Alltid lika trevligt...

Nu är jag ironisk i rubriken och det som irriterar mig ännu en gång är att det förefaller som någon personal på dårhuset är här och läser igen. Jag tolkar det som att de saknar mig och det är inte så konstigt. Under varje besök hittar jag svagheterna i deras säkerhetstänk och om jag känner för det informeras personalen.
Utöver det så brukar jag roa mig med att studera personalen och se vilka som jobbar, vilka som låtsas vara upptagna och vilka som enbart är lata. Mina slutsatser av det brukar jag dela med mig av, egentligen borde jag ha informerat avdelningscheferna om det men så långt gick jag aldrig. Om jag ska tänka efter lite så är det kanske så att de inte alls saknar mig utan mest tittar in här för att få en känsla för om jag kommer dyka upp på dårhuset igen. Om någon i personalen då tror det så hinner den kanske ansöka om semester. Jag kan lugna alla med att jag aldrig mer kommer att hamna på dårhuset så det finns inget att oroa sig för. Om jag skulle få vårdintyg på mig igen är risken stor att jag skulle göra så pass mycket motstånd mot poliserna att det skulle leda till ett nytt besök i tingsrätten. Och det skulle jag vara villig att riskera om jag skulle kunna komma undan transport till dårhuset

Kommentarer

  1. Jag undrar varje gång när du skriver om personalens besök här, över vad sjutton det är för nöje för den eller de som gör det. Jag betvivlar mycket att det handlar om någon omtanke, bittra motiv är alltid starkare så det skulle inte förvåna mig om det är någon bitter sköterska eller till och med läkare som har tagit illa upp när du påpekat personens eller avdelningens monumentala brister, och suttit och surnat till mer och mer med åren och inte kan släppa det. Det är väl på något sätt smickrande att du fastnat så i deras medvetande, de är ju bara patetiska.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns nog rätt många som jag retat upp och jag tror inte att de minns mig med varma känslor=)Jag stör mig mest på att jag blir irriterad varje gång för då känns det som om jag ger bort min makt. Min blogg=mina tankar och känslor och jag borde inte störa mig på vem som läser

      Radera
    2. Det är mänskligt att vilja bli lämnad ifred när den enda kontakt man haft med en person är på professionell (nåja) basis, i synnerhet när det var inom vården. Min förra arbetsterapeut är FB-vän (och irl) med en barndoms skolkamrat till mig, det känns jätteskumt när hon kommenterar i något inlägg som barndomsbekanten skrivit men hon skulle aldrig skriva något personligt till mig utan det är bara ett sammanträffande. Jag vet inte om hon vet att jag har en blogg men även om hon gjorde det skulle hon aldrig gå in och läsa bara för att hon varit min AT. Det är ytterst oprofessionellt, i mina ögon.

      Radera
    3. Ett behandlingshem som de ansvariga ville dumpa mig på upptäckte jag i efterhand att en nära vän från förr jobbade på. Det hade inte blivit bra... Det är olustigt när det privata livet kommer i kontakt med det andra. Jag vet att ett par på dårhuset gillade mig som person men det är folk som jag har svårt att tro skulle ägna någon tid eller kraft åt att bry sig om vad jag gör när jag inte är inlagd. Det är så bra sjukvårdspersonal är enligt mig.

      Radera
    4. Oj, nej det lät inte som någon höjdare alls. Jag håller med dig om bra vårdpersonal, det är så de ska agera.

      Radera

Skicka en kommentar

Trevligt att du vill lämna en kommentar! Din kommentar kommer att synas så fort som jag har godkänt den