Själens schamaner:personliga essäer om psykiatri av Nils Uddenberg

Det här var en bok som jag tyckte verkade intressant. Att läsa om hur psykiatrin har förändrats under åren och tankar då och nu på vad som är sjukt och vad som är friskt.

Det finns några kapitel i boken som är läsvärda men överlag tilltalade inte boken mig alls. Onödigt långa utläggningar om religion och långa släktbeskrivningar om olika män inom psykologi/psykiatri. Det kunde jag ändå stå ut med men författarens övertygelse om sin egen och sin mors förträfflighet störde jag mig på. Nu tror jag inte ens att författaren själv reflekterat över sitt sätt att uttrycka sig men jag uppfattar det som nedlåtande ett flertal tillfällen. När han skriver om en av sina patienter som tog livet av sig och tar upp att patienten istället för att ha gått i terapi hos författaren nog skulle ha mått bättre av att få en kvinnlig eller manlig vän att älska känns det onekligen som att han bagatelliserar patientens problem.

Det här känns som en bok som är skriven som ett hyllningstal över författarens egen förträfflighet och jag misstänker att andra psykiatrer nog är de enda som kan uppskatta boken.