onsdag 31 december 2014

Gott nytt år!

Snart är det här året över och det här året vill jag inte minnas. Det har varit ett jäkligt drygt skit år och jag har inga förhoppningar om att 2015 kommer att bli bättre. Den som lever får se.

Jag önskar er alla ett GOTT NYTT ÅR! Och hoppas även att 2015 kommer att bli ett riktigt bra år för er

tisdag 30 december 2014

Jäkla trötthet

Att jag blir så fruktansvärt trött av inget driver mig till vansinne. Nu är jag fullständigt slut och det enda jag gjort idag är två promenader, blodprov och klippt klorna på en hund. Jag ska inte och borde inte vara så här trött. Det finns en massa som jag måste ta itu med men jag orkar inte. På något magiskt sätt måste jag lyckas städa för det har varit dåligt med det. Och jag vill inte skämmas över att det är stökigt och skitigt när det kommer folk.
Att skriva om mitt liv och tänka tillbaka har uppmärksammat mig på mycket som jag hade glömt. Jag vet att jag ansåg att jag hade ett vanligt liv men jag inser att mycket av det som jag gjorde och var med om inte alls var normalt. Det förklarar  inte varför jag är som jag är idag men jag förstår lite bättre varför jag blev så här. Om jag ska utgå från en uträkning på nätet som visar hur många boksidor ett visst antal ord är så har jag fått ihop lite över 60 boksidor och det trodde jag aldrig att jag skulle få ihop. Och jag har bara kommit till när jag är 20år så det finns rätt många år kvar att skriva om.

Dags att se vettig ut igen

Och det hade inte varit något större problem om jag hade kommit ihåg att tvätta. Jag ska iväg för att ta blodprov om en stund och insåg precis att alla mina vettiga byxor ligger i tvätten. Nu har jag att välja på att dra på mig ett par byxor med dregelfläckar eller ta på mig ett par fula hemmabyxor. Ljuset i rummet var man tar blodprov är inte förlåtande så valet är inte så lätt. Jag borde nog även ta och leta reda på en hårborste för det lär vara en vecka sedan nu sen jag orkade borsta håret. Egentligen borde jag inte bry mig eftersom jag inte direkt ska besöka vårdcentralen för att jag är frisk.

måndag 29 december 2014

Gissade ganska rätt

Idag trillade det in en kallelse från öppenvården. Jag har en tid bokad till slutet av januari så det tog bara en månad och en vecka från det att jag blev fri från dårhuset till jag ska träffa läkare. Kanske inte så bra men det är så det är här. Jag hoppas verkligen bara att folk som blir inlåsta på dårhuset första gången fortare får en kontakt med öppenvården när de blir fria. När det gäller mig så finns det aldrig någon anledning att stressa med en tid till öppenvården eftersom det inte gör någon nytta för mig. Sambon har en förhoppning att jag nu kommer att få en remiss till en psykolog och att det ska hjälpa mig. Det tror inte jag men han får fortsätta hoppas.

Ordningen återställd

Sambon kom hem i natt så nu är allt som det ska. Alla hans värden var bra och läkarna kunde inte förklara vad det var som hade hänt. Det är bara att hålla tummarna för att det inte kommer att ske igen.

söndag 28 december 2014

Ambulans

Det här blev en riktigt skit dag. Ambulansen hämtade sambon för en stund sedan och nu hoppas jag på att få information om någon timme. Närmaste sjukhus är runt 10 mil bort så det lär dröja en stund innan han är framme. Han har varit trött i några dagar och idag så tappade han helt plötsligt all syn i några sekunder. Sjukvårdsrådgivningen sa åt honom att ringa 112 och sen skickades en ambulans hit. Att det är fel på mig kan jag ta och hantera men det är mycket värre när det är något fel på någon jag älskar.

Kylan behåller sitt grepp


Kallt kallt med andra ord. Lite varmare får det gärna bli men det lär nog dröja så det är bara att stå ut

lördag 27 december 2014

Får ta och hålla vad jag lovat

Jag lovade att skriva här så att en del får veta att jag lever och det gör jag. Mycket energi har de senaste dagarna gått åt till att minnas allt som hände för runt 20 år sedan och att skriva ner det. Jag har börjat om från början med boken om mitt liv. Den kommer nog aldrig att publiceras utan jag skriver för min egen skull. Jag tror att det är nyttigt för mig att tänka tillbaka på allt och strukturera upp det. Det är så mycket konstigt och underligt som har hänt som jag inte tänkt på under många år. En del saker har blivit så mycket klarare för mig och annat blir bara underligare. Kanske är det dags för mig nu att verkligen gå igenom allt och sedan på riktigt lämna det bakom mig.

fredag 26 december 2014

Fortsätter att läsa på samma tema

Bokomslag Sänder på tusen kanaler : en bok om borderline och dess nära samband med bipolär sjukdom och ADHD (häftad) Att läsa böcker om människors liv har alltid känts intressant för mig. Nu har jag fastnat lite i att läsa om människor med psykiska problem. Kanske är det för att jag kan känna igen mig och kanske är det för att jag vill förstå bättre hur människor fungerar.

Sänder på tusen kanaler är en självbiografi och boken börjar med att vi får följa Ella som är lite över trettio med två egna barn och ett bonusbarn. Hon är uppslukad av att planera sitt perfekta bröllop. Bröllopet blir nästan precis som Ella tänkt sig och livet fortsätter. Sen försvinner all hennes ork och lust och en dag inser hon att det nu är dags att hon frivilligt lägger in sig på psyket.

Mer än så tänker jag inte skriva om boken för jag anser att man själv bör läsa och se vad som sker. Det här är inte en bok med ett perfekt slut utan det är en bok om livets upp och nergångar och att lära sig att acceptera. Jag känner att den här boken är viktig på så sätt att den lyfter fram att bara för att man överlevde sin destruktivitet som ung så finns det ingen garanti att den inte dyker upp på nytt när man är vuxen eller att man då kommer att överleva. Det är inte en skam att må så dåligt att man inte står ut oavsett ålder.

torsdag 25 december 2014

Det finns böcker jag tänker att jag ska läsa

och sen tar det ett tag innan det blir av. Zebrafickan av Sofia Åkerman är en sådan bok och nu har jag läst den.

Bokomslag Zebraflickan (kartonnage) Jag tycker alltid att det är väldigt svårt att skriva något om böcker som handlar om personliga upplevelser. Boken beskriver hur Sofia efter flera år med anorexia och självskadebeteende beslutar sig för att välja livet. Vägen dit är inte rak eller självklar och motgångar dyker upp. Känslan av att vården ger upp hoppet om henne och att det är svårt att få förståelse eller medkänsla från vården beskrivs på ett sätt som griper tag om ens hjärta.

Det är en bok som är värd att läsas och om man har vårdats inom psykvården så känner man igen saker.

Som en boll med ben och armar

När termometern visar på mer än minus 20 ser jag mest ut som en boll när jag är ute på promenader. Det är nog ytterligare ett bevis för att jag bor på landet. I staden prioriterar man att se bra ut framför att slippa frysa och riktigt så dum är jag inte längre. Så vackert är det inte med en mössa ordentligt nerdragen, slitna termobyxor, stövlar och en stor jacka men jag fryser inte. Ska jag vara ärlig så ser jag nuförtiden ut som en boll med armar och ben även när jag inte har så mycket kläder på mig. Ska jag trösta mig med något så får det bli att när jag var som fetast vägde jag runt 20kg mer än idag. Lite deprimerande är det dock att tänka på att när jag vägde som minst vägde jag ca 25kg mindre än vad jag väger idag. Vikten är som livet, ibland går det upp och ibland ner och inget sker automatiskt.

onsdag 24 december 2014

God jul!


Så var det julafton

Dum som jag är sitter jag nu ute och röker och dricker kaffe. När det är minus 15 känns det kanske inte så begåvat. Vackert är det dock alltid när det är kallt.

måndag 22 december 2014

Pulsa i snö

Efter en natt men snöande så blev det att pulsa på promenaden. Rätt skönt med lite mer snö för det ska vara vitt på julen. Har man bränt något gram fett så måste balansen givetvis återställas så nu sitter jag och mumsar i mig pepparkakor. Tittar man noga på bilden så ser man en bit av en av våra hundar. Någon kallelse till öppenvården har inte dykt upp än men det förvånar mig inte den lär väl dyka upp någon gång i januari antar jag.

Jävla as

Jag borde inte bli förbannad längre för jag borde vara van men så är det inte. Varför i helvete kan inte folk låta bli mina bilder? Jag vill inte att bilder på våra hundar dyker upp på alla möjliga underliga ställen. Är det inte folk som låtsas att det är deras hundar så är det puckon som snor bilderna och lägger upp på ställen så att de ska kunna tjäna pengar. Jag vill inte att bilderna finns på andra ställen än var jag har lagt upp dem eller givit mitt tillstånd till att de får användas. I perioder funderar jag på att sätta en vattenstämpel på alla mina bilder men jag kan känna att det även förstör bilden. Om puckon bara lärde sig att bara för att man googlar fram en bild så har man inte rättigheter att använda bilden. De enda bilder som det är fritt att använda är bilder där det uttryckligen står att det är okej att använda dem. Jag utgår från att folk inte är så dumma att de tror att det är fritt fram att använda en olåst cykel men om det står en skylt på cykeln att det är fritt att låna den så förstår de flesta att det är så. Använd den logiken när det gäller bilder. Står det inte att det är fritt att använda bilder så är det bara att acceptera att den som äger rättigheterna inte vill se bilden på andra ställen. Finns fler än jag som är trötta på att hitta sina bilder på alla möjliga ställen.

söndag 21 december 2014

Har väl varit duktig nu

Tog itu med att logga in på mina vårdkontakter och skicka iväg ett meddelande till vårdcentralen för att boka blodprov. Med tanke på att jag inte har gått och tagit prover som jag ska sedan i augusti så var det nog på tiden. Om jag tänker ta mig till läkaren i Falun i januari vet jag dock inte riktigt. Känns rätt meningslöst att åka dit för att ta blodtryck och få höra att jag borde åka till Uppsala och fortsätta med undersökningar där. Sen så spelar det även in att mitt frikort har gått ut då och att lägga ett par hundra på läkarbesök som jag känner är onödiga roar mig inte.

Inte en enda tomte

Och då menar jag prydnadstomtar den andra kategorin av tomtar har jag träffat tillräckligt många gånger på dårhuset. I går kom jag på att jag inte har plockat fram en enda tomte eller pyntat något överhuvudtaget. Tidigare jular har det varit julduk på köksbordet och några tomtar som dekoration. I år är det enda jag har gjort att hänga upp julgardiner och plockat fram två adventsljusstakar. Nu blir det jul oavsett om man välkomnar den eller inte. I år känns det som om julen bara kom helt plötsligt och jag har inte hunnit med eller orkat bry mig om det. Det blir nog så antar jag när man inte mår bra och energin inte räcker till att se hur det ser ut runt en.

lördag 20 december 2014

Nu klarar jag mig över julen

Lösningen på alla problem är givetvis fett och socker. Godis och onyttigheter alltså. Det enda positiva med julen är alla överdrivet käcka filmer och att Iceage oftast visas på någon kanal. När man glor på sådant måste man såklart trycka i sig onyttiga saker. Kort datum eller att bäst före datum har passerat stör mig inte och då går det att handla lite billigare. Jag gjorde en beställning på Matsmart.se för några dagar sedan och idag fanns paketet på utlämningsstället. Nu finns det onödigt mycket godis i kylen och skåpet men det lär vara tomt efter jul. Nu köpte jag även annat än onyttiga saker men godiset och det andra är det viktigaste.

