den så länge som jag är inlåst är det inte men när jag kommer ut kan ingen tvinga mig att fortsätta.


Livet här på avdelningen går vidare. Avdelningen kan nog bäst beskrivas som en kombination av ett ställe för psykiskt sjuka,ålderdomshem och fritidsgård för folk med begränsad mental förmåga. Det borde kanske finnas någon varningsskylt under skylten i entrén som visar hur man hittar till avdelning 95

tisdag 25 mars 2014

Väntan

Imorgon ska jag ha ett möte med läkaren och det är då meningen att vi ska besluta när jag får åka hem. Nu känns det inte riktigt som om jag har så mycket att säga till om men jag antar att läkaren tyckte att det lät bättre att säga att vi skulle besluta om det. Jag är väldigt tacksam för att läkare H har hand om mig fast jag inte är på hans "avdelning". Hade jag blivit tvingad att ha någon av de puckade kvinnorna som läkare hade det inte gått så bra. Att sitta på den här avdelningen roar mig fortfarande inte och det verkar som om en del i personalen mest väntar på att jag ska hitta på något. Naturligtvis är risken stor att jag kommer att hitta på något om jag inte kommer ut snart.

måndag 24 mars 2014

Både positivt och negativt

Eftersom jag har blivit piggare så har jag klarat av att läsa igen och i helgen plöjde jag dessa böcker.

Kråkflickan av Jerker Eriksson m fl (2013)   , Hungerelden och Pythians anvisningar. Tre bra böcker som det var svårt att sluta läsa och inte heller gick det att gissa vad som skulle ske i boken/böckerna. Skickliga författare som lyckades hålla spänningen vid liv.

Det är också positivt att jag inte längre behöver höra att om jag bara gör saker som jag gillar så kommer jag att bli piggare. På så sätt är det väldigt skönt att ha det på papper att det är något fysiskt fel på mig.
Negativt är det däremot att så många verkar tro att bara jag får tillbaka min energi så kommer jag att må bra. Det kommer jag inte att göra, så enkelt är det.

Sen var det även väldigt positivt att få se och prata med två av mina favoritskötare från avdelning 90.

På ons ska nya blodprov tas för att försöka lista ut varför mina värden är konstiga. Det kan vara så att de är konstiga utan någon anledning, jag kan ha en ovanlig sjukdom och jag kan ha någon tumör på binjurarna. Svaret på blodproverna som ska tas skulle ta någon vecka så får se vad de kommer fram till.

söndag 23 mars 2014

Piggare

Efter några dagar nu med kaliumtabletter tre gånger per dag och voxra en gång per dag så har jag blivit piggare. Nu skulle man kunna tro att det är något positivt men fan heller. Istället för att kunna sova bort dagarna är jag nu vaken mer och blir tvingad att lyssna på meningslöst babbel från en del av de intagna. En förklarar varje måltid vikten av att äta mycket grönsaker och att de som tillagar maten hit måste vara väldigt duktiga eftersom grönsakerna behåller färgen och är perfekt tillagade. Sen finns det en bunt sällskapssjuka patienter som i ärlighetens namn borde vara på ett servicehem eller liknande. Det finns inte en chans på jorden att jag står ut här många dagar till och skrivs jag ut kommer jag ändå att hamna här igen om några dagar/veckor.

Gapiga jävla kärringen

Det finns en av de intagna här som ägnar dagarna åt att gapa och gärna ropa personalens namn. Nu är hon inte så pass galen att det går att ursäkta beteendet utan det beror i mitt tycke enbart på brist på hyfs och att personalen låter kärringen hållas. Att bli väckt av att tanten står och gapar runt sex på morgonen är inte starten på dagen som jag önskar. Hon är ett klassiskt bevis på en person som har varit här för länge och uppför sig som om det här är hennes hem och inte en vårdavdelning.

En del av reglerna på 90 hade jag gärna sett att de även hade här. Regeln att man bara vistas utanför sitt rum fullt påklädd är en bra regel som borde vara självklar på alla avdelningar. Att lufsa runt i nattlinne och morgonrock gör man hemma eller på sitt rum inte i dagrummet.

lördag 22 mars 2014

Skippa skitsnacket

Det finns en här i personalen som alltid måste försöka ludda in allt han har att säga. Har man en IQ på under 20 så är det mycket möjligt att den metoden är lyckad. Nu är jag rätt övertygad om att min IQ är något högre för hans svamlande irriterar mig enbart.

