En evig upprepning

Fortfarande censurerar jag mina tankar lite innan jag skriver något här. Jag tänker mycket på självmord och det förvånar nog inte någon. Men som alla som har mått dåligt någon gång har fått höra så är det helt normalt att tänka på självmord så jag är väl bara normal. Det värsta tycker jag fortfarande är att den som blir mest drabbad av allt är min sambo och han lever med vetskapen att det inte finns någonstans han kan vända sig när han märker att jag mår för dåligt. Han tycker inte helt otippat att det är rätt meningslöst att tvinga mig till vc eller öppenvården. Det enda som sker då är att de skriver vårdintyg och sen går färden till dårhuset och sen får jag sitta av tiden där några dagar och det ändrar som bekant inget. När jag sedan blir utskriven är allt precis som det var innan och sen dröjer det ett tag och sen upprepas allt igen.