Från uppgiven till förbannad

Jag vet inte riktigt om det är så fel att bli förbannad ibland, det ska ju vara nyttigt med känslor så jag ska kanske hålla fast den här. Att jag är förbannad beror mest på att jag har tänkt på alla idiotiska råd jag har fått genom åren. Rådet som har gjort mig mest irriterad/förbannad är att jag ska göra roliga saker för då kommer jag att få mer energi.  I mina öron låter det mest som - Du är en lat jävel som inte gör något. Ska jag se tillbaka på de senaste två åren så har jag i stort sett hela tiden fortsatt att göra saker som tidigare kände meningsfulla och skänkte mig glädje. Jag har fotat, promenerat och tränat hundar.

Mer energi har det verkligen inte gett mig utan jag har mer kört slut på mig helt i perioder. Att det då fortfarande finns människor som ger mig det rådet är lite tröttsamt. Jag försöker fortfarande tänka att människor som ger mig råd bara vill väl men ibland är det väldigt svårt att hålla fast vid den tanken. Jag vet inte heller hur de tänker sig att jag ska reagera när de berättar att mina problem oftast avtar/ blir lindrigare ju äldre man blir. Den åsikten har jag fått höra sedan jag var ca 15år och det har nu gått 20 år och jag mår inte mycket bättre. Fortsätter det i den här takten så är jag kanske inte längre självmordsbenägen när jag är runt 70 om jag fortfarande lever då. Den tanken är faktiskt inte upplyftande. 
Såg spår av skogsfågel idag och det är i alla fall lite upplyftande. Det har blivit lite dåligt med skogsfåglar här under de senaste åren så alla livstecken från dem är positiva.

fredag 19 december 2014

Jag orkar inte

Inte helt logiskt att illustrera inlägget med en bild på ett älgspår men skit samma.
Jag är ohyggligt jävla trött och jag kan för mitt liv inte förstå hur jag ska orka duscha,laga mat,promenera med djuren och bädda rent. Tanken att jag någon gång nästa år kanske får träffa en psykolog gör underligt nog inget för mitt mående. Jag tror inte på under och alla halvhjärtade åtgärder för att hjälpa mig kan de stoppa upp på något ställe var solen inte lyser

onsdag 17 december 2014

Ännu en givande dag

Inte helt otippat mår jag lika dåligt idag som igår. Tillbringade fm med att gråta och så plötsligt knackade det tyvärr på dörren. Det var bara att öppna och låtsas att det regnade fast tröjan jag hade på mig var ut och in och det syntes att jag hade gråtit. Det visade sig vara den trevliga lantbrevbäraren med post och en säck hundmat. Han tittade lite konstigt på mig men låtsades inte om något och det är jag tacksam för.
Annars sitter jag och tittar på hunden och konstaterar att han måste bli borstad och få klorna klippta men jag orkar inte. Att jag inte orkar gör givetvis att jag får ännu sämre samvete

tisdag 16 december 2014

Givande dag...

Det här var ju en givande dag eller kanske inte. Jag är så jäkla slut mentalt så det enda jag har gjort större delen av dagen är att gråta. Sen har jag i och för sig även tvättat en del medan jag har gråtit så då är det kanske okej. Sambon sa under dagen att han aldrig mer tänker tvinga mig till en läkare för att få till ett vårdintyg på mig så det känns bra. Han har helt accepterat nu att vistelser på dårhuset är fullständigt meningslösa när det gäller mig.
Jag borde ha bokat tid hos vårdcentralen för blodprov för läkaren i Falun vill det men det har jag inte gjort. Mycket hinner hända innan det är tänkt att jag ska träffa läkaren i Falun så det känns rätt meningslöst att fixa det. Finns många måsten hängande över mig men jag orkar inte och vill inte

Vad börja med?

Det är bara att konstatera att när jag är borta ett tag så finns det en del saker som måste göras när jag sedan kommer hem. Hundarna behöver få klorna klippta, en behöver bli tvättad och borstad, hundfiltar behöver tvättas, jag måste beställa linsvätska, köpa någon julklapp,tvätta lakan, det känns som om det är en väldigt lång lista på allt som behöver bli gjort. Jag fick order av ytterligare en skötare på dårhuset att skriva en bok om mitt liv. Det känns inte som om jag är mogen för det än och det vet jag aldrig om jag kommer att bli. Jag är dålig på att skriva/prata om en del saker även om de hände för 20år sedan och ska jag skriva en bok kan jag inte utelämna en del saker.

måndag 15 december 2014

Slipper lyssna på meningslöst prat

Riktigt skönt att vara hemma och att slippa lyssna på en del andra patienters meningslöst babbel. Mycket bättre att klappa hundar och kunna gå ut när jag vill. Sen tycker jag fortfarande att det är helt vansinnigt att jag skickas till Säter. Jag mår inte ett dugg bättre av att sitta inlåst och det förändrar inget. Mitt mående idag är lika kasst som det var när jag fick vårdintyget på mig. Det ska bli jäkligt skönt att få sova i min egen säng och slippa att någon lyser på mig med ficklampa.

Ja jag får lämna detta skitställe

Så var ett kort och meningslöst läkarsamtal över. Hon sa samma sak som sjuksköterskan så inget nytt under solen. Viktigast är att jag blir utskriven så om några timmar ska jag färdas hemåt. Det märktes att läkaren inte ens hade bemödat sig med att läsa min journal för hon undrade hur jag hade sovit. Och sedan påstod hon att jag hade varit på ett behandlingshem för 12 år sedan. Det har jag då inte varit. Att fråga om min sömn är rätt underligt med tanke på att jag i stort sett alltid har sovit bra och aldrig tar insomning eller annat när jag sitter här. Får se när en givande kallelse till öppenvården trillar ner i brevlådan hemma.

Hopp om utskrivning

Underligt nog kom sjuksköterskan och berättade för mig hur det är tänkt. Har aldrig varit med om det tidigare utan jag brukar först få information under läkarsamtalet. Funderar lite på om det beror på att läkare Li är rädd att jag ska säga något som får henne att tappa anseende hos tomtarna. Nu är det i och för sig väldigt ovanligt att någon tomte är med på mina läkarsamtal men kanske blir det så idag. Det sjuksköterskan informerade om är att jag inte blir utskriven om det inte finns någon planerad uppföljning. Deras plan är då att jag ska träffa den vanliga läkaren på öppenvården och sedan ska han avgöra om jag behöver träffa en psykolog. Jag är inte dummare än att jag sa att jag går med på det. Fullständigt meningslöst men om det är det som krävs för att jag ska få komma ut härifrån så är det så. Sen lär de även skriva av min lpt och då är det ändå upp till mig om jag går till öppenvården eller inte. Rätt komiskt är det att rätt många i personalen håller med mig om hur meningslöst det är att hålla mig inlåst här

Ny vecka igen

Så har det då blivit en ny vecka på dårhuset och i resten av världen. Fick veta att det är Li som är läkare här nu och henne klassar jag som en riktigt värdelös läkare. Det blir så mycket tydligare hur bra läkare H var/är när man blir drabbad av puckon hela tiden. Han och jag var långt ifrån eniga om allt och vi hade våra duster men jag visste hela tiden att det han gjorde gjorde han för att han ville hjälpa mig. Läkarna nu känner jag absolut inte så för. De har mig bara inlåst ett tag erbjuder mig att stanna längre om jag vill och sen är det bra med det och inget förändras av det. Utan ett par av de bra skötarna skulle vistelsen här vara olidlig. Nattpersonalen skrev in i min journal att jag måste få åka hem idag så får se om det hjälper. Jag mår verkligen inte bättre av att sitta här så för mig fyller det ingen funktion. Jag kan ta livet av mig här inne lika lätt som ute så det är bara meningslöst att hålla mig inlåst

söndag 14 december 2014

Jodå än lever jag

Jäkligt trött och less på allt men jag andas än. Antar att det är positivt för personalen som sluppit hitta mig död. Får se om jag får åka hem imorgon, tvivlar lite men det finns säkert någon annan som behöver min plats. Livet är inte lätt och det verkar det aldrig bli. Några fler matlagningsprogram vill jag nog aldrig mer se. Det är något som patienterna jämt glor på här.

Personalen invaggad i en falsk trygghet

Kände att det var lite drygt igår när personalen tittade till mig hela tiden så idag har jag ägnat mig åt att visa hur bra jag mår. Måste säga att det har gått över förväntan och jag får nu vara mer ifred. Utmärkt att slippa att någon öppnar dörren hela tiden och frågar hur jag mår. Ska kanske roa mig med att ha koll på klockan så jag ser hur ofta någon tittar till mig idag. Några dagar här står jag ut men nu har det blivit på tok för lång tid av förvaring. Klarar inte  längre av att bara sitta av dagarna

Söndag igen

Någon större skillnad på dagarna är det inte när man är inlåst. Det som är positivt med helger är att chansen att bli drabbad av läkarsamtal är minimal och till två fikat får man något godare än en skorpa. Att slippa träffa läkare låter kanske inte positivt men eftersom jag inte gillar läkarna här och samtal inte leder till något så är det skönt att slippa. I vanlig ordning ligger jag på sängen och funderar lite. Målet för dagen är att läsa ut en bok och när det är gjort får jag se vad jag gör

lördag 13 december 2014

Det krävs så lite

Något som jag tycker är väldigt jobbigt när jag mår dåligt är att jag blir löjligt känslig. Saker som normalt inte skulle påverka mig alls gör nu att mitt yttre krackelera och det är trasiga jag som framträder. Att visa utåt hur jäkla dåligt jag mår är inte något som roar mig alls och jag blir sur på mig själv när det händer. Nu är det då så att på den här avdelningen är det flera i personalen som lyckas kläcka ur sig konstiga kommentarer lite då och då. Jag tror inte att de på något sätt vill göra mig ledsen men så blir det. I längden så är det väldigt drygt och det känns inte som om det finns något jag kan göra åt det. Jag vill inte visa min sårbarhet för svaghetet föredrar jag att dölja

Nu var det nojigt

Jag har gjort tappra försök att få vila nu på em men det har inte gått bra. Personalen har öppnat dörren en jäkla massa gånger och börjat prata med mig. Det blir lite svårt att vila då. Förstår inte riktigt syftet med det ändå för om jag skulle försöka ta livet av mig direkt efter att de har tittat till mig så skulle jag vara stendöd nästa gång de öppnar dörren. Tycker liksom inte att det fyller något syfte. Vill jag dö härinne så kommer jag att göra det och det kan personalen inte hindra.

Och vad ska jag roa mig med nu då?

Skorpor och kaffe tog jag klockan sex. Runt sju kunde jag få hämta rena kläder och tog en lång dusch och tvättade håret. Runt åtta var det frukost och efter det gick jag och la mig igen och sov ca en timme. Dagarna här är verkligen händelserika. Jag har ingen ro i själen så jag orkar inte med att läsa så därför ligger jag bara i sängen och stirrar ut genom fönstret

fredag 12 december 2014

Vad i helvete ska jag vara här för?

