Ge mig en rulle silvertejp

Det går inte att komma ifrån att en del av patienterna här nog borde befinna sig på ett ålderdomshem. Nu är det inget som jag skriver för att vara elak utan de verkar mest vara ensamma och tar alla tillfällen i akt att prata. I längden driver meningslöst babbel mig till vansinne, att prata bara för pratandets skull har jag väldigt svårt för. Kallprat en stund går an men långa fullkomligt ointressanta monologer får mig mest lust att dra fram en rulle silvertejp och tejpa igen munnen på dem så jag kan få uppleva tystnaden.

Annars roar jag mig mest med att invagga personalen i en falsk trygghet. En del av dem som jobbade här under min förra vistelse är dock inte så lättlurade däremot så går det utmärkt med personalen som inte träffat mig tidigare. Lite komiskt känns det dock när de förklarar för mig att de har bra koll på mig. Haha, jag skulle inte tro det. Med tanke på att det i värsta fall finns någon anställd på den här avdelningen som läser det här så nöjer jag mig så.