Så var det söndag

Ute är det beckmörkt och det lär dröja innan det blir något ljus ute. Idag är det väl lite #metoo manifestationen över landet, eller i storstäder om man ska vara petig.

 Inget jag tänker ta del av på något sätt och inte heller känner jag behov av att publicera något som jag varit med om. Det är helt enkelt inte mitt sätt men jag tycker att det finns många kvinnor som gör andra en tjänst genom att beskriva sina erfarenheter. Att jag inte pratar om allt är inte samma sak som att jag skäms utan för mig handlar det bara om att jag inte har något behov av att dela med mig av allt

Kommentarer

  1. Man är ju olika. Jag valde att dela med mig av min första upplevelse av sexuella trakasserier på Facebook, eller egentligen var det faktiskt ett övergrepp, det hände när jag var 7 och det var en pojke i min klass som förgrep sig på mig på fritids - eller försökte tills han fick några slag av min armbåge i ansiktet. Ingen trodde mig utom mina föräldrar. Jag gick aldrig mer till fritids. Men som sagt, man är olika och så länge man förstår att skammen inte ligger på någon utom gärningsmännen så är det bara bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att skuldbelägga offer är verkligen inte mitt sätt utan det är bara jag som inte vill skriva något

      Radera
    2. Nej nej, jag menade att så länge du förstår att du inte bär skulden för det som hänt dig så är det bara bra - en del har ett väldigt konstigt synsätt på detta och det gäller stört nog nästan bara kvinnor. De skriver att om man inte berättar vad som har hänt en så beror det på en av två saker; 1. Det har i själva verket aldrig hänt eller 2. Man skäms trots att man kanske säger att man inte gör det. Samma sak gäller om man namnger förövarna eller inte, om man inte gör det saknar man trovärdighet men om man gör det så dömer man folk utan rättegång. Hur ska de här människorna ha det egentligen? Jag begriper inte.

      Radera

Skicka en kommentar

Trevligt att du vill lämna en kommentar! Din kommentar kommer att synas så fort som jag har godkänt den