Större delen av dagen har jag tillbringat i sängen med en filt över huvudet. En skötare har frågat hur jag mår och uppmanat mig att gå ut ur rummet och prata med någon av skötarna om jag mår för dåligt. I natt är det en vecka sedan jag kom hit och på den här tiden har jag haft tre korta läkarsamtal om man inte räknar med inskrivningssamtalet med en övertomte. Ett av samtalen var bara för att besluta att jag sitter på LPT. De andra två samtalen var med läkaren med en osund koppling till sin handväska. Mycket av det hon sa var rena felaktigheter så antingen står det tokigt i min journal eller så brydde hon sig inte om att läsa. Jag förstår inte riktigt om det är det här som ska kallas behandling för jag tycker bara att det är meningslös förvaring. Jag är inte ett dugg mindre självmordsbenägen nu än jag var för en vecka sedan. Konstigt nog börjar jag inte älska livet fast jag är inlåst på en avdelning där det bland annat finns en patient som tror att den har jobbat som läkare här. Måste väl vara något stort fel på mig.

Mailen är tokig igen men nu yttrar det sig bara genom att jag inte kan skicka något

Så kom brandkåren

Brandlarmet började låta för jäkligt men inget jag reagerar på. Jag har upplevt det rätt många gånger så jag fortsatte läsa. Utanför mitt rum hörde jag i vanlig ordning personalen uppmana patienter att gå in på sina rum. Efter ett par minuter kom brandbilen och oljudet upphörde. Jag kommer nog alltid tycka att det är rätt ologiskt att skyffla in patienter på sina rum när brandlarmet går men det här är som bekant Säter. Skulle lite galningar brinna inne är det nog inte direkt någon förlust

Nej jag vill ju inte se luciatåget

Tydligen är det så att ett luciatåg från en skola i närheten lussar här på dårhuset. Jag behövde bara säga nej till att se det tre gånger till tre olika skötare för att de skulle sluta fråga mig om jag inte ville se. Det är väl en fin tradition att skolan i närheten lussar här men sånt får mig mest att känna mig som en apa i bur som folk ska titta på. Det enda som gör att jag inte tar livet av mig nu är att jag inte vill utsätta skötaren som hittade mig när jag hade hängt mig för mer. Skit dag

Frågan som ekar i mitt huvud

Varför sitter jag här? Jag ser verkligen ingen mening med att sitta inlåst här. Enligt en del i personalen så är det för att hålla mig vid liv men så är det ju inte. De klarade det inte tidigare och skulle inte klara det nu heller om jag sätter den sidan till. Det enda som är bevisat är att personalen kan återuppliva mig när de har turen/oturen att hitta mig i tid. Jag vet hur lite koll de har och att ta livet av sig härinne är inte svårt.

torsdag 11 december 2014

Måste skratta

åt hur jäkla lite koll personalen har här. Jag följde med på den gemensamma promenaden som mer är ett segt hasande än promenad men luft fick jag. Tanten i personalen som var med blev lite lätt irriterad på mig för jag knatade på men jag bryr mig föga. Personalen föreslog att vi skulle promenera längs sjön och då började jag fundera lite över hur det är ställt. Nu vet jag inte hur många av oss patienter som är inlåsta för att vi är självmordsbenägna men det är därför jag sitter här i alla fall. Hade jag velat hade det utan tvekan varit möjligt för mig att hoppa i sjön. Tokigheterna tog inte slut där utan när vi kom tillbaka till avdelningen låste jag lydigt in tändare och plånbok i värdeskåpet och sen knatade jag till mitt rum. När det gäller mig så får jag inte ha ytterkläder och skor i mitt rum men ingen noterade det. Så nu står mina kängor med långa skosnören här i garderoben i mitt rum. Känns som personalen lyckas lysande med att hålla mig vid liv

Och här sitter jag

Det blev ett kort läkarsamtal med läkaren med en osund koppling till sin handväska med det vanliga budskapet att jag kan komma tillbaka hit när jag känner att jag behöver det. Och att det är bättre att jag kommer hit innan jag gör något. Inget nytt under solen kan man säga. Nåväl jag ska i alla fall få gå ut med personal och med tanke på att jag inte varit utomhus sedan i lördags så är det bra. Viktigast för mig var att få veta när jag blir utskriven och svaret på det blev att om allt fungerar och jag uppför mig kan jag bli utskriven i början av nästa vecka. Jag var faktiskt ärlig och sa till henne att om jag blir för less tar jag livet av mig oavsett om jag är inlåst eller inte. Verkligheten är att jag skulle hinna dö innan någon tittar till mig här. I vanlig ordning uppmanade hon mig att tänka på hur ett självmord skulle påverka min sambo. Uppriktigt sagt är jag heligt less på skuldbeläggandet som många i vården ägnar sig åt. När man är självmordsbenägen så blir inget bättre av det.
Jag är glad att jag tvättade på fm för annars skulle jag bli tvingad att ha landstingets underkläder imorgon

Ännu en dag

Nu ligger jag på min bäddade säng och väntar på att klockan ska bli sex så det är godkänt att vistas utanför rummet. Det har jag ägnat mig åt en stund nu och minuterna rusar inte direkt iväg. Att ta strid för att få vistas utanför rummet innan sex har jag inga planer på att lägga energi på. En del regler följer jag som sagt för ibland är det enklare att acceptera och anpassa sig. Det är inte värt att strida om allt och sen jämnar det nog ut sig genom att jag annars mest gör som jag vill

onsdag 10 december 2014

Och här sitter jag

Stirrar på den gröna väggen och dörren till badrummet och konstaterar att än är jag inte fri. Jag frågade en skötare om hon hade hört när jag skulle få åka hem så hon gick för att se om det fanns något skrivet. Hon kom tillbaka och berättade att de hade flyttat fram mitt möte på öppenvården. Så det lär innebära att jag inte heller blir utskriven imorgon,grattis till mig eller nåt. Att vara här gör verkligen mycket för min psykiska hälsa.

 Läkaren ringde i alla fall sambon även om hon inte informerar mig om något. Det var inte mycket vettigt som framkom i det samtalet. Hon föreslog att jag skulle få träffa en psykolog på en annan öppenvård som jag inte tillhör. För min del kvittar det men kan det få mig att bli utskriven fortare så kan jag väl ta mig 10mil hemifrån en gång. Det mest rubbade var dock att läkaren tyckte att min sambo över telefon skulle avgöra hur jag mår och sedan rapportera till sjuksköterskan här på avdelningen. Sådant gör inte min sambo. Jag frågar mig även om det är så jävla svårt för personalen här att prata med mig och själva få en uppfattning om hur jag mår. Känns bara som om läkaren är rädd för att skriva ut mig för hon oroar sig för att jag tar livet av mig då. Om min sambo däremot säger att jag är okej kan hon alltid skylla på honom om jag tar livet av mig.

Jag vet inget

I vanlig ordning ägnar jag mig åt att vänta på besked vad som ska ske om något ska ske. Funderar på om det är någon mening att börja läsa en ny bok eller inte. Om jag blir utskriven om någon timme är det rätt dumt. Stalker läste jag ut i mån och för några timmar sedan blev jag klar med Fjärilseffekten.
Båda är klart läsvärda. Kepler är alltid bra och Alvtegen är En mästare när det kommer till att byggs upp porträtt av människorna i hennes böcker.

Träffade på min favorit sjuksköterska som konstaterade att det var bra att jag var här så jag hålls vid liv. Jag är inte helt enig men det är bara att sitta av tiden.

Nu råkade jag nog skrämma sjuksköterskan på den här avdelningen. Han kom in med min 14.00 medicin och jag undrade om han hört något om när jag får åka. Svaret blev nej och jag sa att personalen här måste tycka att det är lika meningslöst som mig att hålla mig inlåst. Fick ett svar på det och sen sa jag att personalen här måste veta vid det här laget att jag lika gärna kan ta livet av mig härinne som ute så det är ingen mening att hålla mig här. Skulle nog inte sagt det för han tittade konstigt på mig och skyndade sedan iväg

Räknar med att få åka hem

Igår kväll förutspådde mitt orakel(en skötare) att jag skulle få åka hem senast fre och han brukar ha rätt. Jag personligen tror att jag får åka hem idag och att läkaren i vanlig ordning dumpar över ansvaret på min sambo. Lite rubbat tycker jag att det är att de alltid dumpar över ansvaret på anhöriga men det är inte mycket i psykvården som gör mig förvånad längre. Kanske borde jag ta en bild på allt som jag har i rummet som jag inte får ha och lägga upp här. Jag är fortfarande övertygad om att jag skulle kunna smuggla in ett gevär på den här avdelningen och det är lite läskigt för kan jag kan även folk som är galnare. Jag har alltså inget gevär här nu om någon nu skulle tro det för jag skulle inte smuggla in något som jag inte har användning för.

tisdag 9 december 2014

Dags att slippa vara medveten ett tag

Eller med andra ord så är det dags att sova. En lång dryg dag är över och jag är bara less på allt. Jag vill inte vara någonstans och viktigast av allt så vill jag inte finnas. Ser ingen mening med det och orken är slut

Svårt att inte bli lite beklämd

Det här är nu fjärde gången i år som jag sitter inlåst med lpt. Vårdtiden har varierat från några dagar till runt 3 veckor och bevisligen hjälper det föga eftersom jag återvänder gång på gång. Att ens kalla det för vårdtid är lite fel eftersom det bara är förvaring. Det finns så mycket här på avdelningen som man kan ta livet av sig med och det märks att säkerhetstänket här har många brister. Ett bevis på det: jag får inte längre gå ut fast jag inte har gjort något så idag handlade en i personalen åt mig och gav mig sakerna i en plastpåse. Jag tänkte bara jaha det var artigt att ge mig något som jag kan ta livet av mig med och plastpåsen bor nu i mitt rum.

Läkarsamtal avklarat

Och det var lika givande som det brukar vara med läkare som jag inte gillar. Pratade lite om självmord och jag tyckte mest att hon försökte skuldbelägga mig och det sa jag. Hon menade att det inte var så hon menade och inte vet jag. Kanske missuppfattade jag eller så tänkte hon inte på hur hon uttryckte sig. Sen blev hon även förvånad av att jag bryr mig om hur jag påverkar andra och att jag bryr mig om deras känslor. Jag kan inte förstå hur en del lyckas tolka mig som en hjärtlös person eller jo det kan jag. De läser i min journal att jag har drag av narcissistisk personlighetsstörning och sen spelar det ingen roll hur jag är i verkligheten. En del saker ändrar sig aldrig och i vanlig ordning blev jag erbjuden medicin. När jag tackade nej kontrade hon med att jag sitter på lpt så de bestämmer om jag ska ha medicin eller inte. Att säga sådant fungerar dåligt på mig så jag förklarade att jag vägrade mediciner i perioder på 90 och kan göra det igen. Hon gav sig inte riktigt men jag fick order att fundera över om jag kan tänka mig medicin.

