Jag känner verkligen inte igen mig
Det är känslan som drabbar mig varje gång som jag läser någon blogg som skrivs av någon person som har samma diagnos/diagnoser som mig. Jag uppfattar alltid personerna som väldigt mycket mer labila än vad jag är och att de verkar stå på skakigare grund än mig.
Det är så svårt att veta om det är så eller om det bara är jag som uppfattar mig själv på ett felaktigt sätt. Nu vet jag inte heller om det beror på att jag är lite av en kontrollmänniska som bara släpper på kontrollen när jag är (riktigt riktigt dålig eller är )nerdrogad av medicin. Medicin tar jag bara när jag blir tvingad till det och det är då under LPT. Jag är inte ens säker på att jag släpper på kontrollen när jag är riktigt dålig. Att jag inte vet det beror på att jag alltid blivit medicinerad när jag är så dålig. Det är nog lite därför som jag även funderar på hur korrekta mina diagnoser egentligen är. Den jag är på medicin är inte samma person som jag är utan
Det är så svårt att veta om det är så eller om det bara är jag som uppfattar mig själv på ett felaktigt sätt. Nu vet jag inte heller om det beror på att jag är lite av en kontrollmänniska som bara släpper på kontrollen när jag är (riktigt riktigt dålig eller är )nerdrogad av medicin. Medicin tar jag bara när jag blir tvingad till det och det är då under LPT. Jag är inte ens säker på att jag släpper på kontrollen när jag är riktigt dålig. Att jag inte vet det beror på att jag alltid blivit medicinerad när jag är så dålig. Det är nog lite därför som jag även funderar på hur korrekta mina diagnoser egentligen är. Den jag är på medicin är inte samma person som jag är utan
Du kanske menar på ett annat sätt och kanske rentav tvärtom, men jag är ju inte heller samma person på medicin som jag är omedicinerad. Omedicinerad är jag kokobello i perioder (hypomanisk) och i depression i perioder. Däremellan finns det ju ett normalläge men eftersom min bipo är snabbpendlande (en företeelse som alla läkare och forskare inte håller med varandra om ens existerar men jag känner att det stämmer bra in på hur jag funkar utan medicin, om en person med "vanlig" bipo så att säga hinner med 2-4 perioder upp eller ner på ett år, så kan jag klämma in lika många på en månad) så kan det gå undan i svängarna. Hur som helst så _vill_ jag ju vara medicinerad och har precis ingen förståelse för bipolära personer som gnäller om att de inte känner sig som sig själva när de äter medicin - vem fasiken vill vara knäpp och utgöra en fara (på olika plan) för sig själv och eventuellt också för andra? Det _kan_ bara inte vara värt det.
SvaraRaderaMen dina diagnoser, åtminstone den ena som jag vet om, känns ju som en modediagnos men såvida du inte är en helt annan människa irl än i bloggen så känner jag inte att den stämmer in på dig för fem öre. Att bli av med en psykiatrisk diagnos är ju helt omöjligt, om man inte råkar på den sortens blarrhatt som på riktigt tror att man kan bli frisk från bipo. En person jag råkade på via min blogg fick bipodiagnos men blev två år senare friskförklarad. Jag frågade då om det inte varit så att hen blev omdiagnostiserad men nej, läkaren hade sagt att hen blivit frisk. För i... hon hamnade på psyket en tid därefter, efter att ha hamnat i psykos. Frisk my ASS. Men en del diagnoser sätter ju läkarna bara för att det ska se ut som att de löst ett problem, att säga "nej, vi vet inte" eller "X vill dö men hon verkar inte psykiskt sjuk, det kan ju vara så" finns inte på kartan för dem. Nötter.
Jag ser absolut inget fel i att ta medicin för fysiska eller psykiska sjukdomar om de gör nytta. Min åsikt när det gäller mig är att jag blir farligare med medicin, impulskontrollen flyger iväg helt.
RaderaLite lustigt blir det när jag läser utredningen som psykologen gjorde på mig 2013. De står nämligen att den bara ska vara giltig i ett år. Ibland funderar jag på att försöka få till en ny utredning så att jag kan bli bemött på ett vettigt sätt någon gång av sjukvården. Problemet är bara köerna för att få till det och att jag har 10mil till närmaste öppenvårdsmottagning var det finns någon psykolog. Det blir liksom för jobbigt att försöka ta itu med det
Alla reagerar ju inte på samma sätt på mediciner, ett problem som jag upplever är att alltför många läkare inte uppdaterar sig vad gäller nyare mediciner, de kör på i samma hjulspår som de alltid gjort och tillgodogör sig inte ens nya rön. Min mamma hade en läkare som på allvar påstod att om man en gång börjat äta litium så är det omöjligt att sätta ut den, lyckligtvis var jag med på besöket så jag kunde hånskratta och begära en annan läkare. Hur som helst kan det hända att en annan medicin skulle hjälpa dig men att ingen engagerat sig tillräckligt.
RaderaRisken finns tyvärr (det har du säkert redan tänkt på) att psykvården skulle bli misstänksamma om du bad om en ny utredning och bara därför skriva att den tidigare utredningen är korrekt alldeles oavsett vad den nya utredningen visar. Helt vrickat.
Jag har provat så pass många SSRI och SNRI preparat under åren även med tillägg av någon epilepsi medicin för att förstärka effekten för att känna att det inte är för mig. Jag har även fått erbjudande att prova någon av de äldre medicinerna som användes mot depression, de där medicinerna som hade så hemska biverkningar. Inte helt oväntat så hade jag ingen lust med det. Abilify och några mer mediciner har jag också gått på. Jag har svårt att se att jag någonsin kommer att ta någon psykmedicin igen
RaderaJa i så fall har du ju testat många och jag tycker helt klart att du är vettig nog för att ta beslutet själv - särskilt om du blir sämre av medicinen.
Radera