tisdag 29 oktober 2013

Olika tekniker

Det händer att personalen vill väcka mig av någon anledning och en del har väckt mig genom underligt beteende. Vill man väcka mig finns det en del olika sätt som man kan använda sig av, alla är testade här på Säters sjukhus.
  • Slita upp min dörr
  • Banka på dörren
  • Lysa mig i ögonen med en ficklampa
  • Dra i mitt täcke medan man frågar om jag lever
  • Ställa sig bredvid min säng och luta sig över mig
  • Öppna dörren försiktigt och säga att det är dags att vakna
Om jag får välja metod så föredrar jag den sista på listan 

söndag 27 oktober 2013

Givetvis så blir vi filmade...

Det är förvånansvärt många patienter som får för sig att det finns dolda kameror här på avdelningen. Nu kan jag givetvis inte vara helt säker på att fallet ej är så men om man tänker logiskt så kan jag inte tänka mig att någon skulle vara intresserad av att se en inspelning härifrån. Jag och en annan intagen pratade om det och kom fram till att om man filmar här dygnet runt i en vecka så går det nog att klippa ihop något som är ett par timmar långt. Problemet är bara att det skulle bli lite som en David Lynch film, snyggt filmat men handlingen är bara underlig och inte helt lätt att hänga med i.

Det skulle börja med en hand som sträcker sig ner i askkoppen i rökrummet och tar upp en näve fimpar. En närbild på en kaffetermos och sedan en sekvens med en man som sitter och skriver och på hans dörrhandtag hänger det plastmuggar. Sedan skulle kameran svepa över alla som sitter i dagrummet och stirrar på tv, efter det dyker en kvinna upp på balkongen och pratar och sjunger för sig själv. Efter det kan det komma en sekvens när man ser en i personalen som sitter i personalrummet och leker med sin telefon samtidigt som man ser en klocka som visar hur minuterna tickar iväg. En matbricka som bärs iväg till ett rum med en patient som talar på ett språk som ingen förstår. En patient som kastar sig på golvet och alla ignorerar det och kliver bara över personen och den sista scenen blir en kortlek som kastas upp i luften.

Inte så mycket logik i det och när man har varit här ett tag så slutar man i princip att fundera över varför någon gör som de gör. Man konstaterar bara att jaha nu ligger en på golvet igen,nu går en runt utan byxor eller tröja, nu ligger det fimpar i dagrummet igen, nu har någon vattnat plastblommorna för andra gången den här dagen och sen fortsätter man göra vad man nu gjorde.

lördag 26 oktober 2013

Hjärntvätt är kanske inte min grej

Under rätt många månader nu har jag bearbetat läkaren så att han ska släppa ut mig och ja det har inte riktigt gått så bra. Jag tänkte att han antingen skulle bli så trött på frågan när jag får åka hem eller att frågan skulle få honom att tro att det var en bra idé om han hörde den tillräckligt ofta. Nu verkar det som om min plan har någon brist för än har han inte släppt ut mig fast han får höra frågan varje gång som han pratar med mig. Än har jag inte gett upp planerna på att jag ska lyckas hjärntvätta honom men jag har även börjat ställa frågan till skötarna ihop om att någon av dem ska vara lite mer lättpåverkad. Omöjligt tror jag inte att det är att lura i en att jag har frigång så att den släpper ut mig men jag vet inte när den jobbar igen så jag får vänta.

Personalen här räknar med att jag kommer att vara tillbaka här någon dag efter att jag eventuellt blir dumpad på behandlingshemmet i Norrköping. De har helt klart inte någon större tilltro till att jag kommer att kunna hålla mig undan polisen efter att jag har dragit

fredag 25 oktober 2013

Apan och vesslan

Den rubriken förstår man nog endast om man kände mig när jag var 15 år och några år efter det. En gång i tiden hade jag nämligen två soc tanter som jag och några vänner gav smeknamnen apan och vesslan. Om någon tvekar så är sanningen att jag inte alls gillade dem. Att jag drar upp mina gamla soc tanter beror på att det igår var två här från Norrköpings kognitiva center för att träffa mig. Det är alltså ytterligare ett i mängden av behandlingshem. Vibbarna jag fick från båda kvinnorna var samma som jag fick från mina soc tanter. Naiva människor som gör sitt bästa för att trycka ner i halsen på en hur fantastiskt det kommer att bli. Nu är jag lite för härdad för sånt skitsnack. När de berättade att patienterna själva lagade mat och städade kontrade jag med att det måste vara ett utmärkt sätt att tjäna mer pengar på när man inte behöver avlöna städare eller kock. Den kommentaren verkade de inte riktigt uppskatta men de förklarade att en del patienter behöver lära sig att städa och läsa recept. Oj så roligt det låter att bo med folk som varken kan städa eller laga mat. Nu verkar det som om läkaren här tänker skyffla iväg mig dit oavsett vad jag tycker,vi lär prata mer på måndag. Att skyffla dit mig är en sak att få mig att stanna är en helt annan sak

