lördag 14 januari 2017

Tvångsvård för att man är för fet?

Jag kom att tänka på att det inte verkar så ovanligt att kraftigt underviktiga åker på att få LPT för att rädda deras liv. Nu menar jag inte att det är något fel på det för svälter man sig själv är det givetvis så att allt inte står rätt till i huvudet. Jag har däremot aldrig någonsin hört talas om att någon med kraftig övervikt får LPT. Risken att dö av kraftig övervikt känns inte lika stor som att dö av kraftig undervikt men risken för skador på hjärtat borde ändå vara stor. Både kraftig undervikt och kraftig övervikt borde ändå bero på någon form av ätstörning så varför behandlas patienterna inte lika? Kraftig undervikt verkar behandlas med terapi och försök att motivera patienten att äta vilket känns rimligt. Kraftig övervikt däremot verkar mest behandlas genom operation som ändå inte löser det störda/sjuka ätmönstret. Skulle man tvångsmata en kraftigt underviktig till den kommer upp i normalvikt och sedan låta den sköta sig själv är jag rätt säker på att den kommer att svälta sig på nytt. Att behandla symptomen och inte orsaken fungerar säkert i en del fall men det rimliga borde vara att behandla orsaken oavsett om man är sjukligt underviktig eller överviktig.

Om någon nu funderar så finns det inte en chans att jag skulle få tvångsvård varken för undervikt eller övervikt

6 kommentarer:

  1. Det finns ju såvitt jag förstår och har upplevt själv så många fler orsaker till övervikt än ren undervikt. Smal kan man ju ha genetiska anlag för att vara men inte underviktig, däremot finns dominanta gener kopplade till benägenhet till övervikt och de triggas av olika saker - mediciner samt naturligtvis mat/näringsämnen av olika slag. En del måste ju i princip svälta sig och träna hårt för att hålla sig normalviktiga och inte bli överviktiga och en del kan inte göra något åt det oavsett hur de försöker och en del människor är ju beroende av exempelvis vissa mediciner som orsakar övervikten - till exempel jag. Det blir då en skuldbeläggning som kommer från alla håll och risken är då att man antingen hamnar i anorexi/bulimi eller i ett sjukt ökat ätande, en självuppfyllande profetia liksom. Man gör fetmaoperationer slentrianmässigt, det håller jag med dig om, men det har blivit bättre - man gör nu fler undersökningar och kartläggningar av personernas hälsa både fysiskt och psykiskt och erbjuder också samtalsterapi och dietiststöd både innan och efter operation och dessutom måste man gå ner 10 kg på egen hand innan man ens kommer ifråga för op. Det jag kan känna är att själva operationen, alltså det initiala ingreppet, borde täckas av sjukvårdsförsäkringen precis som vilken operation som helst, men att om man därefter medvetet lever på ett sätt (alltså äter för mycket/fel) som gör att man behöver uppföljande ingrepp/vård, då ska man få bekosta HELA den vården själv alldeles oavsett hur dyrt det blir. Jag tycker likadant om missbrukarvård, _en_ njure eller lever kan man få men om man fortsätter missbruka efter en transplantation, tough luck - varför ska en sådan person få ett organ och vård som en sunt levande människa också behöver?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ser det mer som att skuldbeläggandet blir större när sjukligt underviktiga och sjukligt överviktiga behandlas på olika sätt. Sjukligt underviktiga måste få vård för de kan inte hantera sitt matbeteende själva medan sjukligt överviktiga får skylla sig själva eller kanske få en operation. Det vänder jag mig helt emot.

      Nu menar jag inte heller människor med liten övervikt utan mer de som är så pass överviktiga att de knappt kan röra sig.
      Jag trodde faktiskt inte att missbrukare överhuvudtaget kunde få något organ. Vad jag läst kan inte folk som försökt ta livet av sig och då skadat lever eller liknande få en transplantation. Så jag trodde att samma sak gällde om man förstört levern med alkohol. Känns som om det borde vara samma regler för båda kategorierna

      Radera
    2. Det jag menar är att det har så olika orsaker, du kan inte vara genetiskt predisponerad att ha undervikt eller utveckla anorexia och övervikt dödar långsamt men framför allt _inte alla_ medan undervikt/svält dödar _alla_. Vissa med sjuklig övervikt mår skitbra och får inga följdsjukdomar alls och det beror också på genetik. Jag vet inte hur det är i resten av landet men här i stan behöver man inte remiss för att gå till en dietist och det är ju första steget, det finns också viktgrupper och annat på många VC. Det erbjuds när man går till sin VC.
      Man får inte ett organ om man är aktiv missbrukare men man kan ha slutat, det är inte helt sällsynt att man efter en transplantation tar upp det gamla levernet igen eftersom det känns som att man inte är sjuk längre och det är då jag anser att man därefter ska få betala all relaterad vård själv.

      Radera
    3. Jag vet att en del med sjuklig övervikt mår bra men de jag syftar på är de med så grav övervikt att de inte ens kan leva ett normalt liv. Det är den kategorin jag menar de som helt enkelt inte vill/kan ändra sitt liv. Kan en sådan person bli tvångsvårdad/skickas till behandlingshem för att ändra sitt mönster?
      Genetiskt så har vi alla olika förutsättningar oavsett om det gäller kroppsstorlek eller hur lätt det är att fastna i ett missbruk men man har alltid ett eget ansvar. Oavsett vad det gäller så har jag svårt för människor som ursäktar allt med att det beror på generna. Som jag ser det väljer man då att ge upp makten i sitt eget liv. Väger man 100+kg över sin normalvikt så beror det inte på att generna gör att man har lättare för att lägga på sig utan det beror på att man äter för mycket och antagligen har gett upp

      Radera
  2. Att tvångsvårda någon med stor övervikt tror jag är svårt, då det inte akut är livshotande som hos en svårt sjuk anorektiker som kan dö inom några dar/veckor om den inte får vård.
    Men däremot borde det finns otroligt mycket mer hjälp att erbjuda som du också skriver, som tex behandlingshem, eller möjlighet att få gå på ätstörningsenheten. Jag själv har stor övervikt och kämpar med hetsätning. Jag har blivit erbjuden operation, men då jag känner att de inte löser själva problemet, mitt ätarbeteende så vill jag inte göra det. Nä då kan de inte erbjuda nåt annat. Kanske kostschema från en dietist. Men det skulle inte heller lösa problemet. Det är ju tät uppföljning och psykologhjälp som skulle behövas, precis som för en anorektiker som behöver hjälp långt efter tiden på LPT. För en anorektiker är inte frisk iom att vikten blir normal. Lika så är inte jag frisk bara för att jag lyckas gå ner en del i vikt. Övervikt är anses bara skamligt och personen behandlas som lat, men anorektiker har en sjukdom. Så håller helt med dig om att dessa borde behandlas mer lika.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om man ska dra en parallell till någon med självskadebeteende så blir det kanske mer korrekt. Deras beteende är oftast inte livshotande men ändå är LPT inte ovanligt.
      Det är sjukt att du inte kan få hjälp när du vill ha det. Det borde vara rimligt att du skulle kunna få använda pengar som en operation kostar till psykolog/stöd. Vården borde utgå från vad individen önskar/behöver

      Radera

Trevligt att du vill lämna en kommentar! Din kommentar kommer att synas så fort som jag har godkänt den