Igår hamnade jag i en diskussion med honom. På dagen hade läkaren beslutat att min toa inte längre ska vara låst men ändå så hade nattpersonalen varit in i mitt rum och låst toan medan jag var ute i dagrummet. Det låter inte som en stor grej men när man är inlåst här och inte har några rättigheter överhuvudtaget så är det sånt som får bägaren att rinna över. Jag sa till personalen att min toa ska vara öppen och sa åt dem att gå och låsa upp. Skötare V(eller möjligtvis W skiter i hur han stavar sitt namn) försvann iväg och sen kom han och en av få skötare som jag gillar in i mitt rum. Skötare V sa att de givetvis tror på mig att läkaren har beslutat att toan ska vara öppen men det fanns ingen notering om det i min journal så toan ska vara låst. Alltid lika härligt med personal som inte litar på mig och försöker dumförklara mig. Antingen så litar man på mig och låter toan vara olåst eller så tror man att jag ljuger och då låser man.


Att låta mig fortsätta vara inlåst på en avdelning var 99% av skötarna konstant misstror mig och är nojiga bidrar verkligen till att förbättra mitt psykiska mående.

fredag 21 mars 2014

Borde man inte fundera när en patient ber om sina nycklar?

Här på avdelningen så är det gemensam promenad varje dag för patienterna som får gå ut. Idag var det inget undantag. När de skulle gå ut så bad en av patienterna om sina nycklar, redan där kan jag tycka att personalen borde reagera men nej. Patienten fick följa med ut men inte helt otippat så drog personen sedan iväg från personalen. Nu är den lyst så får se när polis dyker upp med patienten

Underskatta mig inte

Det är mycket möjligt att personalen på avdelning 95 är mest van vid och mest lämpade att ta hand om äldre människor som har lite för många skruvar lösa i huvudet. Av någon underlig anledning har de även förutsatt att jag ska vara snäll och inte säga en del saker. I längden fungerar det inte att tro att jag fungerar så. För en stund sedan var det en av de intagna som ville ut på balkongen för att få lite frisk luft. Luften inne på avdelningen är verkligen dålig och balkongen har varit låst sedan jag kom hit. Personalen kunde givetvis inte säga som det var när det gäller balkongen utan sa bara att de skulle höra om det gick att öppna. I det läget tröttnade jag helt på att hålla tyst om anledningen till att balkongen är låst utan sa som det var nämligen. Att personalen är löjligt nojig för att jag hängde mig på balkongen. Haha, det ville minsann inte personalen att alla intagna skulle veta. Rätt åt den korkade personalen som envisas med att hålla min toa låst. Det är nog på tiden att personalen här vaknar upp och inser att jag inte har någon anledning att hålla tyst för att deras jobb ska bli lättare. Vill jag ställa till med oreda så är det då inget problem för personalen har inte den koll som de själva tror

torsdag 20 mars 2014

Allt är inte logiskt eller enkelt

En del oförrätter glömmer jag aldrig och skulle ta varje chans till hämnd. Något av det värsta jag vet är att bli manipulerad, logiskt borde det göra mig tvärförbannad men inte nu. Lustigt nog så är det inte jag som är mest upprörd och inte heller tänker jag som man bäddar får man ligga även om jag fått höra att det är så jag borde tänka. Att leva handlar om att ta ansvar för både det bra man gör och det mindre bra. Att förneka något som inte var helt genomtänkt är som att spotta någon i ansiktet och säga att de inte har något värde. Och det gör mig ledsen

Som en fågelholk

Nu är det inte nog med att man måste stå ut med personal som jag inte ger mycket för utan det är även praktikanter här. En av praktikanterna får mig att associera till en fågelholk. Hon står mest och stirrar ut i tomma intet och ser puckad ut. Det händer att hon förflyttar sig och då är det i ett segt tempo med en slafsig gång. Nu är jag inte utanför rummet i onödan men om jag ska bortse från att hon en gång har serverat mat samtidigt som hon tuggade tuggummi så har jag aldrig sett henne göra något som påminner om arbete. Min gissning är att hon får jobb här i sommar.

onsdag 19 mars 2014

Får läsa det som finns

Eftersom idiotläkarna på den här avdelningen inte låter mig gå ut så kan jag inte låna några böcker. Nu är det så att på den här avdelningen (95) så kommer folk från biblioteket ibland upp med böcker som de då ställer i ett av dagrummen. Nu skulle man kunna tro att böckerna som kommer till den här avdelningen skulle vara böcker som riktar sig till vuxna personer eftersom det här är en vuxenavdelning. Men givetvis är det inte så, 5-6 böcker är vanliga böcker romaner,thrillers och liknande. Resten brukar vara lite bilderböcker,kokböcker och annat rätt ologiskt. Om man då är ute efter något att läsa så är utbudet väldigt begränsat och i många fall blir det så att jag läser något som jag aldrig skulle ha valt själv.


