Ibland är jag glad över att jag är som jag är
Nu menar jag inte mina självmordsförsök och att jag är lite galen. Utan jag menar att jag vågar stå på mig och vet hur jag fungerar och vågar stå upp mot läkare. Hade jag inte varit som jag är så är risken stor att jag hade blivit övertalad att min kraftlöshet i kroppen berodde på att jag var deprimerad. Då hade läkarna på dårhuset/öppenvården och andra knepiga läkare antagligen fått mig att tro att allt bara var i mitt huvud. Och då hade jag knaprat antidepp nu och fortfarande haft svaghet i kroppen. Nu har jag tagit min nya medicin mot felet på mina binjurar i ca 2v och mina armar och ben känns inte längre som gummi och jag känner mer och mer att jag får tillbaka min gamla styrka i kroppen.
Det gäller helt enkelt att stå på sig när man känner att det läkarna/psykiatrer tror/vet är fel
Det gäller helt enkelt att stå på sig när man känner att det läkarna/psykiatrer tror/vet är fel
Jag är likadan som du, jag visste tidigt att jag inte var deprimerad utan bipolär men jag fick alltid idioter till ST-läkare som bara gjorde sin psykrotation, nya varje gång och som var övertygade om att det var problemet även när jag inte sovit på en vecka och var uppenbart manisk. Jag blev tvungen att ringa Patientnämnden för att få gehör, därefter tog det två veckor innan jag hade tid hos en överläkare och sedan 45 minuter innan jag hade min diagnos. Hade jag inte stått på mig då så hade jag kanske inte levt i dag, eller åtminstone hade jag mått otroligt mycket sämre länge. Jag är så glad för din skull, att den nya medicinen fungerar så bra. <3
SvaraRaderaJag undrar ibland hur det går för patienter som inte har den inre kraften att stå upp för sig själv. Anar att det finns många som blir felbehandlade bara för att läkarna vägrar tänka om.
RaderaJag har också varit patient och jag vet att man "måste vara frisk för att orka vara sjuk". Ni har helt rätt i att man måste stå på sig eller åtminstone ha någon barsk anhörig som gör det... Eller en lyhörd sjuksköterska som kan påpeka saker för läkarna.
SvaraRaderaKylslagen kram från en sorgsen Annica i Värmland. (Vi begraver pappa i morgon och det blir tufft. Han fattas mig).
Hoppas verkligen att begravningen blir fin. Förstår att du saknar din far, du skrev alltid så fint om honom så jag förstår att han var en speciell person
RaderaDefinitivt är det så, mörkertalet är nog enormt.
SvaraRadera