Behövs det verkligen fler utredningar?

Varje gång jag läser om att det ska göras en ny utredning om hur man ska förhindra självmord eller hur den psykiatriska vården ska fungera bättre tänker jag alltid att det verkar bra onödigt. Pengarna som går till alla konsulter och meningslösa utredningar skulle göra väldigt mer nytta i den psykiatriska vården. Om alla pengar som läggs på utredningar och liknande istället skulle läggas på en öppenvårdsmottagning eller en slutenvårdsavdelning skulle det göra nytta. Då kan man efter ett år se om självmorden och den psykiska hälsan har förbättras i det området.

Om den vanliga vården skulle fungera som psykvården skulle det kunna bli så här:

En person tror att den har brutit sitt ben och tar sig till akuten. Väl på akuten får den träffa en läkare som säger att tyvärr kan vi inte göra något nu men du får en burk smärtstillande. Läkaren informerar även om att patienten inom de närmaste veckorna kommer att få ett brev hem med en tid till sin vanliga läkare och då kommer att få röntga sitt ben. Patienten åker då hem från akuten och har jäkligt ont i sitt ben. Väl hemma tar patienten smärtstillande och väntar. Det tar lite tid men sedan kommer brevet och patienten får träffa sin vanliga läkare. Väl där röntgas benet och det visar sig att det är brutet när det väl är gjort är läkartiden slut. Läkaren hinner skriva ut mer smärtstillande och ber patienten boka en ny tid så att benet kan bli gipsat. När patienten ska boka en ny tid i receptionen visar det sig att det inte finns någon ledig tid på ett par veckor. Nu är det en tapper patient som tänker att det nog ska gå bra ändå så den åker hem igen.

Tiden går och smärtan blir värre och värre så till slut åker patienten till akuten igen. Den här gången blir patienten inlagd på en avdelning för benet ser väldigt konstigt ut. Patienten hamnar i en sal med en bunt andra patienter men är bara glad att den äntligen ska få hjälp. Den frågar de andra på salen hur länge de varit där och hur länge man får vänta för att få träffa läkare. Svaret blir att läkaren får man nästan aldrig träffa. Det blir många flyttar och byten av salar för en del måste ha eget rum och det gäller att personalen försöker ordna det fast det alltid är fler patienter på avdelningen än vad det egentligen finns plats för.

Dagarna går och äntligen är det dags för patienten att få träffa en läkare. Läkaren blir förfärad över hur benet ser ut och beslutar att det ska bli operation dagen efter. Patienten blir glad och ser äntligen fram emot att få sitt ben fixat. På morgonen tror patienten att en narkosläkare ska komma men det kommer ingen. En stressad sjuksköterska kommer in istället och säger att tyvärr så hade inte narkosläkaren tid idag. Patienter tänker att det nog ordnar sig ändå för det finns säkert någon annan läkare som tar hand om narkosen. Så är det dags att rullas in i operationssalen och patienten andas ut när han ser läkare. Sen blir patienten sövd och när han åter vaknar ligger han i sin sal igen. Nu är patienten glad att operationen är över och han ska få vila och slippa ha ont. Efter en timme dyker en käck AT läkare upp som frågar hur han känner sig och om han är redo att åka hem nu. Patienten blir lite förvånad att han redan ska hem eftersom han inte mår så bra och har ont efter operationen och berättar även det. AT läkaren berättar att läkaren redan har beslutat att han ska hem för det finns andra som behöver hans plats. Patienten har inget att säga till om utan blir hemskickad med en bunt olika mediciner.

Smärtan påverkar patienten rätt ordentligt men han ska ju må bra nu så han tar sin medicin och hör av sig till sin vanliga läkare för uppföljning. Nu visar det sig att den vanliga läkaren har semester så han kan inte få någon tid förrän om två månader. Patienten fortsätter att vara tapper och tänker att det går bra. Så har det äntligen gått två månader och det är dags att träffa läkare. Den här gången har läkaren avsatt lite mer tid så det finns tid för röntgen och samtal om hur benet har läkt. När läkaren tittar på röntgenbilderna så tycker patienten att han ser väldigt fundersam ut. Läkaren berättar att det inte är bra nyheter. Benet har läkt men helt fel och enda sättet att få ordning på det är att bryta benet på nytt och operera in lite metall som håller det på rätt plats. Patienten blir inte glad men accepterar att det är som det är.

Så är det dags för patienten att bli inlagd igen för att bli opererad. Den här gången är det ännu mer patienter på avdelningen så det finns inte någon plats i en sal åt patienten så han får sova i dagrummet. Nu struntar patienten i det allt den vill är att benet ska bli bra. Det går några dagar och sedan är det dags för operation igen. När patienten vaknar upp ur narkosen tittar han på sitt ben och blir förvånad över att det inte finns något gips på benet. Han ropar på personal och efter en stund kommer det en stressad person inspringandes och berättar att tyvärr så har ingen haft tid att gipsa benet och sedan springer personalen iväg igen. Patienten sitter i sin säng och vet inte vad han ska göra. En annan patient kommer förbi och säger att den ska hjälpa honom. Den andra patienten gör sitt bästa för att gipsa benet på vår patient men det går inte så bra för patienten som försöker hjälpa har brutit ena armen. Benet blir gipsat men det ser inte så bra eller hållbart ut men den andra patienten har gjort sitt bästa så vår patient är tacksam. Den här gången får patienten stanna ett dygn efter operationen innan han måste åka hem eftersom platsen behövs av någon annan.

När patienten kommer hem visar det sig att han inte har några kryckor så han kan inte ta sig någonstans. I det här läget är den tappre patienten så trött så han orkar inte ringa ett enda samtal till för att be om hjälp. Lösningen blir att patienten använder en stol med hjul på för att ta sig runt inne. Det är inte den bästa lösningen men den fungerar ett tag i alla fall.

Hade det inte varit mycket vettigare om vår patient hade fått sitt ben röntgat och åtgärdat när han sökte hjälp på akuten första gången? I långa loppet hade det utan tvekan blivit billigare för samhället och han hade sluppit lida onödigt länge.

Kommentarer