Bokomslag Gunillas man försvann (inbunden) Den här gången föll valet på  Gunillas man försvann av Gunilla Söderholm och Ulla-Lene Österholm. Boktiteln avslöjar vad boken handlar om. Gunilla är gift och har en son de lever i en form av idyll i början med sedan blir mannen mer och mer uppslukad av sitt jobb. Gunilla och sonen får kämpa för att få tillbringa någon tid med sin far/make. Gunilla blir gravid på nytt och mannen drar sig undan mer och mer till en dag när han plötsligt är borta. Ingen vet var han är och Gunilla polisanmäler försvinnandet. Med tiden får Gunilla insikt i affärerna som hennes man ägnade sig åt och inser att det inte bara var henne och barnen han lämnade utan han lämnade även mycket skulder efter sig. Eftersom mannen är borta blir det Gunilla som ensam har betalningsansvar.

I boken får vi följa hennes kamp för ett vettigt liv för sig själv och sina barn och hur hon får kämpa mot myndigheterna. Det är en helt okej bok men den känns lite för avhuggen. Det känns inte som om boken gav något svar på hur Gunilla egentligen fick det till slut.

Det behövs nog en kurs i hur man väcker patienter

Jag har nog tappat räkningen på hur många olika otrevliga sätt som jag har blivit väckt på när jag har varit inlåst. Igår när jag låg och sov på kvällen blev jag väckt av en skötare som ryckte filten av mig och sa att min ena arm måste synas. Det är ett rätt vanligt sätt att väcka mig på så det gör inte så mycket. Att de alltid vill se minst en av mina armar beror på att annars kan jag vira något runt halsen. Nu är jag dock rätt säker på att jag skulle klara av att fixa det med en arm. Men känner de sig tryggare om de ser en arm så får det vara så.

Den riktigt otrevliga väckningen inträffade först när det var dags att sova på riktigt på kvällen. Jag hade precis börjat slumra till när min dörr rycktes upp. Jag hoppade högt och första tanken var att det var någon av de andra knäppskallarna på avdelningen som var på väg in i mitt rum. Så var det inte utan det var en skötare som ville veta om jag föredrar att de lyser på mig med ficklampa när jag sover eller om det är bättre att de tänder taklampan. Personalen kollar mig under natten så att jag lever. Nyvaken och med hjärtklappning fick jag förklara att det kvittar hur de gör.


Jag har faktiskt kommit på en fördel med avdelning 95 i jämförelse med 90 och det är att här slipper jag sjuksköterskan M. Hon är säkert trevlig privat men i sitt yrke har tanten inga gränser. Hon lägger sig i saker som hon verkligen inte har något att göra med och tror att alla intagna har ett stort behov av att prata med henne. Om man inte vill ha med henne att göra så försöker hon ta reda på saker ändå genom att attackera besökare till de intagna. Hon gjorde samma sak mot mig och försökte ordna saker åt mig. Det slutade med att en annan sjuksköterska sa till henne att sluta för att jag är fullt kapabel att ordna med sånt som behöver ordnas själv.

tisdag 18 mars 2014

Vampyrer

Eller nästa i alla fall, de högg mig inte med sina tänder utan använde en nål. Första sjuksköterska gav upp att försöka få något blodprov av mig efter tre försök. Några timmar senare var det dags för en annan sjuksköterska att försöka och då gick det bättre. Nu vet jag att det inte är så lätt att sticka mig och ännu värre är det om jag inte har ätit och druckit så att första inte lyckades var inte någon chock. Det ska bli intressant att se om jag lider av någon brist.
På morgonen kom en sjuksköterska med medicin till mig och givetvis frågade jag vad det var för något. Läkaren hade beslutat att sätta mig på cipralex. Nu skulle det inte falla mig in att ta någon medicin utan att först läsa om den i Fass vilket jag förklarade. Det var tydligen inte ett så populärt ställningstagande från min sida. Sjuksköterskan sa att jag ju hade kommit överens med läkaren om medicinen. Så var det aldrig vi pratade om mediciner och läkarsamtalet avslutades igår med att han skulle fundera ut någon lämplig medicin. Hur jag ska göra vet jag inte riktigt. Tanken att gå på SSRI preparat igen tilltalar mig inte, rent krasst känns det som om 8år på den skiten är mer än nog. Jag räknar kallt med att läkaren imorgon inte kommer vara så nöjd om jag inte börjar ta medicinen men får se hur det blir

