Ett bokat läkarbesök

Det låg en kallelse i brevlådan igår och jag kan inte påstå att det gjorde mig glad. Att gå och ta blodprov har jag inget emot men att efter det träffa läkare har jag ingen lust med. Mitt läkarbesök förra året var lagom lyckat.
Nu behöver jag bara gå till läkare en gång om året för att kolla av värden och se att jag inte blivit sämre. Läkaren jag ska träffa den här gången har jag aldrig träffat men han har ett dåligt rykte, han ska vara ansvarig för alla som bor här i byn så jag har hört lite åsikter om honom. Det jag känner är mest hopplöst är att jag har svårt att se att jag kommer att kunna vara tyst med mina åsikter och oavsett vad jag säger kommer det att viftas bort på grund av psykstämpeln. Förra läkaren skrev in att jag har kroniska självmordstankar under diagnoser i min journal och det är något som en AT läkare på akuten hittade på något år tidigare. Det är inte en diagnos som jag vill att fler läkare bara för vidare från tidigare besök och om jag ska få stopp på det måste jag ta upp det. En läkare på dårhuset skrev in ytterligare något år tidigare att jag har kronisk förhöjd självmordsrisk, ett bra sätt för en läkare att ha ryggen fri och det har förvandlats till kroniska självmordstankar. Jag blir bara trött på allt som har med läkare att göra när jag tänker på det