Vi kom inte fram till något mer än att jag inte får åka hem idag. I morgon tänker hon ringa sambon eftersom hon har rätt att göra det enligt LPT. Så får se vad det leder till,kanske blir jag utskriven imorgon vem vet

En lösning

Lika bra att jag delar med mig av lösningen på mitt mail problem om fler har samma problem. Problemet var som sagt att hotmail/outlook envisades med att visa som skrivbordsvy i mobilen. Så det gick varken att läsa eller svara på mail. Min lösning blev att hämta firefox till mobilen och nu visas mailen som den ska igen. Så det kan vara värt att helt enkelt prova en annan webbläsare om det strular

Ännu en morgon på dårhuset

Jag hade tur för det var en av mina favoritskötare som jobbade natt. Det är skönt att ha ett par favoriter som känner mig bättre och vet hur jag är. Skötare T är bra och hon tog sig tid att prata med mig fast det var stressigt för personalen. Det är sådant som kan göra en värdelös dag lite mindre värdelös. Har man inte varit inlåst kan jag tänka mig att man tror att det är läkarna som gör nytta på avdelningar men så känner jag inte att det är. Läkarna har en liten roll när det gäller patienter, några enstaka läkarsamtal gör inte att att man känner mig. Läkarna lär känna patienter genom skötarnas anteckningar och tidigare journalanteckningar och det är inte en hel bild. Undantaget är läkare H som pratade mycket med mig och fattade hur jag är. Funderar på om jag ska ta och resa mig från sängen och leta reda på en skötare och be om rena kläder så jag kan duscha. Svåra beslut man måste fatta som inlåst galning

måndag 8 december 2014

Bara skit

Man skulle kunna tycka att jag straffas nog med tanke på att jag måste lyssna på samtal mellan patienter som är så korkade att det förvånar mig att de kan klä sig själva. Men det räcker inte utan min mail fortsätter jävlas. Efter mycket om och men kunde jag logga in bara för att upptäcka att mailen visas i skrivbordsvy. Jag kan se halva rader av mail och det går inte att förstå så mycket av halva meningar och jag kan inte skicka mail. Om någon nu väntar på mail så svarar jag inte för att jag inte vill utan jag kan inte. När mailen fungerar igen kommer det svar.
Nu håller jag mest en tumme för att det är nattpersonal som jag gillar. Det dröjer innan de kommer så jag kan hoppas en stund.

För min del blev det inte något läkarsamtal idag men jag sörjer inte över det

Är det mening att jag ska vara tacksam?

En sjuksköterska dök upp för en stund sedan och berättade att tokiga läkaren med handväskan hade gett henne i uppdrag att boka in en tid på öppenvården åt mig. Det hade hon ordnat så jag har en tid på fredag. Syftet med det förstår jag i vanlig ordning inte. Öppenvården är fullständigt värdelös och hade jag velat ha en tid hade jag kunnat ordna det själv. Nu sa dock sjuksköterskan att det är helt upp till mig om jag går eller inte och det förutsätter att jag då är satt på fri fot. Nu räknar jag med att bli utskriven innan fredag för någon plan för min utskrivning lär det finnas om de bokar in en tid på öppenvården. Varför jag ska sitta här på säter är som vanligt ett mysterium. Jag mår inte bättre av det och bevisligen går det att ta livet av sig här

Att fundera över

Det jag funderar över är om det är nya regler eller slarvig personal. Toan låstes upp för några timmar sedan för att jag skulle duscha och ingen har varit in efter det för att låsa. I vanlig ordning lär det visa sig vad som gäller nu. Tydligen är det läkaren med en osund koppling till sin handväska som har hand om den här avdelningen den här veckan. Mig kvittar det för det är bara same shit different names. Läkarna här imponerar inte direkt på mig men det är som det är. Jag hyser en förhoppning om att få ha mina egna kläder igen idag om jag inte blir utskriven. Läkaren med osund koppling till sin handväska är duktig på att skriva ut patienter så får se

söndag 7 december 2014

Besviken löjligt nog

För mig gör det alltid lite ont i hjärtat när människor tror saker om mig som är fruktansvärt långt ifrån hur jag är. Jag vet att en del inom psykvården tror att jag är väldigt kallhjärtad och det är långt ifrån sanningen. Har man haft att göra med mig under lång tid känns det som om man borde veta bättre men tydligen inte. Jag har alltid varit tydlig men hur fel jag anser att det är att tvinga någon att ta ens liv när man vill begå självmord. Med tvinga menar jag lokföraren som inte kan göra något när någon står på spåret eller föraren av ett tungt fordon som inte har möjlighet att väja om en bil plötsligt kör rätt mot lastbilen. Hur man då kan tro att jag när jag mådde/mår som sämst skulle planera och genomföra ett självmordsförsök som gör att en annan person tar mitt liv är bara befängt. Och är man så jäkla dum att man tror det kanske man ska ta och prata med mig för att förstå hur det i verkligheten var. Idag tänker jag återigen FUCK SÄTER

Jäkla irriterande

Igår var det ett bök att komma åt min mail och så är det även idag. Får budskapet att det inte går att få till en säker anslutning och sen är det bara kört. Ångrar lite att jag inte tog med en dator men jag räknar med en kort vistelse här.

Största problemet nu är om jag hinner läsa ut en bok till imorgon som en i nattpersonalen var snäll att låna mig. Jag känner mig rätt säker på att bli utskriven imorgon och det skulle vara rätt irriterande att lämna boken halvläst. Boken det handlar om är Stalker av Kepler så det är många sidor och eftersom jag läst de andra böckerna av Kepler så är det en bok som jag vill läsa.

Jag märker själv att det blir lite stavfel och fel bokstäver ibland när jag bloggar från mobilem men det får vara så nu. Det är nog mycket tok som jag inte ser innan jag publicerar ett inlägg

Dregen självbiografin berättad för Tore S Börjesson

Boken om Dregen fanns på avdelningen och jag tänkte att det kunde vara intressant läsning. Jag hade fel. Boken ska handla om hans liv men känns mer som en bok för frälsta Hellacopters och Backyard babies fans. Ohyggligt mycket namedropping, mycket om vilka band som influerat och nördiga detaljer om förstärkare och annat blandat med små portionet av vem Dregen är. Fast jag har läst boken kan jag inte säga att jag vet mer om honom. En del bitar är väldigt privata som hans fars självmord och det år sådant som visar vem en person är inte en massa minnen av att supa men kändisar. Det är mycket möjligt att den som har skrivit boken kan ha varit lite för mycket av ett fan av Dregen för det blir lite för mycket dyrkan i texten.

Jag kan inte klassa boken som läsvärd om det är Dregen man vill läsa om. Om man däremot vill nörda ner sig i banden är den ett bra val. Det som nog påverkade mig mest bortsett från faderns självmord var att läsa namnet på ett band, jag kände sångaren och han dog för rätt många år sedan. Lite tokigt blir det när det som jag fastnar för är namnet på ett band som inte har något med boken att göra

Sex timmar

Efter att ha sovit sex timmar så är jag nu lite piggare i alla fall. Helt lätt att somna var det inte för patienten i rummet bredvid skrek och uppförde sig illa. Hörde att jourläkaren dök upp och sen blev det lugnare. Antar att de drogade ner honom lite.

I vanlig ordning är vi för många på avdelningen och då blir det stökigt. Tror vi är 17 på en avd med 12 platser. Får se om några skyfflas hem idag fast det bara är jourläkare. Läkaren för dagen är den med en osund koppling till sin handväska och hon är duktig på att rensa avdelningar på patienter. En sak som är positiv är att skötare K som egentligen har gått i pension har hoppat in här idag. Jag gillar henne även om hon är en av dem som jag inte skulle kunna lura för hon tillhör kategorin av skötare som har koll.

Det som stör mig för dagen är att min toa är låst. Läkaren igår hade tydligen gett order om det men personalen insåg det först på kvällen. Jag borde sluta ifrågasätta logiken här eftersom jag ändå aldrig kommer att kunna förstå den men det kan jag inte. När jag var inlagd här senast efter en intox fick jag ha bh och toan var öppen. Nu när jag kom hit utan att ha gjort något så får jag inte ha bh och toan ska vara låst. I mitt huvud går det inte riktigt ihop

lördag 6 december 2014

Gnäll och mer gnäll

Jag vill inte vara här. Att vara på den här avdelningen är som att få en försmak av hur det är att sitta på ett ålderdomshem. Det är trångt mellan borden i matsalen för rullstolarna och rullatorerna ska få plats. En del av skötarna har blivit för vana att tala med äldre som inte riktigt är med på banan så att prata med dem är bara underligt. Under det senaste dygnet har jag i bästa fall sovit en timme. Läser jag känns det som om jag håller på att somna men släcker jag för att sova blir jag klarvaken. Jag har aldrig haft problem med sömnen men nu kan jag plötsligt inte sova. Jag är nog inte så nöjd med tillvaron känner jag

Måste vara första gången

Min fm var rätt trevlig för en som tidigare var vikarie på 90 hoppade in och jobbade några timmar här. Det var längesedan som jag pratade med M så vi pratade lite medan han satt vak på mig. Efter det dök skötaren från 90 upp som alltid brukade peka finger åt mig. Det var alltså på ett skämtsamt sätt under tiden jag var inlåst länge. Så då fick jag säga hej till honom och få en kram. Sen blev det läkarsamtal och jag blir kvar här till mån när ett nytt beslut ska fattas. Jag får inte ha egna kläder men mitt 2+ blev till ett 1+ så det var positivt. Extra tillsyn är jag van vid och det stör mig inte det är vak som är drygt. Till min stora förvåning fick jag följa med ut med andra patienter för en stund sedan.

Det är väldigt udda, om jag minns rätt var det i maj/juni förra året när jag var på den här avdelningen som jag senast fick följa med ut med andra patienter. Och jag kan inte minnas att jag någonsin har fått gå ut under första dygnet här.
Om någon funderar så blev det givetvis en ytlig kroppsbesiktning av mig när jag kom hit i natt.

Efter 30 min sömn

Hjärnan känns rätt mosig efter lite för lite sömn men det gör inte så mycket när man är inlåst. Igår var det i alla fall trevliga poliser som förde mig hit och det är alltid positivt. Lite komiskt var det att jag berättade för poliserna vad som skulle hända när jag kom in och jag hade helt rätt. Jag förutspådde att jag skulle få träffa en tomte och att beslut om lpt skulle skjutas på till idag. Jag fick dock uppleva en ny sak och det var att personalen på jouren bad poliserna vänta med mig och sedan föra mig till avdelningen.
Färden till dårhuset blir lite lättare om det är poliser som det går att prata med. Om en stund är det frukost så jag får väl se fram emot det ett tag. Jag hoppas att jag får träffa läkaren tidigt så jag blir av med vak men det beror på hur hon prioriterar och hur många jourfall som dyker upp. Det som talar för att det blir samtal tidigt är att det är dåligt med personal och då är det svårt att ha vak på en patient

Tror jag har upplevt det här tidigare

Jag ligger i en säng på dårhuset och en bit bort sitter en skötare och tittar på mig. 2+ på mig alltså. Läkaren eller övertomten som skrev in mig gick med på 1+ men när jag kom till avdelningen hade hon tydligen ångrat sig för jag fick vak. Ska träffa läkare Le imorgon så får se vad som sker

fredag 5 december 2014

Det blev en ny dag

Inte så oväntat för det blir alltid en ny dag oavsett om man lever eller inte. Jorden slutar inte att snurra och livet går vidare. Snön faller och nu känns det som om det blir vinter på riktigt.

torsdag 4 december 2014

Ingen fara

Det är ingen fara med mig och jag har inte gjort något. Finns ingen anledning till oro.
Blir bara trött och less ibland och så är det nu. Om jag tar mig ur det vet jag inte men det visar sig

Gränsen nådd

Så jävla trött och less på allt och min gräns är nådd igen. Vad jag ska göra åt det får jag se

onsdag 3 december 2014

Gör det lätt för mig

När jag har läst en bok som jag gillar brukar jag oftast läsa fler böcker av den författaren. Alltid lättare att göra så istället för att hitta någon ny bok av en författare jag inte vet något om. Därför har jag nu läst Skugga av Karin Alvtegen
Boken kretsar runt Jan-Erik Ragnerfeldt som är son till den kända Nobelpristagaren i litteratur Axel Ragnerfeldt. Axel är numer gammal och enda sättet han kan kommunicera med omvärlden är genom ett finger som han enbart kan styra bra dagar. Jan-Erik försörjer sig genom att åka runt och berätta om sin far och ha högläsning av hans böcker. En dag får Jan-Erik ett samtal det är en okänd kvinna som visar sig vara en boutredare från stadsdelsnämnden som ringer för att berätta att familjen Ragnerfeldts gamla hushållerska har avlidit. Anledningen till samtalet är för att ta reda på om hushållerskan Gerda har några anhöriga som Jan-Erik vet om. Det telefonsamtalet leder till att Jan-Erik återvänder till sitt barndomshem för att leta efter ett foto av Gerda. Under sin jakt på ett foto inser Jan-Erik saker om sina föräldrar som han aldrig hade kunnat tro.