måndag 17 mars 2014

Inte riktigt som jag hade tänkt mig

Jag är kvar på Säter och strålar verkligen av lycka över det. Läkaren hade inte någon lust att skriva ut mig så därför är jag kvar. Han var naiv nog att informera mig om att jag måste börja prata med läkarna som är ansvariga för den här avdelningen. Jag gjorde klart för honom att det ej kommer att ske, där inser man fördelen med en läkare som känner en han insåg att det var fullständigt meningslöst att prata mer om det. Det finns två läkare här som jag pratar med och det är H och V resten betecknar jag som skräp. Lite tråkigt var det att höra att när han släppte ut mig i november så hade jag hopp i ögonen medan det nu inte fanns något. Han fick mig att skratta i alla fall med att hota med det värdelösa behandlingshemmet Evagården. När jag blev lite rädd så förklarade han att han aldrig skulle skicka dit mig igen. Jag får försöka följa rådet som jag fick av den bra skötaren T. Ignorera alla skötare/patienter som jag inte orkar med och sova. Förhoppningsvis blir jag utskriven i slutet av veckan

söndag 16 mars 2014

Hyfsat lugn i en vecka

Jaha nu har jag varit inlåst i lite över en vecka och jag har hållit mig riktigt lugn för att vara jag. Mitt halvhjärtade rymningsförsök ser jag mest som en bagatell, hade jag velat skada skötaren och ställa till ordentlig oreda så hade jag gjort det. Blir resultatet av läkarbesöket imorgon inte som jag tänker mig kommer dock personalen här att få det lite jobbigare. Då är det nämligen dags att visa vad jag kan göra. Rent krasst så kommer jag inte att stå ut med de intagna och personalen länge till innan jag exploderar. Personalen som vet vad jag går för blir nog inte förvånade med alla som är naiva och verkar tro att jag inte har möjlighet eller skulle göra något får nog ett uppvaknande

lördag 15 mars 2014

Ge mig en rulle silvertejp

Det går inte att komma ifrån att en del av patienterna här nog borde befinna sig på ett ålderdomshem. Nu är det inget som jag skriver för att vara elak utan de verkar mest vara ensamma och tar alla tillfällen i akt att prata. I längden driver meningslöst babbel mig till vansinne, att prata bara för pratandets skull har jag väldigt svårt för. Kallprat en stund går an men långa fullkomligt ointressanta monologer får mig mest lust att dra fram en rulle silvertejp och tejpa igen munnen på dem så jag kan få uppleva tystnaden.

Annars roar jag mig mest med att invagga personalen i en falsk trygghet. En del av dem som jobbade här under min förra vistelse är dock inte så lättlurade däremot så går det utmärkt med personalen som inte träffat mig tidigare. Lite komiskt känns det dock när de förklarar för mig att de har bra koll på mig. Haha, jag skulle inte tro det. Med tanke på att det i värsta fall finns någon anställd på den här avdelningen som läser det här så nöjer jag mig så.

Man får inte bara gnälla

Det är ett par skötare som jag är skyldig ett tack. På 90 är jag framförallt skyldig F,O,B och H ett tack. Här på 95 är det nog bara T och M som jag är skyldig ett tack. Sen har vi givetvis även skötare K som alltid imponerar på mig. Att se en liten kvinna styra upp stora stökiga och dryga karlar är ett nöje.
Man får gnälla men man får inte glömma att även berätta för folk att man uppskattar deras jobb och omtanke

fredag 14 mars 2014

Besviken

Det är nog det bästa ordet som jag nu känner för Säter och ledningen. En hel del skötare har inte heller imponerat på mig men tacksamt så finns det några få som har gett mig sitt stöd. Det hela är bara så konstigt. Jag är inlåst mot min vilja på ett ställe som jag verkligen inte vill vara på och jag trodde faktiskt att jag ändå skulle få lite stöttning. De som har stöttat mig är guldvärda men det är tragiskt nog så pass få. Nåväl nu vet jag hur det ligger till och det är alltid bra att få svart på vitt. Mår man taskigt och är inlåst på ett ställe som borde hjälpa än så har man ändå bara sig själv att vända sig till. Där dog nog det sista hoppet jag hade om att få någon form av hjälp från Säter. På måndag räknar jag med att bli utsläppt och sen är det bara att ta och fixa en skylt

Ett jävla tjatande

Nu har tre stycken ur personalen berättat för mig att det är lunch. Jag undrar hur många fler som hinner upplysa mig om det om jag är kvar här i rummet någon minut till. För det första har jag svårt att se något syfte med att skynda mig med tanke på att det enbart innebär att jag får stå i kö för att få mat. Och sen har vi anledning nummer två. En del patienter verkar inte ha fått lära sig bordskick överhuvudtaget och jag vill ha matro. Folk som tuggar med öppen mun och är ofräscha på annat sätt vill inte jag behöva se.

