Allt oviktigt och viktigt

Så ligger jag igen i en säng på dårhuset. Det var inte direkt min plan för dagen men får man vårdintyg på sig och polisen dyker upp så är det bara att följa med. Jag hoppas på att läkaren imorgon anser att jag inte behöver vara här men får se. Hade tur i alla fall för det är nattpersonal som jag gillar. Dags att försöka sova lite

Så var jag hemma igen. Min kontaktperson på avdelningen var med på mitt utskrivningssamtal och hon tyckte att det var rätt roligt. Tror att det har att göra med att jag ville ha det avklarat fort och inte riktigt fann mig i läkarens halvlögner. Hann även fylla i lite papper som psykologen kom med för att undersöka vad patienterna tycker om behandlingen/sin tid på avdelningen. Roligaste frågan var utan tvekan om man som patient tror att skötarna är medveten om ens planer under inläggningen. Blev tvingad att läsa den frågan för personalen och de fann den lika rolig som jag. Klart att de vet om mina planer och det vet jag. Jag har aldrig någon vårdplanering inför utskrivningen eftersom det skull vara rätt meningslöst. Så efter utskrivningssamtalet var det fritt för mig att åka och mitt LPT blev avskrivet. Nu är jag i alla fall hemma igen och är riktigt trött

I natt blir det en vecka sedan jag kom hit. När jag kom hade jag inskrivningssamtal med en läkare,dagen efter kom en läkare in och sa att beslut fattats om att jag hade LPT och igår hade jag ett kort läkarsamtal och fick veta att jag blir kvar några dagar. Det är den behandlingen som jag har fått och jag förstår inte varför jag ska vara här. Det är enbart förvaring och de hade lika gärna kunnat låsa in mig i en jordkällare i byn för en väldigt mycket billigare peng. Något hinder att ta livet av sig härinne är det inte så jag är på intet sätt tryggare här än ute i riktiga världen

Irriterar mig på nattpersonalen och anledningen till det är att de varje gång de tittar till att jag lever struntar i att stänga dörren ordentligt. Jag hör teven bra fast dörren är stängd och det blir inte direkt bättre av att de låter dörren vara öppen en dm. Imorgon lär det bli ännu värre om jag minns rätt för då ska kärringen som var med till Falun jobba natt. Jag skulle utan tvekan kunna ge henne en knytnäve i ansiktet om hon fortsätter att provocera mig. Och för att jag ska ta till våld nuförtiden krävs det mycket. När kärringen sätter igång så känner jag mig som ett djur i bur som en rubbad människa ägnar sig åt att peta på med en vass pinne. Tokläkaren idag påstod även att min sambo var sur på mig och att han kanske inte ville att jag skulle komma hem igen. Lustigt det där hur tydligt det är vilka läkare som tränats av läkaren med en osund koppling till sin handväska. Överlag fungerar liknande provokationer väldigt dåligt på mig och vid det här laget borde läkarna ha lärt sig ...

Så kul att vara inlåst igen kan jag inte påstå att det är. När jag kom in i natt fick jag budskapet att jag skulle få prata med läkare le idag. Så kommer det ej bli för hon hade inte tid fick istället veta av läkare li att jag blir kvar här några dagar. Något positivt för patienterna här på dårhuset är att den riktigt värdelösa läkaren ko(co) ska försvinna. En mer olämplig läkare på psyket är det nog svårt att hitta. Jag är mest förvånad över att ingen patient har slagit ner henne. Så lämpligt är det nämligen inte att alltid provocera patienter under samtal. Ska väl ta och höra om jag får ha mina egna kläder eller inte idag. Har lite svårt att förstå varför jag skulle byta om när jag kom hit i natt. I vanliga fall brukar jag alltid få utstå en ytlig kroppsbesiktning men i natt fick jag byta om utan att någon skötare stirrade på mig. Om jag hade haft något olämpligt i mina klädet skulle jag bara ha kunnat flytta över det till landstingskläderna

