Allt oviktigt och viktigt

 Det verkar som om det tar mig runt en vecka att återhämta mig efter att ha varit i staden. En gigantisk blodfläck strax utanför byn mötte mig när jag kom hem. Någon idiot hade kört på en älg igen.

 Så saknar jag lugnet hemma i vanlig ordning. I dag bokade jag biljetterna hem så det känns bra. Det roligaste jag vet är inte att åka tåg och buss men det går. Jag hade lite otur när jag åkte hit för personen bredvid mig på tåget var lite rund.

 Någon bild på det blir det inte. Jag har haft med mig kameran ut en del men när det mest spännande är en snötyngd gren i sol är det inte lönt att fota. Fler bilder på det känner jag inget behov av.

 Eftersom jag inte kommer ihåg något speciellt som jag gjort så har jag antagligen inte gjort något minnesvärt. Jag hoppas på att få tillbaka min lust att fota men än så har det inte inträffat. Lite surt var det en morgon när en älgko med kalv stod så fint i morgonljuset. Jag hade givetvis inte med mig en kamera så det fick bara bli till en bild i mitt huvud. 

 Jag är inte motståndare till munskydd även om jag själv bara har det om det är ett krav. Att andra använder munskydd även om det inte är ett krav brukar jag inte reagera på. I dag gjorde jag det.

 Inte för att jag inte har saker att få ur mig utan för att allt är så mörkt. Jag är sliten så att det känns som om jag står och svajar på ett vingligt ben. Det jag känner för är att bara tippa över men den förmånen har jag inte. Utöver det så har jag oron för att inte orka att ta hand om. Jag väntar och väntar på att jag ska slippa alla ok men då krävs det att någon tar över bördan och det verkar aldrig ske

 2021 tog slut och 2022 har börjat. Vi hade besök över nyår och besök är alltid dubbelt. Det är trevligt men tar mycket energi när det är besökare som stannar några dagar.