Jag måste nog även nämna att skötare K som jag alltid har haft väldigt svårt för var en av få skötare här som faktiskt uppförde sig på ett vettigt sätt mot mig igår. De flesta skötarna här verkar se uppgiften att ta hand om intagna som ett irriterande avbrott från deras fikapauser. Skulle man klocka flertalet av skötarna så skulle det bli rätt tydligt att större delen av arbetstiden ägnas åt raster och att äta.

Inte konstigt att folk blir feta

Jag har funderat över de gigantiska portionerna som serveras här på Säter. Det handlar inte på något sätt om normala mängder mat och inte helt otippat är det en hel del överviktiga här. Rent krasst är det ju så att om man tillbringar större delen av dagen liggandes i en säng så finns det inget behov av stora portioner. De som är smala när de kommer hit fortsätter att vara det och de som redan är lite för runda blir rundare. Idag fick jag veta av en skötare att här på psyk så är inte en portion mat en normal storlek utan varje portion är 1½ normal portion. Frågan man måste ställa sig är varför? En av skötarna sa att en möjlig anledning till det är att man en gång i tiden serverade patienter en stor mängd mat för att de skulle hålla sig lugnare. Är man klotrund så är det klart att det blir lite jobbigare att ställa till med saker. Med tanke på att man idag knappast behöver hålla patienterna lugna med mat så känns det som om det är på tiden att det börjar serveras en sund mängd mat och är patienterna stökiga så får de väl göra som de brukar här nämligen öka på medicindosen markant. Om man redan mår dåligt när man kommer hit så säger mig något att folk inte blir lyckligare av att inse när de kommer ut att de har lagt på sig några kg.

onsdag 12 mars 2014

FUCK U SÄTER

Även om budskapet FUCK U SÄTER känns synnerligen passande för tillfället så blir det nog svårt att få tag på en skylt och en penna med för den delen. Idag kom genierna på att jag inte längre får ha bh på mig. Vilket känns väldigt överdrivet, jag har aldrig försökt ta livet av mig med en bh och hade jag tänkt skulle jag rimligtvis redan ha gjort det med tanke på att jag har haft bh sedan jag kom hit i fredags. I brist på något bättre att ägna mig åt informerade jag personalen i det olämpliga att ha soppåsar framme, det går ju att dra en över huvudet och dö. Så nu finns det inte längre några soppåsar i papperskorgarna på avdelningen. Att informera dem om alla faror som de fullständigt missar känns lite överdrivet, blir jag kvar här lär de helt enkelt lära sig.


Glädjande nog har kossan till läkare som verkar ha en osund koppling till sin handväska inte försökt prata något mer med mig. Med osund koppling till sin handväska syftar jag på att hon alltid har sin lilla handväska i ett krampaktigt tag, risken för väskryckare inne på avdelningen betecknar jag som väldigt liten. Sedan så rör hon sig naturligtvis ytterst lite inne på avdelningar hon sitter mest i ett rum med AT läkare och annat löst folk och sedan får man audiens hos henne.
Ja jag har åsikter om allt folk och har inga problem med att säga till folk vad jag anser. Att låtsas vara trevlig mot folk jag inte gillar kommer ej att ske.

Test av brandlarm

Test av brandlarmet hann jag uppleva en hel del gånger på den förra avdelningen och nu på morgonen var det dags för det här. Enda syftet är att kolla av så det låter ordentligt. Var vi intagna ska ta vägen om det börjar brinna får vi däremot ingen information om. Min teori bakom det är att vi som sitter här inte direkt har gener som skulle bidra till att förbättra mänskligheten så det är okej att offra oss. Det är den enda vettiga anledningen jag kan komma fram till när personalen uppmanar intagna att gå in på sina rum när brandlarmet låter för det hörs mindre inne på rummen. Nu var det ett visst mått av ironi i det påståendet men det är inte direkt de vassaste knivarna i lådan som är inlåsta här så jag skulle inte bli förvånad om en del skulle knata in på sina rum även om det brann och brandlarmet börjar låta.

tisdag 11 mars 2014

Det som stör mig

Om man bortser från faktumet att det stör mig väldigt att vara inlåst så finns det en ytterligare sak som driver mig lite lätt till vansinne. Det är att personalen gärna går över huvudet på en och fattar beslut om vilka de tycker ska kontaktas och vilka det ska ordnas saker med. En del patienter behöver säkert den hjälpen men de borde kunna titta på den enskilda patienten och räkna ut att jag klarar mer än person B som inte ens klarar av att duscha själv. Jag är inlåst mot min vilja men det innebär inte att min hjärna är kvar där ute och att jag nu bara är ett viljelöst paket. I korthet handlar det i mitt tycke om ett väldigt respektlöst beteende som jag inte uppskattar alls.