tisdag 22 oktober 2013

Kvoten av galningar är fylld

Och i samma ögonblick  som jag skrev det öppnade en av galningarna min dörr. Det finns en del tecken att titta efter när man ska avgöra om det handlar om en "vanlig" patient eller en galning.
  • Pratar personen med sig själv
  • Står personen ensam och börjar plötsligt skratta
  • Försöker personen knyta vänskapsband genom att vara på tok för nära
  • Envisas personen med att gå in i fel rum
  • Håller personen långa monologer och bryr sig inte om ingen lyssnar
  • Har personen ett stort behov av att förklara något som ingen ändå har en chans att förstå
  • Gör personen att man flera gånger om dagen funderar över hur i helvete den inte kan lära sig vanligt hyfs.

Det är grundkraven och om den även envisas med att man ska titta ner i personens kaffekopp för att se mönster eller går in i rökrummet och tar alla fimpar råder det inga tvivel. Då handlar det om en galning och det gäller att försöka undvika den så att man inte råkar låsa ut den på balkongen. Att lyssna på ett samtal mellan två galningar kan vara rätt underhållande även om det i stort sett är omöjligt att lista ut om de egentligen pratar med varandra eller om båda bara håller en monolog

måndag 21 oktober 2013

Tror inte det

Jag kan erkänna att jag inte direkt har tittat så noga på behandlingshemmet som läkaren här nu anser är det bästa alternativet. På torsdag ska personal från behandlingshemmet komma hit och träffa mig och det kommer att bli intressant. Jag tittade lite på behandlingshemmets hemsida och upptäckte att de hade lagt ut ett schema så att man skulle kunna se lite vad som händer på en vecka. Efter att ha tittat på det kan jag konstatera att det inte finns en chans i världen att jag skulle medverka på allt. Vem i helvete tror att jag skulle vara med på gymnastik,art,hygienkurs och avslappning? Det kommer inte att ske. Gymnastik kan jag väl glo på om jag får röka medan de studsar runt. Mina åsikter om fjanteriet kommer jag givetvis att framföra på torsdag

söndag 20 oktober 2013

Från hyfsat vettig till underlig

Det jag har i bakhuvudet varje gång när en ny patient dyker upp är att det finns en anledning till att de har hamnat på psyket. I en del fall är det väldigt tydligt varför de har hamnat här och i en del andra fall är det inte så tydligt. Det kom in en ny patient igår som jag klassade som hyfsat vettig, den verkade vara lite förvirrad men det var allt. Idag verkade den något vettigare på morgonen om man bortser från att den undrade om jag hade varit här i 10 år. Det har jag inte riktigt. På eftermiddagen ändrades min åsikt något. En bunt av oss intagna och personal satt i ena dagrummet och latade oss. Plötsligt ropade den nya från andra dagrummet att någon måste komma. En i personalen tog sig dit och upptäckte att den kröp runt på golvet och ville att personalen och vi andra också skulle göra det för skuggorna var så vackra och de syntes från den bästa vinkeln om man var på golvet. Det visade sig att ingen av oss andra var så intresserade av skuggor så då började den skrika efter en kamera så att den kunde fota skuggorna. Den fick givetvis ingen kamera och efter en stund gav den upp. Lite underlig men inte den knäppaste än så länge.





