Jag hade kunnat skriva något patetiskt

I stil med att varje andetag är en kamp. Nu har jag då skrivit det men så är det inte och att påstå det är bara fånigt. Jag vet hur det känns att ha en sladd/ett snöre fäst runt halsen och den andra änden fäst i ett dörrhandtag och då är varje andetag en kamp. En kamp man vill förlora samtidigt som kroppen rycker av spasmer/skakningar i ett desperat försök att få luft. Så nej jag känner inte att varje andetag är en kamp för jag andas utan att tänka på det. Att försöka vänta ut ett bra tillfälle att dö på och låtsas att allt är bra är däremot jävligt kämpigt