Om bara människor

Jag utgår från att alla träffar på om bara människor ibland. Det är alltså människor som berättar att om bara... så skulle de må bra/vara lyckliga. Det kan handla om allt från att om de bara hade körkort, bodde på annan plats, hade mer pengar osv. Nu tycker jag inte att tankesättet är fel eftersom även jag har tänkt så, det är bara bra att ha mål och vilja att förändra sitt liv. Däremot så har jag väldigt svårt för tankesättet när personen väljer att göra sig själv till offer istället för att kämpa för sitt om bara. Tidigare fick sådana människor min medkänsla men på senaste tiden har jag bara blivit irriterad och ifrågasatt varför de inte gör något. Sist var det en som var övertygad om att den skulle må bättre om den hade körkort. Jag frågade då varför personen inte tar körkort och svaret blev att det är dyrt och att den ändå nog inte skulle ha råd med bil. Då föreslog jag att personen får göra som de flesta andra och spara pengar till körkortet. Det gick givetvis inte för det hade inte personen råd med men ändå hade personen råd att ha rätt dyra kläder. I det fallet handlade det enbart om prioriteringar och då tycker jag inte heller att man ska gnälla.


Nu handlar nog psykiskt mående ytterst sällan om något så enkelt som man får för sig. Men tror man att den egna lyckan bygger på något specifikt så förstår jag inte varför man inte är villig att anstränga sig för det.
Varje sak som jag har fått för mig har jag ansträngt mig för att uppnå, varje gång har det sedan visat sig att det inte gjorde mitt psykiska mående bättre men jag kämpade i alla fall.