Helt klart värt det

Ser jag en chans att fly måste jag givetvis ta den så fungerar jag. En i personalen var ouppmärksam när han skulle ta in ren tvätt genom den låsta dörren som hindrar folk från att fly. Jag såg givetvis chansen och lyckades ta mig ut genom dörren som normalt är låst. Nu hann jag inte ut genom dörr nummer två utan skötaren fick ett tag runt mig. Jag kämpade på lite halvhjärtat ett tag till och sen vräkte han ner mig på golvet. Medan jag låg på golvet med hans armbåge över halsen kom överläkare S ut och uppmanade mig att ge upp och ta det lugnt. Kärring tänkte jag och kunde inte motstå chansen att sparka henne på smalbenet. Inte moget alls men det skiter jag helt i för hon är en kossa. Sen dök det upp lite mer personal och jag blev förd tillbaka till avdelningen. Lite synd är det kanske om de andra patienterna för nu är dagrummet vid balkongen låst och en till dörr är låst som man måste passera för att ta sig ut från avdelningen.

Dagen började även med att jag fick byta rum och personalen gick igen allt jag hade i rummet. Rum som rum resonerar jag så det bekommer mig inte nämnvärt

måndag 10 mars 2014

Jag vill verkligen inte vara här

Jag har lite svårt att förstå varför jag ska vara här om jag ska vara helt ärlig. Att sitta här förhindrar mig inte på något sätt att ta livet av mig. Jag skulle kunna ligga död i rummet i närmare en timme innan någon skulle komma på tanken att titta till mig. Nu vet jag inte om personalen här är synnerligen naiva eller bara lata. På kvällsfikat lämnade de köket utan uppsikt och det hade inte varit någon utmaning att skutta in i köket och rota efter något som man kan karva upp armarna med. Nu har jag inga planer på att karva upp armarna för även om jag inte gillar så många i personalen så känns det elakt att låta dem torka upp mitt blod. Jag planerar annat istället. Frågan är bara när jag ska sätta min plan i verket. Personalen är givetvis fullt införstådda med att jag är självmordsbenägen och de borde sen tidigare vara medvetna om att jag är rätt duktig på att planera

Konstigt hur fort man glömmer

Idag slog det mig hur många det är i personalen här på avdelning 95 som är lata. Behöver man ha tag på någon i personalen är bästa stället att leta på i deras rastrum. Några i personalen sliter och resten sitter och äter och pratar och ser mest väldigt besvärade ut om man ber om något.
Dörren till mitt badrum är givetvis fortfarande låst för det är naturligtvis enbart i badrummet som man kan ta livet av sig...

Någon läkare har jag inte fått träffa idag men med tanke på att det är läkare S som har hand om den här avdelningen den här veckan så sörjer jag inte över det. Att jag inte gillar henne är inte direkt någon hemlighet efter min förra vistelse här. Det var hon som lät mig ha vak i 3v på den andra avdelningen när den ordinarie läkaren var ledig och jag är som en elefant och glömmer inte.

söndag 9 mars 2014

Ett år

För ett år sedan skrev jag det första inlägget på den här bloggen. Året som har gått har onekligen varit lite konstigt. Om någon för ett år sedan skulle ha sagt att jag skulle tillbringa 6mån på Säter med LPT så hade jag nog skrattat åt personen. Att sitta sex månader på psyket gör man enbart om man är skogstokigt och det är ju inte jag. Mest skrämmande är det dock att jag nu sitter här på Säter igen med LPT, det hade jag verkligen inte tänkt göra igen. Det är bra att det finns psyken men jag har ingen lust att vara inlåst på något. Får se vilken läkare jag får träffa imorgon och om det är någon av de vettiga eller inte

Det finns helt klart skräppoliser även i dalarna

Min åsikt om poliser har inte varit så positiv. När jag bodde i staden träffade jag väldigt många puckon inom polisen och jag drog alla över en kam. Sen flyttade jag till dalarna och med tiden ändrades min åsikt lite om poliser. Nu har det givetvis även funnits poliser som bara har styrkt min tro att alla är puckon. Jag kommer alltid att tänka på polisen som lät mig vänta 10 min när jag blev kallad till förhör och när han äntligen dök upp hade han en bullpåse i ena handen och en termos i den andra. Jag fick ingen ursäkt för att jag hade fått vänta och han avbröt förhöret för att svara i sin privata mobil och diskutera hyvling av brädor. Det imponerade inte direkt på mig.

