Fortsätt till huvudinnehåll

Pojke försvunnen av Anna Jansson

Bokomslag Pojke försvunnen (pocket) Charlotta har det inte lätt i livet. En son förlorade hon i en drunkningsolycka och nu är hon övertygad om att hans yngre bror är sjuk.Läkarna och hennes bekanta tar inte hennes oro på allvar. De flesta anser att hon bara överbeskyddar Andreas och hans yngre syster och att de inte får vara barn. Andreas har inga riktiga vänner utan söker sig ofta till kyrkogården för att prata med sin döda bror. Han försöker bli vän med sin mors vänners barn men de ser bara honom som ett irriterande barn som försöker få vara med. En kväll försvinner Andreas och det verkar inte som om någon vet var han har tagit vägen.
Maria Wern jobbar på Gotland under sommaren för att få lite distans till Krister och deras skilsmässa. Att vara utan barnen är jobbigare än hon har tänkt sig men hon ser fram emot att få träffa en av sina gamla kollegor igen. Kanske kommer det att bli något mellan dem nu när hon är skild.

Den här boken är precis som de andra böckerna om Maria Wern ett bra tidsfördriv men historien kändes lite för krystad för min smak. Läsvärd men inte en fantastisk läsupplevelse

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

ROGGBIV

Överlag så har jag alltid varit en person som inte bryr mig om hur saker fungerar utan bara varit nöjd över att de fungerar. Det tankesättet har jag även när det gäller det mesta i mitt liv. Jag bryr mig inte så mycket om varför saker har blivit som det blivit utan accepterar bara att det är så. Möjligtvis skulle det vara bättre om jag funderade mer över varför men det verkar jobbigt. En sak som dock kan förbrylla mig är varför en del oviktiga saker som jag har lärt mig en gång i tiden finns kvar i min hjärna medan sådant som jag vill komma ihåg försvinner fort. Rubriken är en sådan sak och bokstäverna står för rött,orange,gul,grön,blå,indigo och violett vilket naturligtvis är färgerna i en regnbåge. Varför i helskotta jag kommer ihåg det men för mitt liv inte kan minnas en del av mina lösenord på nätet är underligt. Hur min hjärna fungerar lär jag aldrig få veta utan jag får nog nöja mig med att den är som den är

Felkod 11

Det är alltid bra när man får en felkod när något inte fungerar. När det däremot inte går att läsa någonstans vad felkod 11 innebär så är det enbart irriterande. Jag har googlat och googlat och det enda jag har hittat en någon som skrivit på twitter att den har fått felkod 11.

Avdelning 90

Jag får börja med en varning till alla som överväger självmord och bor i dalarna. Går det åt helvete är risken stor att man hamnar på avdelning 90 på Säter och det är inte en erfarenhet som någon bör få. Själva incheckningen förtjänar nästan ett eget inlägg men det får räcka att jag skriver att de blev imponerade över att det inte tog mig en lång stund att fylla i fyra papper med kryssfrågor. Efter att ha tillbringat ett par dygn på avdelning 90 ger jag betyget en sjukhussäng till avdelningen. På psyket får man givetvis räkna med att dela avdelning med folk som man normalt skulle göra allt för att undvika. En del av människorna som jag var instängd på avdelningen med skulle få alla människor att fort byta riktning om man såg dem ute och se till att få maximalt avstånd till dem. Att då ha sånt folk runt sig och veta att det inte finns en enda plats som det går att fly till bättrar inte på det egna psykiska måendet. Galna och läskiga patienter kan man stå ut med men det är värre med lä