Funderar ibland
Jag har funderat lite över hur jag ser på hur psykvården har hanterat mig. Lite bitter är jag nog och kommer nog alltid att vara att inget ordentligt gjordes när jag var ung. Någon vecka på BUP gjorde varken till eller från och det var i stort sett allt som skedde. Sen gick åren och jag gjorde några försök att få hjälp men ja det gick inte allt för bra. Några korta vändor på psyket efter självmordsförsök och sen var allt upp till mig igen. Det var nog någonstans där som jag gav upp hoppet om förändring och förbättring. Nu har det gått runt 10 år och väldigt korta stunder under åren har jag känt hopp om ett liv. Med tiden har dock hoppet minskat avsevärt och finns det något hopp kvar nu vet jag inte var det gömmer sig.
Har man läst den här bloggen vet man att jag har en del klagomål på hur öppenvården hanterar mig. Jag tycker att det är tråkigt att det ska vara så svårt att få hjälp. Jag bryr mig personligen inte allt för mycket längre men jag lider med människorna i min närhet som känner sig maktlösa över att inget sker.
Har man läst den här bloggen vet man att jag har en del klagomål på hur öppenvården hanterar mig. Jag tycker att det är tråkigt att det ska vara så svårt att få hjälp. Jag bryr mig personligen inte allt för mycket längre men jag lider med människorna i min närhet som känner sig maktlösa över att inget sker.
Känner igen det där. Är djupt bitter på BUP och hur psykiatrin hanterat (eller snarare inte hanterat) mig genom åren. Var halvmobbad (använder det ordet för det känns som alla mer eller mindre var hackkycklingar så vida de inte var populära) hela grundskolan och kom i kontakt med BUP som 13-åring första gången. Efter en timmes samtal gav de mig diagnosen "depression" och förskrev cipramil till en 13-åring ledsen tjej utan kompisar. Som att felet låg hos mig och inte min idiotiska lågintelligenta omgivning (uppväxt i en bondhåla där folk klottrade hakkors och telefonnummer i busskurerna). Åt medicinen i två veckor innan jag slutade ta den för jag kände att felet inte låg hos mig. Kontakten med BUP rann också ut i sanden och helt plötsligt var jag var 15 år gammal och hade inte gått i skolan på ett år och kunde inte ens gå utanför ytterdörren pga panikångest. Sedan dess har jag varit i kontakt med psykiatrin och ätit mig genom hela fass-utbudet men fortfarande inte gått till grunden med min problematik (blir 28 år i år). Har en läkarkontakt som kollar att jag lever ca 2 ggr per år, i övrigt har jag gett upp hoppet om svenska psykiatrin.
SvaraRaderaDet låter inte bra alls att du inte har fått någon chans att gå till botten med allt. Verkligheten är nog tyvärr att psykiatrin går in när det är riktigt illa och resten av tiden får man klara sig själv bäst man kan
Radera