Underligt nog kom sjuksköterskan och berättade för mig hur det är tänkt. Har aldrig varit med om det tidigare utan jag brukar först få information under läkarsamtalet. Funderar lite på om det beror på att läkare Li är rädd att jag ska säga något som får henne att tappa anseende hos tomtarna. Nu är det i och för sig väldigt ovanligt att någon tomte är med på mina läkarsamtal men kanske blir det så idag. Det sjuksköterskan informerade om är att jag inte blir utskriven om det inte finns någon planerad uppföljning. Deras plan är då att jag ska träffa den vanliga läkaren på öppenvården och sedan ska han avgöra om jag behöver träffa en psykolog. Jag är inte dummare än att jag sa att jag går med på det. Fullständigt meningslöst men om det är det som krävs för att jag ska få komma ut härifrån så är det så. Sen lär de även skriva av min lpt och då är det ändå upp till mig om jag går till öppenvården eller inte. Rätt komiskt är det att rätt många i personalen håller med mig om hur meningslöst de...

Det här är nu fjärde gången i år som jag sitter inlåst med lpt. Vårdtiden har varierat från några dagar till runt 3 veckor och bevisligen hjälper det föga eftersom jag återvänder gång på gång. Att ens kalla det för vårdtid är lite fel eftersom det bara är förvaring. Det finns så mycket här på avdelningen som man kan ta livet av sig med och det märks att säkerhetstänket här har många brister. Ett bevis på det: jag får inte längre gå ut fast jag inte har gjort något så idag handlade en i personalen åt mig och gav mig sakerna i en plastpåse. Jag tänkte bara jaha det var artigt att ge mig något som jag kan ta livet av mig med och plastpåsen bor nu i mitt rum.

Jag funderar inte ens längre innan jag svarar utan det är som att andas. Man gör det bara utan att reflektera över varför. När någon här undrar vad det är blir svaret automatiskt att jag bara är lite nere för att jag inte vill vara här. Det är ingen lögn för jag vill inte vara här men det är inte heller hela sanningen. Sanningen är att jag inte vill vara någonstans. Inlåst eller ute i det fria gör ingen skillnad när det kommer till hur jag känner. Det jag känner är bara att jag inte vill vara med längre

Jag  hade tur och fick i alla fall prata med en av de vettigaste läkarna så det får jag tacka för. Nu ville hon inte släppa ut mig idag utan var av åsikten att det skulle vara bra för mig att vila upp mig några dagar. Jag kan inte opponera mig så mycket mot det för jag behöver vila. Däremot så skrämmer läkarna alltid livet ur mig när de säger att det inte ska bli en lika lång vistelse här som tidigare. Att det skrämmer mig beror naturligtvis på att jag har varit inlåst i 6mån i ett sträck och en så lång vistelse har jag då aldrig tänkt mig att uppleva igen. Som jag ser det är en lång vistelse allt som varar mer än en vecka och det känns som om jag och läkarna har väldigt olika referensramar till vad som är långt. Så i vanlig ordning sitter jag var jag sitter och nu är det på avd 95 på Säter. Jag har blivit uppgraderad från en madrass på golvet i samtalsrummet till en säng i ett rum så det är ett stort framsteg. Nu är det naturligtvis inget klagomål mot personalen för är avdelningen...

Ett läkarbesök med blodprovstagning slutade inte riktigt som jag hade tänkt mig. Han skrev vårdintyg på mig och sen fick jag valet att vänta på polisen på vårdcentralen eller vänta hemma. Jag valde att åka hem så jag kan få med mig lite saker. Hade jag haft energi så skulle jag ha gjort som tidigare gånger nämligen skuttat ut i skogen. Nu orkar jag inte det så därför sitter jag här och röker och väntar.