I början tyckte jag att boken var seg men efter att ha läst ett tag blev jag fast. Det här är berättelsen om att stå i skuggan av en känd person oavsett om man är hans barn eller fru. Och det är också en berättelse om hur långt en del är villiga att gå för att upprätthålla sig rykte och en fin fasad utåt. 

Ännu en dag åt helvete

Jag vet vad jag inte ska äta om jag vill slippa migrän men bevisligen är jag inte alltid så smart. Så idag straffas jag. Hade jag lidit av värre migrän eller haft det oftare skulle det utan tvekan kunna driva mig till självmord även om jag hade mått bra psykiskt. Nu hoppas jag bara att jag snart ska må lite bättre så att jag klarar av att göra något vettigt idag

tisdag 2 december 2014

Utan en tanke

Glor på tv utan att titta
Sitter med datorn och stirrar på en tom skärm
Öppnar en bok och stirrar på ord medan tankarna svävar iväg
Svarar på en fråga utan att veta vad jag egentligen svarar på

Låter det naivt så är det oftast det

Jag får lov att konstatera att förhoppningen som läkaren på dårhuset hade var så pass naiv som jag tyckte när han sa det. Ett par av läkarna hade nämligen förhoppningen att jag magiskt skulle börja må bättre. Det låter bara bisarrt när jag tänker på det och hur en läkare som ändå läst mina journaler tror något sådant. Men vad vet jag läkarna har kanske kontakt med någon magisk gubbe/gumma som sitter på molnen och pekar på vilka människor som ska må bra och vilka som ska må dåligt.

måndag 1 december 2014

Så var det avklarat för i år

Varje år tycker min släkt att vi ska åka till dem och fira jul och varje år ger jag samma svar. I dag var det då dags för det obligatoriska samtalet med frågan. Svaret är och har alltid varit nej och det tas emot lite så där. I år hade jag i och för sig kunnat säga att jag ändå inte planerar att leva vid jul men jag tvivlar på att det budskapet hade tagits emot bättre än bara ett nej. Ett kort och direkt svar är nog bättre i en del fall.

December

Jag har nog alltid haft lite svårt för köphysterin som dyker upp så fort julen närmar sig. Det är nog så med många högtider att de är roligast när man är barn. När man sedan blir vuxen så försvinner magin och det är en del av att bli vuxen.
Lite nyfiken är jag på att se när kallelsen till öppenvården dyker upp. Inte för att jag tänker gå utan jag är mest nyfiken på att se hur lång tid det tar. I mitt fall kvittar det men jag kan tänka mig att det för någon annan skulle vara ett katastrof om det dröjer för länge. Egentligen tycker jag att man ska få en tid till öppenvården inom en vecka från det att man blir släppt från psyket. Min gissning är att de kommer/har bokat in en tid åt mig nästa år

söndag 30 november 2014

En dag som aldrig kommer åter

Och hur har du då tillbringat din dag. Är du nöjd med din dag? Kanske har du varit snäll mot dig själv och någon i din närhet. Eller så har du kanske inte varit det. Varje liten dag är en del av ditt liv och det är upp till dig vad du gör med dina dagar.
Jag har inte gjort mycket vettigt och det känns helt okej för mig. Har inga planer eller mål för framtiden så det blir som det blir

Utåt

Det finns roligare sätt att tillbringa en dag på än att ha en jäkla huvudvärk. Borde kanske fundera på om någon har gjort en voodoodocka av mig och sitter och sticker nålar i mitt huvud. Adventsljusstakar var jag duktig och plockade fram igår för det viktigaste är naturligtvis att man utåt verkar vettig och att allt är som det ska. Det är nog många som privat inte har det så bra men utåt verkar allt vettigt

lördag 29 november 2014

Mot nordliga vindar skyddad: Psykiatrisk vård, patienter och Säters sjukhus under 100 år

Historia har alltid roat mig eftersom det ger oss möjligheten att se in i det förflutna och ger oss en chans att förstå varför saker idag är som de är. Förra året under min långa vistelse på Säters sjukhus hade jag turen att ibland vara ute på promenader med de äldre skötarna. Jag fick då berättat för mig hur det var att jobba på avdelningarna som inte längre finns kvar och hur Säter en gång i tiden fungerade. Jag fick veta var sjukhusets egna grisar fanns, var det odlades grönsaker, vad som fanns i de olika husen som ännu står kvar och en hel massa annat intressant. När jag upptäckte att det fanns en bok om Säters sjukhus historia blev det en självklarhet att jag skulle läsa boken och det är nu gjort.

Bokomslag Mot nordliga vindar skyddad : Psykiatrisk vård, patienter och Säters sjukhus under 100 år (inbunden) Boken är väldigt lättläst och går snabbt att ta sig igenom. Att läsa journalanteckningar om patienter som en gång i tiden vårdades på Säter gör lite ont i hjärtat. Att läsa att en patient låg i bad under skyddstäcke 11,5 timmar per dag i 30 dagar känns bara fruktansvärt. Det är ett par patienter som man får följa genom journalanteckningar och i en del fall får läsaren även veta vad som hände med patienterna. I en del fall kom de aldrig ut från Säter utan det slutade med att de begravdes på kyrkogården. Efter att ha sett bilder i boken på hur många sängar de hade i varje sal så är det bara att konstatera att det i alla fall är en sak som har förbättrats med tiden.


En sammanfattning av Säters sjukhus historia är att det i början var ett ställe var folk förvarades under lång tid och blev utsatta för mycket underliga behandlingar men de blev även aktiverade. De jobbade i skogsbruk, odlade grönsaker till sjukhuset, tillverkade kläder osv. Sedan verkar det som om det blev ett ställe där vårdtiden blev kortare och folk fick behandling på sjukhuset och även efter att de fått åka hem, terapi och medicin. Och idag är det ett ställe var folk oftast förvaras en kort tid och får medicin och sen återvänder samma patienter gång på gång.
Det jag saknar i boken är mer berättelser från patienter och personal om hur deras vardag var. Sedan kan jag även tycka att beskrivningen över vad det finns för hjälp att få idag är lite för rosenskimrande. Jag hade även gärna sett att sista porträttet av en patient skulle ha varit en patient som vårdats senare på Säters sjukhus. Sista patienten som tas upp i boken vårdades på sjukhuset i perioder från 1974 till 1987. Jag hade istället föredragit om de hade tagit upp en patient som vårdats någon gång under 1990-2000 eftersom det hade gett en mer korrekt bild av hur det är idag. Det är en läsvärd bok även om jag hade önskat att den gick lite mer på djupet.

Ingen sol

Och ingen ljusning i sikte. Lite som livet med andra ord, grått inombords och grått runt mig. Kanske borde jag vara glad åt att det inte är svart men jag vet inte riktigt. Jag kan inte låta bli att fundera på om det verkligen är meningen att livet ska vara så här. Och om det nu är meningen att det ska vara så här varför ska man då leva. Jag förstår det inte. Verkar som om jag har missat något

fredag 28 november 2014

Vad gömmer sig i dimman?

Svaret på det är att man aldrig kan veta. Kanske är det några konstiga skogsväsen men mer troligt så är det kanske någon fågel och lite andra djur. Jag har alltid gillat att vara ute och promenera i dimma, jag kan tycka att det är rätt skönt när världen helt plötsligt krymper och man inte ser allt.

torsdag 27 november 2014

Bläddar i pärmen om mitt liv

Jag började fundera över när en del saker egentligen hände och enklaste sättet att ta reda på det är att titta i pärmen med alla papper från socialen och rättegångar. Under den här tiden skrev jag även dagbok men innan mitt självmordsförsök förra året slängde jag allt sådant. Jag ville inte att någon skulle läsa alla mina privata tankar.
En del noteringar från socialen är bara underliga och jag förstår inte varför de ens finns eller vad sägs om
" (Mitt namn) har klippt av sig håret och tonat det. Hon har även gjort hål i näsan och satt in en pärla."

Det finns även en kommentar från BUP som är så konstig att den fick mig att le. Kommentaren fälls när socialen pratar med en jourläkare på BUP och det är jourläkaren som yttrar det här.
"Flickan rymmer ju inte och äter-dvs inget annat oroväckande beteende"

Det är så mycket i alla mina papper som bara är konstigt och annat blir jag lite ledsen av att läsa. Hur kunde de ha så fel om mig och varför gjorde ingen något ordentligt när jag var 15-17?

Mest förvånad blev jag dock av att inse att jag faktiskt bara var 16år första gången jag blev dömd, trodde att jag var 17. Tydligen inte lätt att minnas allt

Tittar ut lite

Ett bit bort är det två rådjur som promenerar runt i frosten och stannar till ibland och äter lite. Ganska trevligt att titta på annars så råder det ett lugn utanför. Det är nog den plötsliga kylan som har haft en lugnande effekt på fåglarna. I morse var det helt klart en chock att kliva utanför dörren. Minus 10 är inte kallt när man har blivit van vid kylan men när den kommer plötsligt känns det. Ännu kallare blev det när jag insåg att jag blivit för fet för min vinterjacka som jag använder på hundpromenader. 20kg upp på ett år har helt klart gjort mina höfter lite för fluffiga

onsdag 26 november 2014

Kan det bero på missbruk?

