Den eviga väntan

Om det finns något som man ägnar sig mycket åt när man är inlåst så är det att vänta. Det är en evig väntan på allt. Nu väntar jag på att få veta om jag ska ha något läkarsamtal eller inte, utan läkarsamtal blir jag inte utskriven. Av nattpersonalen fick jag rådet att snällt samarbeta med läkarna men det går ju inte. Det finns inte en chans att jag biter ihop och samarbetar med läkarna som jag anser är dumma i huvudet. Den här veckan är det inte någon favorit som är läkare här, det är nästan ett återkommande tema att det är mindre vettiga läkare som har ansvar för avdelning 95. Tidigare var de P och han var inte klok på något sätt, chockerande nog hade han fått ett annat jobb inom psykiatrin. Förstår inte riktigt hur de tänkte som anställde honom men har man fått in en fot i landstinget så verkar det som om folket får jobba kvar oavsett hur inkompetenta de är. Nu är det då läkare L som har ansvaret här och henne kan jag inte med. Det hon ägnar större delen av samtalen åt är att vinkla huvudet och säga/låta hm. Nu kan det vara så att hon tror att det ska göra att man tycker att hon förstår och visar medkänsla men jag blir enbart irriterad. Jag föredrar raka och tydliga läkare. Det finns ingen anledning att försöka gulla med mig eller vara nedlåtande