Rubriken syftar inte på ett årtal utan summan som jag ska betala för min vistelse på dårhuset. Att betala för att bli tvångsvårdad känns lite lätt bisarrt, kan inte tänka mig att personerna som sitter på rättpsyk behöver betala. Givetvis kommer jag att betala men lite får jag muttra över det. Lite rabatt borde jag få med tanke på att jag var artig och påpekade en del av säkerhetsbristerna på avdelningen. Framförallt så får jag nog vara tacksam för att det inte är personalen som bestämmer hur mycket man ska betala för sin vistelse. Hade det varit så hade det blivit väldigt dyrt för mig för jag var inte en favoritpatient på avdelningen.

Här på avdelningen så är det gemensam promenad varje dag för patienterna som får gå ut. Idag var det inget undantag. När de skulle gå ut så bad en av patienterna om sina nycklar, redan där kan jag tycka att personalen borde reagera men nej. Patienten fick följa med ut men inte helt otippat så drog personen sedan iväg från personalen. Nu är den lyst så får se när polis dyker upp med patienten

Jag har nog tappat räkningen på hur många olika otrevliga sätt som jag har blivit väckt på när jag har varit inlåst. Igår när jag låg och sov på kvällen blev jag väckt av en skötare som ryckte filten av mig och sa att min ena arm måste synas. Det är ett rätt vanligt sätt att väcka mig på så det gör inte så mycket. Att de alltid vill se minst en av mina armar beror på att annars kan jag vira något runt halsen. Nu är jag dock rätt säker på att jag skulle klara av att fixa det med en arm. Men känner de sig tryggare om de ser en arm så får det vara så. Den riktigt otrevliga väckningen inträffade först när det var dags att sova på riktigt på kvällen. Jag hade precis börjat slumra till när min dörr rycktes upp. Jag hoppade högt och första tanken var att det var någon av de andra knäppskallarna på avdelningen som var på väg in i mitt rum. Så var det inte utan det var en skötare som ville veta om jag föredrar att de lyser på mig med ficklampa när jag sover eller om det är bättre att de tände...

Eller nästa i alla fall, de högg mig inte med sina tänder utan använde en nål. Första sjuksköterska gav upp att försöka få något blodprov av mig efter tre försök. Några timmar senare var det dags för en annan sjuksköterska att försöka och då gick det bättre. Nu vet jag att det inte är så lätt att sticka mig och ännu värre är det om jag inte har ätit och druckit så att första inte lyckades var inte någon chock. Det ska bli intressant att se om jag lider av någon brist. På morgonen kom en sjuksköterska med medicin till mig och givetvis frågade jag vad det var för något. Läkaren hade beslutat att sätta mig på cipralex. Nu skulle det inte falla mig in att ta någon medicin utan att först läsa om den i Fass vilket jag förklarade. Det var tydligen inte ett så populärt ställningstagande från min sida. Sjuksköterskan sa att jag ju hade kommit överens med läkaren om medicinen. Så var det aldrig vi pratade om mediciner och läkarsamtalet avslutades igår med att han skulle fundera ut någon lämplig...

Jag är kvar på Säter och strålar verkligen av lycka över det. Läkaren hade inte någon lust att skriva ut mig så därför är jag kvar. Han var naiv nog att informera mig om att jag måste börja prata med läkarna som är ansvariga för den här avdelningen. Jag gjorde klart för honom att det ej kommer att ske, där inser man fördelen med en läkare som känner en han insåg att det var fullständigt meningslöst att prata mer om det. Det finns två läkare här som jag pratar med och det är H och V resten betecknar jag som skräp. Lite tråkigt var det att höra att när han släppte ut mig i november så hade jag hopp i ögonen medan det nu inte fanns något. Han fick mig att skratta i alla fall med att hota med det värdelösa behandlingshemmet Evagården. När jag blev lite rädd så förklarade han att han aldrig skulle skicka dit mig igen. Jag får försöka följa rådet som jag fick av den bra skötaren T. Ignorera alla skötare/patienter som jag inte orkar med och sova. Förhoppningsvis blir jag utskriven i slutet av...