Hen är inget ord som jag någonsin kommer att använda den eller det är mitt val

lördag 19 oktober 2013

Små saker blir stora

Att vara inlåst och begränsad gör att saker som jag i vanliga fall inte skulle bry mig om blir till riktiga irritationsmoment nu. Nu på morgonen när vi var i matsalen så såg vi att en ur personalen stod i köket och kokade gröt. Då väcktes förhoppningen att den var till oss intagna men när tanten tog ut kastrullen ur köket, låste dörren och gick iväg till personalrummet dog den förhoppningen. Vi intagna får inte vara i köket så vi kan inte koka gröt till oss själva. Nu har det hänt flertalet gånger att personalen kokar gröt enbart till sig själva och tidigare har jag bara mumlat lite för mig själv om vilken dålig stil det är. Idag var dock måttet råkat och jag frågade varför de inte kan koka mer gröt när de ändå kokar så att det även räcker till oss intagna. Svaret jag fick var att de kokar gröt till sig själva på helgerna och att de har med egna ingredienser. Uppriktigt sagt trodde jag inte att någon här skulle underskatta min intelligens så pass mycket. Jag såg att det inte fanns någon påse på diskbänken med havregryn och mjölken och sylten kom från kylskåpet i köket och där förvaras saker till avdelningen. I det läget blev jag lite för irriterad och kallade två i personalen för lata kärringar, nu har jag inga planer på att be om ursäkt för det för jag ser inget fel i att kalla saker för vad de är. Den ena ägnar större delen av arbetsdagen åt att sakta hasa sig fram, röka eller sitta i en fåtölj och vifta med en solfjäder. Hon borde ha gått i pension eller bytt jobb för 10år sedan för att hon är trött på jobbet är rätt tydligt. Den andra envisas med att klampa in i mitt rum om jag ligger och vilar bara för att kolla att allt är okej. Om jag ligger ner och det syns att jag andas så förstår jag inte riktigt vad som skulle kunna vara fel. Hon gnäller även om ledningen och att det är personalen på avdelning 90 som måste göra allt medan personalen på avdelning 93 och 95 slipper. Det är mycket möjligt att personalen på avdelning 90 får göra mer men jag skulle gissa att det beror på att det i stort sett alltid är mest personal på den här avdelningen.

torsdag 17 oktober 2013

Livet lullar på

Jag sitter fortfarande på Säter och någon förändring räknar jag inte med de närmaste dagarna. Läkaren anser att det är hans tur nu att välja ett behandlingshem som ska övervägas eftersom det förra var mitt förslag. Han har siktet inställt på ett behandlingshem i Norrköping så får se hur det blir. Annars har det inte direkt hänt något här. Några patienter har återvänt och några nya har kommit in. En del riktigt dryga som bara fyller de gemensamma utrymmena med meningslöst pladder. Och några enstaka som det går att föra ett samtal med. Ibland känner jag att det är tur att det i alla fall finns en del trevlig personal för annars skulle jag nog vara ännu galnare. En intagen är för tillfället sur på mig för att personalen frågar mig om jag vill spela kort medan ingen frågar henne. Om hon skulle hålla käften ibland skulle personalen säkert även fråga henne men det förstår hon inte och än har jag inte känt något behov att förklara det men snart blir det nog så

söndag 13 oktober 2013

Borde

Den här dagen borde jag ha tillbringat med att leta ytterligare behandlingshem. I morgon återvänder avdelningsläkaren och jag misstänker att han inte kommer att vara helt nöjd med att jag inte har så många förslag på behandlingshem. Jag är så där lagom road över att bli tvingad att åka till ett behandlingshem och det påverkar givetvis letandet. Många behandlingshem lägger mycket tid på att klienterna ska ägna sig åt färdighetsträning och det behöver inte jag. Lite löjligt är det även att patienterna kallas för klienter, att använda ett finare ord gör inte att människorna är friskare. Färdighetsträning går ut på att man ska lära sig städa, tvätta, laga mat och annat som man behöver kunna. Det är givetvis något som jag redan kan och inte känner något behov av att träna mig i. Istället för att ägna större delen av dagen åt att leta behandlingshem tittade jag och en skötare på gräsänder. Mycket vettigare sätt att fördriva tiden. Funderar lite över vad sjutton det är med personalen för de tittar till mig onödigt ofta och jag har inte gjort något. På fm kom de även in och väckte mig när jag låg och vilade.




lördag 12 oktober 2013

Varningstecken

Det kan vara bra att veta vilka varningstecken som man ska vara uppmärksam på som visar att man har suttit för länge eller för många gånger på Säter.
  • Man säger inte att någon är inlagd utan folk sitter på Säter.
  • När larmet går i något rum skiter man i varför utan man vill bara att de ska stänga av larmet 
  • I en del fall är man bättre än personalen på att veta vad som menas med de olika sifferkombinationerna som visas 
  • Om man uppmanar personalen att ge en annan intagen mer medicin för att den är paranoid så tackar de för upplysningen och ger den intagna medicin
  • Nya intagna misstar en för att vara personal
  • Om någon intagen flippar på avdelningen flyttar man sig bara lite så att man inte är i vägen och fortsätter med det man gjorde

onsdag 9 oktober 2013

Rörigt

Ibland är livet rörigt och klurigt. Min lösning tidigare var att vandra i skogen några timmar. Det alternativet har jag inte riktigt nu så jag luftade en skötare en stund istället.








