Jag skulle vilja kunna förklara

Det finns inga ord eller snarare så är det så att jag inte hittar några ord att använda för att förklara hur det är här. Nu tror jag att vi är 15 eller 16 på avdelningen och den här avdelningen har 12 platser. Att vara instängd på en begränsad yta med människor som i de flesta fall mår fruktansvärt dåligt är inte lätt. Sedan vet man aldrig heller om det finns någon plan eller vad läkarna har tänkt sig. Jag kan bli utskriven imorgon eller om några dagar/veckor. En skötare skulle kunna öppna dörren till mitt rum om en minut och rulla in en till säng. Här vet man aldrig vad som kommer att ske och man har inget att säga till om. Den här ovissheten tror jag inte gynnar någons psyke och det enda som skulle göra det bättre är mer pengar till psykiatrin. Det behövs fler vårdplatser och mer personal. Människor skrivs ut fast de själva anser att de behöver mer vård och de flesta återvänder gång på gång. En del i personalen tar kontakt med patienter och pratar med dem och andra i personalen lägger mer tid på att leka med sina mobiler. Patienter får försöka stötta andra patienter när de spyr ur sig sin ångest. Jag känner ibland för att säga åt andra patienter att hålla käften för jag orkar inte höra hur de mår. Att höra om deras ångest och mående tömmer mig på den lilla kraften jag har och som jag behöver ha för att få personalen att tro att allt är bra med mig. Jag är ju bara här för att vila upp mig lite