Sen träffade jag en hel del vettiga poliser när jag skulle fraktas till Säter förra året. Det blev en del färder i polisbil både från mitt hem och från Norrköping när jag hade dragit från det värdelösa behandlingshemmet Evagården som är en del av Norrköpings kognitiva center. (Lika bra att skriva ut hela namnet så hamnar bloggen lite högre upp i sökresultat, sprider gärna vad jag tycker om Evagården).

Det gjorde att jag inte var så avogt inställd till poliserna som hämtade mig i fredags. Nu lyckades den manliga polisen väldigt fort få mig att tänka att alla poliser är puckon. Han ifrågasatte om jag verkligen mådde dåligt och menade att jag inte kunde göra det för jag hade inte rätt mimik för det. Sen frågade han även när jag hade mått bra senast och på det svarade jag aldrig. Hans synnerligen "intelligenta" kommentar blev då att mitt mående kanske är att må bra och att mina självmordsförsök bara är en fix idé. Det känns inte som om det krävs allt för stor hjärnkapacitet för att inse att om alla människor som mår bra mår som jag gör så skulle det vara rätt kört för samhället. Efter ytterligare några pucko kommentarer från polisen tillbringade jag resten av resan med att stirra ut på mörkret utanför bilfönstret. När vi kom till Borlänge och jag fick byta till en annan polisbil med vettiga poliser blev resten av resan något trevligare.

Naturligtvis skulle jag försöka ta livet av mig med balsam

Det ologiska tänkandet hos personalen fortgår skulle också vara en passande rubrik. Badrummet är givetvis fortfarande låst och så fort jag har duschat måste schampo, balsam och liknande låsas in i förrådet. Det räcker alltså inte med att låta schampot osv stå kvar i det låsta badrummet utan det måste ut ur mitt rum och förvaras i ett låst förråd. Nu vet jag givetvis inte om någon har försökt ta livet av sig här genom att dricka schampo men det är inte något som jag skulle göra. Det finns många lättare sätt att göra det på här på avdelningen.Säkerhetstänkandet känns mest som ett spel för gallerierna. Blir jag kvar här några dagar till så får jag allt ta och testa de nya i personalen. Något säger mig att det inte skulle vara svårt att få någon av dem att ge  mig ett par byxor med snöre. Jag hoppas bara att jag slipper träffa någon tomte i morgon när det är meningen att jag ska ha läkarsamtal. Gissar i alla fall att jag ska ha läkarsamtal eftersom jag räknar med att bli utskriven. En tomte är alltså en AT läkare, man kan önska saker av dem men de har ingen makt och det är mest slöseri med tid att försöka prata med dem. Skickar dem en AT läkare på mig så kommer jag givetvis ändå inte att prata med den.

lördag 8 mars 2014

Inte lätt att vara här

När jag hängde mig här förra året så var det en av mina favorit skötare som hittade mig. Helt logisk är jag inte men jag har haft lite dåligt samvete över att det var han som hittade mig. Hade det varit någon av skötarna som jag inte gillar hade jag nog inte brytt mig nämnvärt. Idag jobbar han och jag fick veta att jag någon vecka innan jag hängde mig hade sagt till honom att jag inte skulle göra något när han jobbade. Jag har absolut inget minne av det och jag vet att han inte sa det för att ge mig dåligt samvete utan bara som en förklaring till att han inte litar på mig och det förstår jag givetvis.

Det förvånar mig dock att de har så lite koll på den här avdelningen. Någon i personalen hade lämnat en bunt byxor med snören tillgängliga. Om man jobbar på en avdelning som folk är inlagda på grund av självmordsförsök bland annat så borde det inte vara så svårt att tänka till lite och inte bara lämna byxor i en hög på ett ställe så att den som vill kan plocka på sig. Nu var jag för ovanlighetens skull snäll och påpekade det.