På avdelningen är det rätt lugnt för tillfället så det är skönt och jag hoppas att det håller i sig några dagar

söndag 6 oktober 2013

Attans

Idag hade jag besök och besöket hade med sig min kamera som jag har saknat. Hund och kamera har blivit en del av vem jag är.
Det blev en promenad här i närheten av Säters sjukhus och sen var vi iväg någon timme. Att titta lite på gräsänder är något som måste göras när man är ute.

När vi sedan kom tillbaka till mitt rum upptäckte jag fort att en sak som jag egentligen inte får ha var borta och strax efter det upptäckte jag att ytterligare en sak var borta. Personalen hade letat igenom mitt rum och förklarade att de brukade göra stickprovskontroller ibland. Konstigt bara att det alltid är mitt rum som blir genomsökt... I ärlighetens namn är jag inte direkt förvånad eftersom jag i stort sett alltid har otillåtna saker. Den mest irriterande personen som jobbar här knallade in i mitt rum för en stund sedan. Att bara knalla in i någons rum ser jag som väldigt respektlöst om man inte känner patienten och hon känner inte mig. Jag frågade varför hon var i mitt rum och fick till svar att hon skulle kolla hur det var med mig. Jag klargjorde att hon inte var välkommen och att jag bara pratar med personal som jag gillar.

lördag 5 oktober 2013

Vilket intryck gav jag egentligen?

En del saker tar det ett tag för mig att reflektera över och igår när jag satt och pratade med en annan intagen insåg jag att jag kanske inte gjorde ett så vettigt intryck när vi var på behandlingshemmet. Vi blev bjudna på lunch där och när vi hade satt oss vid bordet sa jag "Nämen ni har riktiga glas här". Jag kommer ihåg att han tittade lite konstigt på mig men det var inget som jag reflekterade över utan jag berättade glatt att här på avdelningen har vi bara plastglas och plastmuggar. Lite rubbad har jag nog blivit av att vara här. Att inte ha glas,sladdar som syns, duschslangar, knivar, burkar och flaskor i glas (ansiktskräm, parfym osv), att ha låsta dörrar, tändare som sitter fast på väggen och en massa annat blir man helt enkelt van vid och allt annat blir konstigt och udda

fredag 4 oktober 2013

What does the fox say

Igår blev det då en roadtripp från Säter till Småland. Med på resan hade jag tre skötare så att de skulle kunna byta av varandra och köra. Resan blev intressant eller vad man nu ska säga. En lärdom blev att om tre vårdare och en intagen stannar vid en miniatyrjärnväg så uppfattar poliser det som något underligt och de blir tvingade att stanna till och titta ordentligt. Syftet med resan var att titta på ett behandlingshem och det var väldigt fint och personalen var trevlig. Jag trodde att man fick ha hundar på rummet men det visade sig att hundar ej får vara inomhus utan bor i en hundgård och det är inte bra. Jag vill kunna titta på tv och klappa på min hund. Färden hem blev även den intressant och skötarna lyckades hjärntvätta mig med en låt under resan. What does the fox say lyssnade vi på många gånger under färden

onsdag 2 oktober 2013

Begravningsplats och gräsänder

Eftersom jag får ta promenader med personal så gör jag det när möjligheten finns. Nu har det av någon anledning blivit så att det mest är en i personalen som jag har varit ute med. Igår blev det då en annan ur personalen som var ute med mig. Vår promenad gick till begravningsplatsen var intagna på Säter förr begravdes om de inte hade några anhöriga. På begravningsplatsen finns det vita kors med namnen på de begravda. Korsen som det gick att läsa på var från 40-och 50-talet så antingen så fick de tidigare inga kors eller så har de med tiden förstörts. Det är svårt att tänka på hur de förr hade det här och hur stort Säters sjukhus en gång i tiden var.

Idag blev det då en promenad med den i personalen som jag oftast är ute med. Inte helt oväntat så gick vi och tittade på och matade gräsänder. Lite upprörande var det att inse att bryggan nu låg i delar på land.


I morgon blir det en roadtripp igen för att titta på ett behandlingshem. Den här gången går färden till småland och det blir jag och tre skötare som åker. Eftersom jag ska iväg imorgon har 4-5 redan frågat om jag är nervös för imorgon. Jag svarar med frågan varför jag skulle vara det. Jag har åkt bil tidigare i livet och att åka och titta på ett möjligt framtida boende ser jag ingen anledning att bli nervös för. Om det hade varit så att skötarna bara skulle knuffa mig ur bilen när vi kom fram och gasat därifrån skulle jag kanske vara nervös. Avdelningsläkaren frågade mig vilka skötare som skulle åka med mig, när jag sa deras namn började han skratta och sa att jag skulle få en intressant resa. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det.