Jag tänkte vara duktig och ta och hänga upp julgardiner så att det blir gjort. När jag letade fram lite gardiner hittade jag ett par som aldrig varit använda och jag ihåg att jag köpte dem i början av året när det var rea på julsaker. När jag packade upp dem tänkte jag att det såg lite konstigt ut men jag tänkte att jag bara inbillade mig. Sedan började jag stryka och jo den ena längden är bra sned och skum.
Notera hur konstig den är på kanterna. Slutsatsen jag har dragit är att den som har klippt tyget måste missbruka något för så här konstigt kan man inte klippa om man inte är påverkad. Gardinerna är nu upphängda och det ser rätt konstigt ut men så får det vara. Om någon kommer att klaga ska jag med nöje visa var ytterdörren är. I mitt hem får gardinerna vara lite skumma

tisdag 25 november 2014

4 Inlägg på en dag kan inte vara vettigt

Nu finns det i och för sig papper på att jag inte är vettig så det är nog godkänt med 4 inlägg. I vanliga fall skulle jag nu läsa en bok men jag har ingen att läsa och insåg det lite för sent. Skulle jag ta mig till byhuset nu och börja leta efter en bok skulle säkert någon i byn reagera över att det var tänt i byhuset. Nu skulle det inte innebära att polisen dök upp för här i närområdet finns det inga poliser i tjänst efter 23. Närmast polis efter 23 hittar man nog 10 mil bort. Överlag så tycker jag nog att bybor med gevär är lite läskigare än poliser.

Nu vet jag att du F tycker att det är för många inlägg och att jag istället borde skriva på en bok. Jag kan glädja dig med att jag har skrivit några sidor men mer blir det nog inte. Tror ärligt talat inte att jag vill dela med mig om så mycket i mitt liv. Det kan vara så att om man ska skriva om privata saker behöver man ha distans till det och det kommer jag aldrig att få. Titeln var i alla fall given Ett sjöodjurs liv med psykisk ohälsa

Den härliga lösningen socker

Efter att i alla fall ha varit ute på en ordentlig promenad som inte hjälpte upp mitt humör förlitar jag mig nu på socker. Jag har inte riktigt nått nivån än när jag sitter och äter ur en påse med socker utan jag ska trolla fram en kaka. För att lura mig själv lite så blir det en kaka med ett täcke av havregryn så jag kan låtsas att det är nyttigt. Snart är det kanske läge att ringa någon begravningsentreprenör och fråga vad det är för mått invändigt på begravningskistor

Ryskt bläck av Tatiana De Rosnay

Den här boken läste jag när jag satt på dårhuset. Det var en av böckerna som fanns på avdelningen och av texten på baksidan att döma så lät den bra.

Bokomslag Ryskt bläck : roman (häftad)Nicolas har skrivit en bok som delvis bygger på hans familjehistoria som han av en slup fick reda på. Boken blev en stor succé och nu njuter han av livet som en framgångsrik författare. Hans förläggare tror att han är i full gång med att skriva en ny bok men så är ej fallet för han har fullt upp med att njuta av livet som känd. Nicolas anhöriga och vänner tycker att han i takt med berömmelsen har blivit mer yta än innehåll. Dagen kommer när Nicolas blir tvingad att fundera över sitt liv.

När jag har börjat på en bok så ska det mycket till för att jag inte ska läsa ut den. Den här boken funderade jag många gånger på att slå ihop och inte läsa ut. Nu läste jag ut den ändå men det är verkligen inte en bok jag kan rekommendera någon att läsa. Om man tycker att det är spännande att läsa om en ytlig människa som är otrogen så kan den kanske passa. Om man däremot gillar att läsa en bok med en bra och intressant historia så är den här boken helt fel.

En läsvärd bok

Bokomslag Skuld (pocket) Peter Brolin har stora skulder och är på väg att förlora sin firma som om det inte räckte med det har han börjat lida av ångestattacker. Han tar mod till sig en dag och lämnar sin lägenhet och går in på ett kafé. När han sitter där och funderar över livet kliver en kvinna in genom dörren och närmar sig honom. Hon tror att han är en annan person och innan han hinner förklara att hon inte är den han tror har hon gett sig av. Kvar på bordet lämnar hon en ask som hon vill att han ska lämna till hennes man som en överraskning. Peter beslutar sig för att ta sig till mannens arbete och lämna asken. När han har tagit sig till mannens arbete blir han inte välkomnad på sättet han räknar med. Mannen som heter Olof Lundberg förklarar att hans fru har varit död i ett par år och att det är en okänd kvinna som plågar honom. Det som finns i asken är inte något som varken Peter eller Olof ens hade kunnat gissa. Peter beslutar sig för att hjälpa Olof ta reda på vem kvinnan är och varför hon trakasserar Olof.

Den här boken är helt enkelt bra. Det är en bok om vänskap fylld av oväntade händelser och vändningar.

måndag 24 november 2014

En evig upprepning

Fortfarande censurerar jag mina tankar lite innan jag skriver något här. Jag tänker mycket på självmord och det förvånar nog inte någon. Men som alla som har mått dåligt någon gång har fått höra så är det helt normalt att tänka på självmord så jag är väl bara normal. Det värsta tycker jag fortfarande är att den som blir mest drabbad av allt är min sambo och han lever med vetskapen att det inte finns någonstans han kan vända sig när han märker att jag mår för dåligt. Han tycker inte helt otippat att det är rätt meningslöst att tvinga mig till vc eller öppenvården. Det enda som sker då är att de skriver vårdintyg och sen går färden till dårhuset och sen får jag sitta av tiden där några dagar och det ändrar som bekant inget. När jag sedan blir utskriven är allt precis som det var innan och sen dröjer det ett tag och sen upprepas allt igen.

Regn ute regn i sinne

Kallt och jävligt men jag är för lat för att resa på mig och slänga in ved i kaminen så jag får sitta här och frysa. En annan lösning hade varit att ha en hund i knät men då kan jag inte sitta med datorn så den lösningen går också bort. Får se om jag får en kallelse till öppenvården idag, fullständigt meningslöst men dårhuset skickar alltid en remiss till öppenvården när de släpper ut en. Den här gången ska jag jag i alla fall avboka i tid

söndag 23 november 2014

I naturen är det alltid liv

Det är bara att konstatera att det är mer fart och liv ute i naturen än det är på mig. Lever gör jag men mer än så är det inte. Fick även höra av sambon idag att han ibland är rädd för att komma hem och hitta mig när han har varit iväg. Det är inte rätt att han ska behöva oroa sig för att komma hem och hitta mig död och jag kan inte göra något åt det.

Grått ute och grått inne

Det är rätt vackert ute idag även om det är väldigt grått och kylan går in i kroppen. Jag hade verkligen önskat att jag kunde njuta av promenader som jag gjorde förr men jag längtar bara efter att få komma hem och röka. Att ha det så här är inte hållbart och frågan är bara hur länge till jag står ut. Jag vill verkligen inte ta upp en plats på intensiven igen utan jag vill bara ha ett slut på allt

Kompakt tystnad

Jag tycker alltid att det är lika fascinerande med tystnaden när det snöar. Inga fåglar kvittrar och de enda ljuden som hörs kommer från människor. Det vita dränker ljuden och bäddar in allt i en kompakt tystnad. Bortsett från ljud från bilar kan man tro att man är alldeles ensam i världen.

lördag 22 november 2014

Så har några timmar passerat

Slänger väl in en bild från några dagar sedan som inte har något att göra med texten. Och ja bilderna blir jäkligt mycket bättre med systemkameran men nu får det duga med en mobilbild.
Jag har roat mig med att duscha och sova men inte samtidigt för det skulle bli jobbigt. Livet känns inte ett dugg roligare men det verkar som om jag överlever även den här dagen. Det är kanske bra vad vet jag.

fredag 21 november 2014

Efter lite sömn och en dusch

Den vanliga lösningen på när allt är värdelöst är att sova. Det löser absolut inget men jag får i alla fall en paus från mitt liv. Nu varar den pausen alltid för kort tid eftersom det i mitt tycke skulle vara perfekt att somna och aldrig vakna. Att laga mat är något som jag gör extremt sällan nuförtiden så jag sitter istället och väntar på att sambon ska bli klar med maten. För min del hade vi lika gärna kunnat gnaga på lite kartong men det säger jag inte. Det handlar inte om att sambon inte kan laga mat utan det handlar bara om att det känns rätt meningslöst att äta mat. Onyttiga saker äter jag däremot med glädje. Jag lär inte stå ut länge till

torsdag 20 november 2014

Dagarna går

Jag mår som jag brukar och det sker inte mycket. Det finns säkert någon som tycker att jag ska söka hjälp men det kommer ej att ske eftersom det bara är slöseri med tid. Det enda öppenvården pratar om är medicin och till det säger jag nej. Jag har provat en massa och mått dåligt när de sätts in och när de tas bort och inget hjälper. Det finns mycket som jag nu har gett en chans och min gräns är nådd. Jag skriver som jag sa till läkaren. Alla med självmordstankar överlever inte och jag tillhör den skaran och det är okej för mig. Fick även höra på dårhuset att jag nu måste må bättre eftersom jag inte försöker ta livet av mig lika ofta. Det är inte direkt sant utan beror mer på att en av medicinerna jag gick på förra året tog bort mina spärrar och nu hindrar även tanken på att bli inlåst mig från halvhjärtade självmordsförsök. Ska något göras ska det göras ordentligt annars är det bättre att skita i det.

Lagrar lite energi

Det blev en trevlig promenad i vanlig ordning. Snön faller ner och ger allt en mjuk och luddig form.
Jag gillar det gråa ljuset som det blir ute när snön faller. Konturer suddas ut och sikten blir begränsad och det känns som om man är i en låtsas värld.
 Vid ett svagt ögonblick lovade jag att baka frallor till middagen som blir soppa. Nu var det rätt länge sedan som jag bakade bröd för jag har inte haft energi till sådant. Tidigare köpte vi i stort sett aldrig bröd utan jag bakade allt. Det fungerade bra att lyssna på föreläsningar samtidigt som jag bakade och att knåda en deg var ett bra sätt att bli av med känslor. Nybakat bröd som gör att osten smälter är lyx i min värld.

Vet inte riktigt

Givetvis har jag en ny plan på självmord, tror inte att det förvånar någon. Jag vet givetvis vad jag kan göra som garanterar att jag dör men problemet är att jag tror att det skulle orsaka ett stort obehag för den som hittar mig. Verkligheten är att någon alltid kommer att hitta en och jag vill orsaka så lite obehag som möjligt och då är det bara osäkra metoder jag kan använda mig av. Det är svårt att veta vad som är bäst. Göra något som jag garanterat dör av som kan orsaka en annan person en väldigt obehaglig upplevelse eller göra något som jag kanske inte dör av

onsdag 19 november 2014

Stig som jag vandrat många gånger

Jag antar att jag borde känna glädje över att åter kunna vandra runt i den vackra naturen men nej. Jag vill fortfarande inte vara någonstans och frågan är bara vad jag ska göra åt det. Antar att jag får satsa på att försöka stå ut ett tag till det går åt helvete igen.

Goda råd?

Överlag så har det alltid varit rätt många i personalen på dårhuset som ger mig råd. Varje gång det sker tänker jag på de här raderna i låten solkräm.

