Goda råd?

Överlag så har det alltid varit rätt många i personalen på dårhuset som ger mig råd. Varje gång det sker tänker jag på de här raderna i låten solkräm.

"Var noga vems råd du följer, men ha tålamod med vem som ger dom.
Goda råd är ett slags nostalgi. Att dela ut dom är som att gräva fram det
gamla ur sophinken, torka av det, måla över de dåliga sidorna och
återanvända det för mer än det är värt"
 ( http://www.fanatic.se/wolff/ny/arkiv_text_solkram.php)

Jag vet att de som har gett mig råd bara vill vara snälla men en del är bara så tokiga att jag har funderat över om de verkligen inte förstår hur jag mår. En del verkar övertygade om att om bara jag börjar träna, jobba, förstår hur mycket hundarna tycker om mig, osv. så kommer jag att må bra. Det hade varit trevligt om det var så enkelt men det är det inte. Jag klarar inte av att ens duscha varje dag när jag är hemma eller göra andra saker som ingår i vardagen. Att hundarna gillar mig vet jag men det är inget som gör att jag får livslust. Lite funderar jag över om anledningen till att jag får sådana råd är att jag är duktig på att verka normal när jag är inlåst en kortare tid. Jag är inte den typen av patient som får utbrott eller verkar vara ledsen utan jag sköter mig själv och förefaller i alla fall följa reglerna på avdelningen. Samtidigt kan jag dock tycka att personalen borde inse hur jag mår med tanke på att jag återvänder med LPT gång på gång.