Kaffe kaffe kaffe

Det eviga mantrat som går runt i mitt huvud nu. Det som bromsar mig är att det är kallt på golvet och för att ta mig till köket så måste jag gå på golvet. Nu lär jag snart bita ihop och sätta på kaffe ändå. Det här börjar bli en lång och seg dag.
Ute är det för kallt och ruggigt för att jag ska orka ta itu med något av allt som borde göras. Lite olustigt tycker jag att det är att bara vänta och se vad psykiatrin ska komma fram till. Om jag hade haft någon tidsram om när de borde fatta beslut hade det varit en sak men jag vet inget. Nu ljög jag, det jag vet är att kuratorn ska ringa mig och läsa upp vad hon skrev efter vårt möte. När hon ska göra det vet jag däremot givetvis inte. Det känns som om de i alla fall borde kunna säga att de ska höra av sig inom en månad så att man som patient har lite koll. Att bara vänta hela tiden gillar jag inte, har jag ett slutdatum så är det en helt annan sak