Det verkar som om det finns några intagna som det går att prata med och det hade varit positivt om jag nu hade orkat föra några samtal. Jag vill inte vara otrevlig så givetvis svarar jag och pratar lite men jag orkar verkligen inte föra några samtal eftersom det kräver att jag faktiskt orkar hålla koncentrationen uppe på vad de säger. Känns enklast att hålla mig i rummet och bara prata några ord vid de många måltiderna

Så sitter jag på en säng med min dator igen

Jag blev lite lätt trött på läkaren och hans meningslösa svammel igår och det hela slutade med att jag sade att det var slöseri med tid och gick helt enkelt därifrån. Hans drag blev då att skriva ett vårdintyg på mig och några timmar senare dök polisen upp hemma. Inte helt otippat så gick färden till Säter. Jag hade tur på så sätt att det var en av de vettiga läkarna som hade jouren. Hade det varit kvinnan som lägger huvudet på sned och hummar lite hade jag fått ett riktigt psykbryt. Det hade inte heller varit bättre om jourläkaren hade varit P eller S det är samma nivå. Nu var det istället V och han konstaterade mest att det inte finns så mycket att göra när det gäller mig men att han måste lägga in mig. Avdelning 90 var full så det blev avdelning 95 och det känns inte så kul. Det var på balkongen på den här avdelningen som jag hängde mig. Det i sig borde ha gjort att personalen som tog emot mig här borde vara extra uppmärksamma på vad jag hade på mig men så var ej fallet. Med mig in i rummet fick jag en privat tröja med ett snöre i luvan och mina kängor med långa skosnören. Ologiskt nog fick jag med mig sånt men min dörr till toan ska vara låst så jag måste be personalen låsa upp när jag vill in dit.Jag lyckades sova några timmar i alla fall och nu försöker jag mest få tiden att gå. Läkare lär jag få träffa på mån och tyvärr verkar det som om kvinnan som lägger huvudet på sned är den som har hand om den här avdelningen när den ordinarie läkaren är borta. Nu är den ordinarie läkaren och hon precis lika värdelösa så logiken är kanske att läkarna ersätts med likvärdiga läkare.

onsdag 5 mars 2014

Konstig önskan

Idag önskar jag nästan att jag skulle missbruka något roligt. Kaffe och cigg klassar jag inte riktigt som roligt. Om jag hade missbrukat något skulle jag kunna få känna på konstgjord glädje och det är bättre än ingen glädje. Jag känner mest för att dra täcket över huvudet och aldrig mer krypa fram. Det är verkligen inte lätt nu och ärligt talat vet jag inte hur länge till jag känner för att vara med

tisdag 4 mars 2014

Inga svarträvar idag heller

Åker man till Värmland måste man givetvis spana efter svarträvar,korsrävar och vita älgar. Enda djuren jag såg verkade vara rätt tama med tanke på att det bara var hundar och de gick i koppel. En liten resa till Värmland borde inte trötta ut mig helt men det gjorde det. Om jag hade kört skulle det vara lite mer okej att jag var trött men det var ett bra tag sedan nu som jag körde. Min koncentrationsförmåga gör att jag inte vill köra bil. Jag inser själv att det inte är begåvat att köra bil när man inte ens orkar föra någorlunda vettiga samtal med människor. Att riskera andra människors liv är inte något som jag ägnar mig åt

måndag 3 mars 2014

Att jag var så korkad

Jag tror inte att jag har blivit manipulerad så ofta, säker kan jag givetvis inte vara men jag tror inte att så många har lyckats med det. När jag insåg att jag hade blivit totalt manipulerad så fanns det tyvärr inte så mycket att göra åt det. Jag får väl gratulera säters ledning till det. Det blev precis som de önskade, säter kommer inte att få någon dålig publicitet eftersom de såg till att inte bli inblandade. Så går det när man är dum nog att tro på vad någon säger

söndag 2 mars 2014

Kort tid

Det mest intressanta med att rensa är nog att hitta små saker som påminner om en tid som har varit. Idag hittade jag kvittot på handpenningen på min första hund. Jag kan fortfarande komma ihåg glädjen över att en liten fluffig sak skulle bli min. Jag saknar fortfarande honom även om det nu har gått rätt många år sedan som han somnade in. En del lever för kort tid

lördag 1 mars 2014

Turister lockar nog fram det sämsta hos mig


På vintrarna är det många turister som passerar på den stora vägen. Väldigt ofta blir jag förvånad över att inte fler turister kör ihjäl sig med tanke på att många har en förkärlek för idiotiska omkörningar. Är det 50 och vägen har en del kurvor och rätt dålig sikt så kan man tro att de flesta borde inse att det inte är ett bra ställe att köra om. Men om man kör en rätt ny bil, har skidbox på taket och solglasögon på sig oavsett om det är sol eller inte så ser man det som en utmärkt plats att köra om. Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att jag hade en traktor eller i alla fall hade kunnat få låna en. Då skulle jag vara ute och köra onödigt långsamt varje stugbytardag och vingla lite på vägen så att alla turister skulle bli tvingade att hålla sig efter mig och då skulle de få en chans att titta på den vackra naturen på sidan av vägen