Det är nog det bästa ordet som jag nu känner för Säter och ledningen. En hel del skötare har inte heller imponerat på mig men tacksamt så finns det några få som har gett mig sitt stöd. Det hela är bara så konstigt. Jag är inlåst mot min vilja på ett ställe som jag verkligen inte vill vara på och jag trodde faktiskt att jag ändå skulle få lite stöttning. De som har stöttat mig är guldvärda men det är tragiskt nog så pass få. Nåväl nu vet jag hur det ligger till och det är alltid bra att få svart på vitt. Mår man taskigt och är inlåst på ett ställe som borde hjälpa än så har man ändå bara sig själv att vända sig till. Där dog nog det sista hoppet jag hade om att få någon form av hjälp från Säter. På måndag räknar jag med att bli utsläppt och sen är det bara att ta och fixa en skylt

Om man bortser från faktumet att det stör mig väldigt att vara inlåst så finns det en ytterligare sak som driver mig lite lätt till vansinne. Det är att personalen gärna går över huvudet på en och fattar beslut om vilka de tycker ska kontaktas och vilka det ska ordnas saker med. En del patienter behöver säkert den hjälpen men de borde kunna titta på den enskilda patienten och räkna ut att jag klarar mer än person B som inte ens klarar av att duscha själv. Jag är inlåst mot min vilja men det innebär inte att min hjärna är kvar där ute och att jag nu bara är ett viljelöst paket. I korthet handlar det i mitt tycke om ett väldigt respektlöst beteende som jag inte uppskattar alls.

För ett år sedan skrev jag det första inlägget på den här bloggen. Året som har gått har onekligen varit lite konstigt. Om någon för ett år sedan skulle ha sagt att jag skulle tillbringa 6mån på Säter med LPT så hade jag nog skrattat åt personen. Att sitta sex månader på psyket gör man enbart om man är skogstokigt och det är ju inte jag. Mest skrämmande är det dock att jag nu sitter här på Säter igen med LPT, det hade jag verkligen inte tänkt göra igen. Det är bra att det finns psyken men jag har ingen lust att vara inlåst på något. Får se vilken läkare jag får träffa imorgon och om det är någon av de vettiga eller inte

Det ologiska tänkandet hos personalen fortgår skulle också vara en passande rubrik. Badrummet är givetvis fortfarande låst och så fort jag har duschat måste schampo, balsam och liknande låsas in i förrådet. Det räcker alltså inte med att låta schampot osv stå kvar i det låsta badrummet utan det måste ut ur mitt rum och förvaras i ett låst förråd. Nu vet jag givetvis inte om någon har försökt ta livet av sig här genom att dricka schampo men det är inte något som jag skulle göra. Det finns många lättare sätt att göra det på här på avdelningen.Säkerhetstänkandet känns mest som ett spel för gallerierna. Blir jag kvar här några dagar till så får jag allt ta och testa de nya i personalen. Något säger mig att det inte skulle vara svårt att få någon av dem att ge  mig ett par byxor med snöre. Jag hoppas bara att jag slipper träffa någon tomte i morgon när det är meningen att jag ska ha läkarsamtal. Gissar i alla fall att jag ska ha läkarsamtal eftersom jag räknar med att bli utskriven. En ...

När jag hängde mig här förra året så var det en av mina favorit skötare som hittade mig. Helt logisk är jag inte men jag har haft lite dåligt samvete över att det var han som hittade mig. Hade det varit någon av skötarna som jag inte gillar hade jag nog inte brytt mig nämnvärt. Idag jobbar han och jag fick veta att jag någon vecka innan jag hängde mig hade sagt till honom att jag inte skulle göra något när han jobbade. Jag har absolut inget minne av det och jag vet att han inte sa det för att ge mig dåligt samvete utan bara som en förklaring till att han inte litar på mig och det förstår jag givetvis. Det förvånar mig dock att de har så lite koll på den här avdelningen. Någon i personalen hade lämnat en bunt byxor med snören tillgängliga. Om man jobbar på en avdelning som folk är inlagda på grund av självmordsförsök bland annat så borde det inte vara så svårt att tänka till lite och inte bara lämna byxor i en hög på ett ställe så att den som vill kan plocka på sig. Nu var jag för ova...