Frustrerad och irriterad

I dag ringde kuratorn äntligen, i morgon är det fyra veckor sedan jag var där. Snabbare än så här trodde jag verkligen att det skulle gå. Anledningen till samtalet var att läsa upp för mig vad hon hade skrivit ihop efter vårt möte.
Det hon hade skrivit var vad vi hade pratat om så där hade jag inga invändningar fast det nog lät som om jag är konstigare än vad jag vill kännas vid. När hon hade läst upp det för mig frågade hon om jag ville höra vad hon hade skrivit ihop efter att ha pratat med en anhörig till mig. Jag trodde att det enbart skulle handla om min barndom och uppväxt men så var det inte. Det var även åsikter om hur jag är nu och mycket av det gjorde mig frustrerad och irriterad. Personen som pratade med kuratorn har jag nog träffat ca 6-7 gånger under de senaste fem åren och vi har nog pratat i telefon max 5 gånger under den här tiden. Att den personen inte vet hur jag är nu eller ens vem jag är nu är glasklart för mig. Det var jag på det klara med redan innan kuratorn läste upp vad personen sagt. Personen har så klart rätt till sina åsikter men det blir väldigt tokigt om de åsikterna ska vara en del i beslutet om hur eller om de ska fortsätta med utredningen av mig. Jag blir bara så trött på psykiatrin som sa till mig att samtalet med anhöriga enbart skulle handla om min barndom/uppväxt och så visar det sig att det inte alls är så. Sedan är jag även av åsikten att min släkting tydligt borde ha klargjort hur lite kontakt vi faktiskt har. Jag ångrar bara mer och mer att jag tog kontakt med psykiatrin för ny utredning