Mot nordliga vindar skyddad: Psykiatrisk vård, patienter och Säters sjukhus under 100 år

Historia har alltid roat mig eftersom det ger oss möjligheten att se in i det förflutna och ger oss en chans att förstå varför saker idag är som de är. Förra året under min långa vistelse på Säters sjukhus hade jag turen att ibland vara ute på promenader med de äldre skötarna. Jag fick då berättat för mig hur det var att jobba på avdelningarna som inte längre finns kvar och hur Säter en gång i tiden fungerade. Jag fick veta var sjukhusets egna grisar fanns, var det odlades grönsaker, vad som fanns i de olika husen som ännu står kvar och en hel massa annat intressant. När jag upptäckte att det fanns en bok om Säters sjukhus historia blev det en självklarhet att jag skulle läsa boken och det är nu gjort.

Boken är väldigt lättläst och går snabbt att ta sig igenom. Att läsa journalanteckningar om patienter som en gång i tiden vårdades på Säter gör lite ont i hjärtat. Att läsa att en patient låg i bad under skyddstäcke 11,5 timmar per dag i 30 dagar känns bara fruktansvärt. Det är ett par patienter som man får följa genom journalanteckningar och i en del fall får läsaren även veta vad som hände med patienterna. I en del fall kom de aldrig ut från Säter utan det slutade med att de begravdes på kyrkogården. Efter att ha sett bilder i boken på hur många sängar de hade i varje sal så är det bara att konstatera att det i alla fall är en sak som har förbättrats med tiden.


En sammanfattning av Säters sjukhus historia är att det i början var ett ställe var folk förvarades under lång tid och blev utsatta för mycket underliga behandlingar men de blev även aktiverade. De jobbade i skogsbruk, odlade grönsaker till sjukhuset, tillverkade kläder osv. Sedan verkar det som om det blev ett ställe där vårdtiden blev kortare och folk fick behandling på sjukhuset och även efter att de fått åka hem, terapi och medicin. Och idag är det ett ställe var folk oftast förvaras en kort tid och får medicin och sen återvänder samma patienter gång på gång.
Det jag saknar i boken är mer berättelser från patienter och personal om hur deras vardag var. Sedan kan jag även tycka att beskrivningen över vad det finns för hjälp att få idag är lite för rosenskimrande. Jag hade även gärna sett att sista porträttet av en patient skulle ha varit en patient som vårdats senare på Säters sjukhus. Sista patienten som tas upp i boken vårdades på sjukhuset i perioder från 1974 till 1987. Jag hade istället föredragit om de hade tagit upp en patient som vårdats någon gång under 1990-2000 eftersom det hade gett en mer korrekt bild av hur det är idag. Det är en läsvärd bok även om jag hade önskat att den gick lite mer på djupet.