Vad i helvete

Den här veckan har den vanliga avdelningsläkaren dumt nog försvunnit, han har semester. Det gör att läkaren som nu fattar beslut inte riktigt känner mig och det har jag märkt. Jag är van vid att psykologen kommer och pratar med mig lite då och då för att kolla av hur det är med mig. Efter att beslutet hastigt fattades att jag på måndag ska flytta till ett behandlingshem kan inte mitt humör beskrivas som muntert. När psykologen då dök upp blev jag inte så förvånad och tänkte att de säkert ville veta hur jag tog beskedet. Så var det inte utan läkaren hade skickat henne till mig för att ha ett peptalk med mig angående behandlingshemmet. Om man på fullaste allvar tror att ett peptalk skulle göra mig mer positiv till något så har man helt lyckats missa hur jag är. Med tanke på att jag har varit här på Säter länge nu så trodde jag inte att det var möjligt att ha så dålig koll på hur jag fungerar men tydligen så går det