"Var noga vems råd du följer, men ha tålamod med vem som ger dom.
Goda råd är ett slags nostalgi. Att dela ut dom är som att gräva fram det
gamla ur sophinken, torka av det, måla över de dåliga sidorna och
återanvända det för mer än det är värt
"

 ( http://www.fanatic.se/wolff/ny/arkiv_text_solkram.php)

Jag vet att de som har gett mig råd bara vill vara snälla men en del är bara så tokiga att jag har funderat över om de verkligen inte förstår hur jag mår. En del verkar övertygade om att om bara jag börjar träna, jobba, förstår hur mycket hundarna tycker om mig, osv. så kommer jag att må bra. Det hade varit trevligt om det var så enkelt men det är det inte. Jag klarar inte av att ens duscha varje dag när jag är hemma eller göra andra saker som ingår i vardagen. Att hundarna gillar mig vet jag men det är inget som gör att jag får livslust. Lite funderar jag över om anledningen till att jag får sådana råd är att jag är duktig på att verka normal när jag är inlåst en kortare tid. Jag är inte den typen av patient som får utbrott eller verkar vara ledsen utan jag sköter mig själv och förefaller i alla fall följa reglerna på avdelningen. Samtidigt kan jag dock tycka att personalen borde inse hur jag mår med tanke på att jag återvänder med LPT gång på gång.

tisdag 18 november 2014

Luften har gått ur mig

Jag blir alltid så extremt trött när jag har kommit hem efter en vistelse på dårhuset. När jag är inlåst anstränger jag mig alltid för att verka vettig och gör det jag kan för att bli utskriven. Det tar ordentligt på krafterna och det är först när jag kommit hem som jag andas ut ordentligt. Tröttheten som då dyker upp är som ett slag i ansiktet. Sen kommer även hopplösheten över mig när jag åter konstaterar att jag mår precis lika dåligt som jag gjorde innan jag blev inlåst och någon ljusning finns det inte.

Hann

Lånade två böcker igår när jag fick gå till kiosken och nu har jag läst bägge.
Saknad av Karin Alvtegen och Stum sitter guden av Anna Jansson. Båda var helt klart läsvärda men Saknad var snäppet bättre. Den handlar om hemlösa Sibylla vars liv tar en vändning när hon blir misstänkt för mord. Vem tror på en hemlös som bedyrar sin oskuld?
Stum sitter guden är vad jag klassar som en lättläst bok. Helt okej historia men inget jag kommer minnas dock kommer jag nog läsa fler böcker av författaren. 
Polisen Maria Wern blir inkopplad i ett fall där en man och 8 djur hittas hängande i ett träd. Tanken går till fornatiders blot men vem skulle göra något sådant nuförtiden och varför?

Några timmar kvar

Om några timmar går färden hem igen. Mitt mål är att hinna läsa ut en bok innan dess och det lär jag hinna. Psykvården här i dalarna lär nog dock alltid förvirra mig. I fredags kom jag hit efter ett självmordsförsök. Då fick jag träffa en tomte som gjorde en bedömning. På lör var det en ny bedömning och igår ytterligare en bedömning och idag får jag åka hem. Helt ärligt förstår jag inte om tanken är att man ska må bättre av det. Läkare V vet jag vill mitt bästa men det känns ändå väldigt naivt att läkarna tror att jag nu kommer att må bra och inte göra några självmordsförsök. Att de tror det beror på att jag tidigare har haft år i perioder när jag inte försökt ta livet av mig. Den här vistelsen på dårhuset är den tredje i år och förra året var jag inlåst en lång period. Bevisligen hjälper det inte mig så varför jag blir inlåst förstår jag inte

måndag 17 november 2014

Ska man skratta eller gråta?

Jag hade inte väntat mig att de skulle ta bort mitt 1+(extra tillsyn) fast jag får åka hem imorgon och det har de givetvis inte heller gjort. Är jag inlåst så är det alltid extra tillsyn eller vak. Det som däremot förvånade mig var att det i natt är en extra i personalen. När jag var inlagd i mars så var det hela tiden en extra personal och då vet jag att det var på grund av mig. När det gäller den här natten kan jag inte vara helt säker på att det är så men det är vad jag tror. Frågan är om de är så jävla dumma att de tror att jag tänker ta livet av mig i natt. Det har jag då inga planer på eftersom om jag skulle överleva skulle jag bli kvar här. Hade jag velat stanna skulle jag ha sagt det till läkare V.

Nu skriver jag inte om utan när för det är mest rätt. När jag kommer att ta livet av mig kommer det inte ske när jag är inlåst och risken är stor att bli räddad igen

Fick som jag ville

Jäkligt skönt att slippa det här stället. Läkare V var snäll och kom och hade ett bedömningssamtal med mig. Slutsatsen av samtalet blev att han hoppas att det kommer att gå bra för mig och att jag får åka hem imorgon. Jag hoppas vid gud att jag aldrig mer kommer att hamna här. Att vara inlåst roar mig inte och ändrar inget när det kommer till mitt mående

Orkar inte delta i spelet

Läkare Li hade tänkt sig en pratstund med mig idag. Nu blev det inte riktigt som hon hade tänkt sig. Det första jag sade på tröskeln in till rondrummet var frågan om hon tänkte skriva ut mig. Svaret jag fick var att hon först måste prata med mig för att avgöra det. Min respons på det blev att jag inte vill ha med henne att göra och att hon bara kan skriva ut mig. Med det sagt knatade jag iväg.

Jag vet hur det fungerar här och läkarna fattar beslut om patienter ska skrivas ut innan man får ett samtal. Läkarna hör med personalen hur patienterna har uppfört sig och hur de verkar må och utifrån det fattas beslut. Om sedan patienten säger något väldigt underligt på läkarsamtal kan läkarna givetvis ändra åsikt. Jag gillar som bekant inte Li så hon skulle ändå inte få någon information av mig angående hur jag känner så det skulle inte påverka beslutet.

Före läkarmötet fick jag dock gå till kiosken med skötare och där träffade vi på en som rätt ofta var vikarie på 90 när jag var inlagd förra året. Det var kul att se honom igen och höra hur det var. Det är lite lustigt att det ändå är så många av skötarna på 90 som verkar gilla mig och ger mig en kram. Här på 95 är det inte så många som gillar mig

Blir det några konsekvenser?

På sätt och vis är jag ganska duktig för oftastt följer jag reglerna på avdelningen utan tjafs. Nu skitet jag dock i en regel och visar en bild. Jag måste ju få visa vad jag stirrar på större delen av dagen. Mina fötter
Det råder fotoförbud i landstingets dalarnas lokaler men jag tvivlar på att det blir några konsekvenser för en bild på mina fötter. Jag ägnar mig fortfarande åt att vänta på besked om något. Blodprov tog de på mig för någon timme sedan och det är väl bra antar jag.
 Nu låter det som om städarna är på väg så jag ska nog överge rummet en stund. I vanlig ordning hör jag varje ord på tv och patienterna glor på efter tio eller vad det nu heter. Inget jag skulle se frivilligt men ljudet kommer jag inte undan

Jaha ny vecka

I vanlig ordning ägnar jag mig åt att vänta. Tänkte att jag idag skulle få veta när jag får åka hem och om jag inte får det hoppas jag på att få gå ut med personal. Läkarsamtal ställer jag bara upp på om det är frågan om ett utskrivningssamtal annars får det vara. Läkare Li har jag noll förtroende för så att försöka prata med det är enbart slöseri med tid. Då är det bättre att hon lägger tid på patienter som inte än har insett hur värdelös hon är. Har man inte haft med henne att göra så mycket så finns alltid möjligheten att man tror att hon är vettig eftersom hon ändå är avdelningsläkare.

söndag 16 november 2014

Lite ro i själen

En av mina favorit skötare jobbar natt och i vanlig ordning tog hon sig tid att prata med mig. En del är det helt enkelt lättare att vara ärliga mot och faktiskt säga hur det är. Jag har aldrig varit den som öppnar upp mig för vem som helst och därför är det skönt att det finns några här som jag kan prata med. Ibland är det bra skönt att släppa på fasaden och prata om ytliga och djupa saker utan att det känns som om jag lämnar ut mig. Fungerar kemin så ska man inte känna sig i underläge oavsett om det är en skötare eller en läkare man pratar med. Lite ro i själen är alltid bra även om det inte varar för evigt

Nä det brukar jag ju inte skriva om

Det här med tvångsåtgärder är ju inte allt för roligt men jag har lärt mig att det bara är att lyda och acceptera. För mig är det mer regel än undantag att jag får genomgå en ytlig kroppsbesiktning när jag kommer till dårhuset eller har varit utanför dårhuset under tiden jag är inlagd. Jag tycker verkligen inte att det är roligt att klä av sig näck inför skötare men jag har lärt mig att det inte är någon mening att protestera. En del gånger har jag dock ansett att det inte görs en ytlig kroppsbesiktning av rätt anledning utan mer bara som ett straff. Så kände jag förra gången jag var inlagd och jag fick näcka efter att ha varit inlagd på kardiologen. Det fanns inte en möjlighet att jag skulle ha kunnat plocka på mig något när jag var uppkopplad till maskiner och hade en skötare som stirrade på mig hela tiden när jag var på sjukhuset. I det läget var det bara ett straff som jag ser det för att jag tog en överdos på avdelningen

Så ligger jag på sängen igen

Middagen är avklarad och det finns inget att göra. Trevligt nog så är det ingen som glor på tv närmast mitt rum. Nu kan man tycka att jag ska skita i om andra patienter sitter och glor på tv hela tiden och det hade jag gjort om det inte påverkat mig. En del patienter förefaller nämligen vara döva eller så är deras mål att återuppväcka döda personer för volymen på tv är inte att leka med. Ligger jag på sängen i mitt rum med stängd dörr kan jag höra varje ord på tv. I längden blir det rätt drygt eftersom tv i stort sett bara är avstängd under måltider.

Det borde finnas en psykiatriskavdelning för människor som är 65+ och som även behöver hjälp för sina fysiska problem. Den kategorin av patienter har ett så pass stort hjälpbehov som jag inte riktigt tycker att personalen har en möjlighet att tillgodose

Söndag på dårhuset

Att nämna att vi är för många patienter på avdelningen känns rätt onödigt eftersom det i stort sett alltid har varit så när jag varit inlåst. Enkelt förklarat är det helt enkelt så att det finns fler galningar i dalarna än det borde finnas med tanke på antalet platser.

Nu ska patienterna som får gå ut ta den dagliga promenaden. Jag får naturligtvis inte gå ut men det förvånar mig inte direkt. Det finns nog inte någon läkare kvar på Säter nu som litar på mig. Jag är ganska enkel på så sätt,har jag respekt för en person och den har behandlat mig okej så håller jag vad jag lovat. Det gjorde att läkare H litade på mig nät jag lovat något. Nu skulle jag säkert kunna lova puckoläkarna(menar inte V eller Le) här något om de skulle kräva det men jag skulle inte ha några betänkligheter mot att bryta ett sådant löfte. Jag hoppas verkligen att ingen av dem en dag hittar den här bloggen. Rent krasst är jag dock tveksam till om de besitter så pass mycket slutlednings förmåga att de skulle fatta att det är jag som skriver. De är nog ändå för självupptagna för att inse så mycket.
Snart blir det kaffe i alla fall och det är positivt

Som att andas

Jag funderar inte ens längre innan jag svarar utan det är som att andas. Man gör det bara utan att reflektera över varför. När någon här undrar vad det är blir svaret automatiskt att jag bara är lite nere för att jag inte vill vara här. Det är ingen lögn för jag vill inte vara här men det är inte heller hela sanningen. Sanningen är att jag inte vill vara någonstans. Inlåst eller ute i det fria gör ingen skillnad när det kommer till hur jag känner. Det jag känner är bara att jag inte vill vara med längre

lördag 15 november 2014

Skam av Alvtegen

Bokomslag Skam (pocket) I vanlig ordning roar jag mig med att läsa när jag är inlåst. Nu är en bok utläst och det var Skam av Karin Alvtegen.
Boken kretsar runt den gravt överviktiga kvinnan Maj-Britt och chefsläkaren Monika. Maj-Britts liv blir förändrat när en ny kvinna från hemtjänsten börjar hos henne. Tidigare har hennes strategier att hålla människor på avstånd fungerat men den här gången går det intesom hon har tänkt sig.
Monika är framgångsrik och verkar ha ett bra liv till dagen hon åker iväg på en kurs.
Händelser i nutid gör att bägge två börjar fundera på det som var.

