Alla vägar bär till Säter eller något

I fredags började jag känna att min gräns var nådd på Evagården. Jag lyckades bita ihop ett tag och gjorde ett nutidskryss med de andra, kändes som om jag var minst 15år för gammal för det. När personalen sedan berättade att de klockan två varje fredag presenterar ett ämne som intagna och personal ska diskutera var min gräns nådd. Jag knölade ner mina ägodelar i väskor och knatade helt enkelt därifrån. Att hitta till stationen var inte helt lätt men efter många svordomar lyckades jag. Att bära på två tunga väskor gör jäkligt ont efter en promenad på ett par km. När jag hade tagit mig till stationen kunde jag konstatera att jag inte skulle kunna ta mig till Uppsala eller hem den kvällen. Jag hade inte direkt någon reservplan men tog väskorna och började promenera runt i Norrköping. Min tanke var att om polisen letade efter mig skulle det vara lättare för dem att hitta mig om jag bara skulle sitta någonstans. Efter några timmar var jag trött och frusen så jag beslutade mig för att återvända till stationen och värma mig och sitta lite. Jag njöt av värmen och att få sitta ner och sen kom en polis in i vänthallen. Han gick bara förbi mig så jag tog mina väskor och skyndade fort ut. Där ute var det givetvis en till polis. De frågade om det var mig som de letade efter vilket jag givetvis förnekade men det gick de inte på.

Det blev en transport till psyket i Norrköping, där trodde personalen att jag hade rymt från rättpsyk och vägrade tro att det inte var så. Efter ett tag ringde de äntligen den här avdelningen och fick bekräftat att det var avdelningen 90 som jag hade permission från. Efter att jag hade pratat med jourläkaren och de hade velat lite beslutades det att jag skulle fraktas tillbaka till Säter. Det visade sig att det inte fanns någon ledig polis som kunde frakta mig så jag fick snällt sitta och vänta till nästa skift skulle börja hos polisen. Nu var de snälla på psyket och gav mig kaffe och smörgås så det gick ingen nöd på mig. Från Norrköping till Säter hann jag åka tre vanliga polisbilar, en piketbuss och en befäls piketbuss. Ett par poliser körde mig bara någon enstaka mil medan andra körde längre. Alla poliser var trevliga så det blev en helt okej resa även om jag inte var helt nöjd över att återvända till Säter.

Nu är det då måndag och idag pratade jag med avdelningsläkaren för första gången sedan jag kom tillbaka. Man kan lite fint uttrycka det som att han inte var helt nöjd med att jag hade dragit från behandlingshemmet. Det lutar åt att han kommer att skicka tillbaka mig till Evagården vilket jag ser som helt förkastligt men när man har LPT har man inte mycket att säga till om.

Livet känns ovanligt rörigt och allt som inte är nödvändigt får helt enkelt vänta till jag får lite ordning igen. Ibland är det nog så att man har mer än nog med sig själv