Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson

När Miriam fyller 85 år uppvaktas hon på sängen av sin styvson, hans fru och deras vuxna dotter. De ger henne ett armband som de har låtit gravera med namnet Miriam. När Miriam tittar på armbandet och utbrister att hon inte heter Miriam blir de anhörigas första tanke att hon börjar bli dement. Miriam har aldrig pratat så mycket om sitt liv men det familjen vet är att hon har suttit i koncentrationsläger och att hon kom till Sverige med de vita bussarna. När Miriams styv barnbarn tar med sig henne på en promenad så väljer Miriam att berätta lite om sitt förflutna.


Boken hoppar mellan nutid och dåtid och man får veta hur det kom sig att Miriam blev Miriam. Jag vet inte varför men den här boken grep inte tag i mig alls. De första hundra sidorna tyckte jag att det var bra segt att läsa, efter det blev den bättre. Jag får känslan av att många som hyllar boken inte gör det för att den är bra utan för att den lyfter fram att det inte bara var judar som hamnade i koncentrationsläger. Om man redan har den kunskapen så blir fokus mer på hur boken är skriven. Boken har en intressant berättelse men tyvärr så blev det inte någon favorit. Jag tyckte avsevärt mycket bättre om Aprilhäxan av samma författare som jag läste för många år sedan.