En bra bok som ger en en del att fundera över även i sitt eget liv. Tidigare händelser kan dyka upp fast man själv tror att man har förträngt det. En bra läsvärd bok helt enkelt

Många tomtar men ingen jultomte än

Jag andades ut när vaket försvann och då försvann energin. Det tar helt enkelt på krafterna att ha vak och visa hur bra man mår. Mår man inte bra står 2+ kvar så att visa hur det är i verkligheten vinner man ytterst sällan något på. Bättre att visa upp den inövade ytan och upprätthålla den så länge som det är möjligt. Nu ligger jag här på min säng i ett mörkt rum och funderar. Jag har självmordstankar i vanlig ordning och har inga planer att säga något till personalen hur det är. Jag tänker inte göra något nu eller de närmaste dagarna i alla fall.

Ingen som stirrar på mig

Inte ett helt rätt påstående eftersom de stirrar på mig ibland men det är inte längre hela tiden. Läkare V kan man alltid prata med och även om han inte riktigt höll med om att han borde släppa ut mig så höll han med om att ta bort vak(2+). Det har jag nu firat med en lång varm dusch, att få vara ifred är alltid lika skönt när man har haft vak. Nu glömde jag naturligtvis att fråga om jag får gå ut men allt lyckas jag inte komma ihåg. På läkare V lät det som om jag får åka hem i början på nästa vecka. Tyvärr så är det puckoläkaren Li som är här då och att försöka samtala med det känns nästan omöjligt

Den eviga väntan

Frukosten är avklarad så nu är det bara att vänta på läkarsamtalet som ska ske någon gång under dagen. Jag hoppas på att bli av med vaket i alla fall. Blir det så ska jag njuta av en lång varm dusch och blir det inte så blir det en snabbdusch när personal stirrar på mig
 Nog inte så svårt att gissa vad jag tycker är trevligast. En positiv överraskning igår var att en av mina favorit skötare från 90 var här på 95 och jobbade natt. Han tillbringade många tmar med att sitta vak på mig när jag var på 90 förra året så jag får nog lov att erkänna att han känner mig rätt bra efter det. Det mesta är lättare när skötarna vet hur man är för då behöver man inte förklara allt. Underligt nog så hade han inte klappat några fåglar eller matat drakar sedan jag var inlåst

Morgon/natt

Det är den här tidpunkten på dygnet som är svår att avgöra. Att jag är vaken nu är i alla fall väldigt onödigt med tanke på att jag gick och lade mig runt 24. Tycker inte att 2+ borde störs min sömn med tanke på att det inte direkt är första gången jag har någon som sitter och stirrar på mig när jag ska sova. Varför vet jag inte riktigt men sova gör jag inte nu
 Hoppas att läkarsamtalet blir vettigt senare idag och att jag slipper vak. Vem vet kanske får jag åka hem.

fredag 14 november 2014

Inte riktigt som jag tänkt mig

Jaha nu sitter jag på Säter igen. Det blev för lite medicin igår så jag hamnade på intensiven och idag på dagen gick färden till Säter. Nu sitter jag med vak och det är lika roligt somvanligt. Det enda positiva är att jag fick prata en lång stund med min favorit sjuksköterska S. Nu har jag inte någon dator så lite bökigt är det att skriva

torsdag 13 november 2014

Bäst att passa på

Jag vet att jag ibland är dålig på att säga tack så därför ska jag passa på att göra det nu. Så tack alla som har försökt få mig att må bättre. Idag är det torsdag och allt känns lite mer positivt. Det blir nog bra med allt

onsdag 12 november 2014

Försöker komma på något glatt och trevligt

att skriva. Min konstlade glättighet från morgonen orkade jag inte hålla liv i. Det visade sig vara för svårt för det är inte så jag känner. Jag är bara trött och less på allt och det är så det är.

Precis vad jag alltid önskat mig

Eftersom jag vaknade onödigt tidigt slängde jag in lite tvätt. Jag trodde inte att en trasmatta som blivit tvättad otaliga gånger kunde färga av sig så jag slängde även in en liten beige matta. Tvätten blev klar för en liten stund sedan och det visade sig att jag hade fel. Trasmattan kunde fortfarande släppa lite färg eller i det här fallet rätt mycket färg. Den beige mattan hade fått en ny intressant färg. Med intressant menar jag rätt anskrämlig. Rosa är en av de fulaste färger jag vet och nu har jag en hallmatta som är rosa/lila. Lärdomen får bli att om man inte vill ha ny färg på en ljus matta så ska man ge fan i att tvätta den med trasmattor oavsett hur gamla trasmattorna är

tisdag 11 november 2014

Kväll igen

Ännu en dag med en massa tankar som inte leder någon vart. Det känns ändå rätt bra att bara låta tankarna virvla runt och flyga iväg. Jag tror inte att jag letar efter svar längre utan det blir som det blir. Något som däremot stör mig är att jag börjar misstänka att en släkting till mig läser här. Om det är så kan du ta och säga det. Du kommer ändå inte förstå mig bättre genom mina ord här. Det här är bara mina tankar som oftast är lite censurerade och de hamnar här för att det här är ett ställe där jag kan fundera i ord.

Tisdag

Orden vill inte trilla från mitt huvud till min hand idag så jag har inget att skriva men skriver ändå. Mest för att berätta att jag inte är död än. Det dyker nog upp fler ord under dagen

måndag 10 november 2014

Dårhus borde vara som tandläkaren

Jag blir alltid ledsen när jag läser om hur patienter blir behandlade när de är inlagda. Jag vet att personalen stundtals har det väldigt stressigt men det måste gå att ta några minuter och prata med patienter. Fick jag önska skulle dårhus vara som tandläkare. Alltså ett ställe som man absolut inte vill besöka men när man väl är där får man behandling och möts med respekt. I en perfekt värld skulle även läkare som inte visar respekt eller intresse för sina patienter slukas av svarta hål. Hade gärna sett ett par läkare bara försvinna men det lär inte inträffa.

Måndag

Nu finns det inget mer som jag känner att jag vill hinna med. Allt jag har velat göra har jag gjort. Jag funderar lite över hur jag skulle reagera om jag plötsligt hittade lite hopp. Skulle jag fortsätta eller skulle jag ändå bara skita i allt? Jag vet faktiskt inte svaret och jag ser ingen större chans att jag kommer att hamna i den sitsen att lite hopp plötsligt trillar ner på mig.

Passande väder

Regn och dimma är inte så kul men det passar mitt humör idag så jag ska inte klaga. Jag skulle ljuga om jag sa att jag ser fram emot att ta ut djuren på promenad. Det är bara att dra på sig en regnjacka och hoppas att promenaden blir trevlig för ut måste djuren.

söndag 9 november 2014

Söndag

Så var snart ännu en vecka över. En vecka med mycket tankar och funderingar. Klokare har jag nog inte blivit men jag har fått mer ro i själen. Jag hade velat skriva från hjärtat men det gör jag inte utan försöker välja rätt ord. Det är svårare än man kan tro. Jag vill inte att någon läser här i framtiden och läser in något annat än jag avsåg. Det är nog en av begränsningarna med att skriva så att alla kan läsa. Jag vet hur jag är när jag läser något som får mig att fundera. Det är väldigt ovanligt att jag frågar den som skrev orden hur den menar istället tolkar jag det bara och jag tolkar utan tvekan saker helt fel ibland. Därför försöker jag skriva hur jag tänker på ett rakt sätt men ibland luddar nog även jag till det. Kanske är det så enkelt att det inte är lätt att vara människa och slösa onödigt mycket tid på att fundera.

Inga färger kvar

Löven som tidigare lyste upp med alla sina färger är nu bara bruna och tråkiga.
Nu ligger de i drivor och väntar på att förvandlas till jord som ger näring tillbaka till marken

lördag 8 november 2014

Ännu en dag är snart över

Den här dagen har det varit många tankar som snurrat runt i mitt huvud. Att klappa på en hund och tänka slutar alltid på samma sätt nämligen med att jag somnar. Nu är det inte direkt så positiva tankar jag har ägnat mig åt. Det har mest handlat om hur det är smartast att göra när det gäller döden. Jag har alltid alternativet att dö på en myr,jag tror att kroppen då på sikt sjunker ner och då slipper någon hitta ett lik. Nu är jag dock inte säker på att kroppen sjunker och jag tror inte att någon bärplockare på jakt efter hjortron skulle tycka att det var kul att hitta en kropp. Underligt nog resonerade jag faktiskt om vad som är bäst när det gäller sådant här med läkaren på öppenvården när jag var där sist. Det enda vi enades om är att någon alltid blir drabbad oavsett hur man gör. Försvinner man bara är risken stor att någon alltid hoppas att man lever och då blir det inget avslut. Och hittas man så är det någon som har råkat på ett lik och hur den hanterar det vet man aldrig.

Med tanke på min diagnos borde jag inte ens kunna resonera så här för jag har ju ingen medkänsla eller förståelse för någon annan... Jag kommer aldrig förstå hur någon har kunnat dra så fel slutsatser om mig.

Tänker,funderar och planerar

Finns inte så mycket annat att göra så länge som jag är risig fysiskt. Nu är jag bra mycket piggare än jag var i morse så jag ska inte klaga allt för mycket. Det finns saker som jag inte kommer att kunna styra upp och det stör mig men det är som det är. Jag tror att det mesta annars är ordnat.

Kom att tänka på att en skötare på dårhuset tyckte att jag resonerade underligt när det kommer till en sak. Min åsikt är att det är fruktansvärt egoistiskt att ta livet av sig genom att hoppa framför tåg och liknande, ska man ta livet av sig finns det ingen anledning att tvinga en annan person att döda en. Däremot hade/har jag inga spärrar när det gäller att försöka ta livet av sig när man är inlagd. Skötaren tyckte att det var underligt att jag kunde utsätta skötare för det men aldrig skulle hoppa framför tåg. För mig så är det stor skillnad mellan att tvinga någon att döda mig och att låta någon hitta mig efter ett självmordsförsök. Är mitt resonemang verkligen ologiskt?

Lördag

Idag svär jag lite tyst över min logik. Jag älskar choklad men jag får migrän av det så jag äter normalt bara väldigt lite. Jag har kommit fram till att om jag äter en halv daim så känner jag bara av det lite men klarar mig från migrän. Igår kände jag skit samma och åt för mycket choklad så idag har jag migrän. Hade jag varit smart skulle jag ha väntat med att äta choklad till ca en timme innan jag tänker ta livet av mig. Så smart är jag bevisligen inte så idag lär jag få ägna dagen åt att ha ont i huvudet och må illa. Det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig