Evig övervakning

Jag börjar bli lite lätt less på den eviga övervakningen. Att hela tiden ha personal som tittar till mig och ha en så pass begränsad frihet som jag har är inte roligt. De tittar på mig när jag sover och när jag är vaken. Under mina vakna timmar blir jag tvingad att lyssna på fullständigt meningslöst babbel från de andra intagna. Det enda positiva med det är att jag inser att jag är frisk i jämförelse med en del andra här på avdelning 95 på Säter. Jag pratar varken om flygande bebisar eller tror att jag har ett marsvin i magen. Läkarna ger jag inte mycket för två som tyvärr inte jobbar så mycket här på avdelning är vettiga men läkarna som oftast jobbar här kan de gott omplacera. Nu när jag sitter med datorn får jag givetvis inte stänga dörren eftersom det inte finns någon ruta i den här dörren. Medan jag skriver det här kan jag då lyssna på en intagen som diskuterar med en skötare om sin vårdplanering. Det känns kanske lite onödigt att jag ska behöva lyssna på andra intagnas privata saker men bryr sig inte de anställda så ska kanske inte jag heller göra det. Att påstå att man får någon form av vård här medan man är inlåst är en stor lögn. Det enda som sker är att man är övervakad