En del saker är det värt att hoppas på

Det känns som om det är värt att hoppas på att syrenen kommer att blomma i år. Något som det däremot inte är någon mening att hoppas på är att mina föräldrar någon gång ska lyssna och förstå. Idag fick jag höra att det är tråkigt att jag hälsar på så sällan och det hade varit trevligt om jag hade hälsat på idag och träffat lite släkt. Jag förklarade att jag nu ändå inte hade orkat med att träffa en bunt släktingar. Det hade min mor svårt att förstå. I ett sådant läge känns det inte ens som om det är någon mening att försöka förklara. Det känns som om det finns en gräns för hur många gånger som jag orkar förklara utan att familjen någonsin verkar höra vad jag säger. Enda responsen jag fick när jag förklarade att jag är trött är att det kanske går över om någon månad. Jag gjorde då en ansträngning att förklara att det bara kommer att gå över om jag blir opererad eller medicinerad. Magiskt kommer jag inte att helt plötsligt få energi, det handlar ändå om ett fysiskt fel och då tycker jag att det inte ska vara så svårt att förstå. Det slutade bara med att jag var irriterad